Fabulous 4 Life!

Hej alla ni där hemma!

Hoppas ni har det bra. Här sitter jag i hotellobbyn på ett hotell i Prag som den internet knarkare jag är. Borta vid receptionen står en kvinna i 50 års åldern med en kort läderklänning, knästrumpor, guldskor och en orange ballong i handen. Mycket annorlunda!

Så här trött ser jag ut:

Gårdagen var jätte bra. Jag blev så väl bemött på vårt kontor i Warszawa och vi hade bra möten. På kvällen gick vi ut på middag på en jätte rolig restaurang. När jag kommer hem ska jag berätta mer om den för det var kul, men det var verkligen en show när de levererade maten.

Det blev även lite chokladtårta, men den gick jag nog bort för jag har nog sett hela stan via fot så de kalorierna fastnade nog inte. Det blev verkligen en lång trevlig kväll. När jag somnade vid 0.00 på kvällen så var jag såååå trött eftersom jag gick upp 4 på morgonen.

Dagen idag började för säkerhetsskull på gymmet på hotellet och det var ganska skönt. Sedan en härlig hotell frukost. Trevligt, men det är lite trist att göra det själv. Jag vet att det är jobb och så är det, men det hade varit kul att få prata med någon så här på kvällen. Nu måste ju ni lyssna på mig istället.

Idag blev det mycket fokus på att gå runt i butiker och kolla. Inte så trist, men man blir ganska trött.

Sedan vid 18.10 gick mitt flyg vidare till Prag. Jag känner mig lite förvirrad med alla valutor hit och dit. I Polen är priserna låga och man måste gångra med 2,40. Här i Prag är det tvärtom. Alla priser är höga och man måste dela med 2,44.

Så lite förvirrad är jag.

Därför var jag tvungen att dricka en öl. För att kunna räkna bättre…

Jag vet att man inte ska gnälla,men jag saknar min familj såååå mycket. Idag när jag ringde hem för att sjunga god natt sång för mina små fisar så sa sonen att han inte bara älskade mig utan älskar att höra mig sjunga… Vilket hjärta brister inte då?

Så om ni är hemma och era barn sover kan ni ju smyga in och pussa dem hur mycket som helst, för det skulle jag vilja…

Ha det bra så hörs vi!
Jenny- hon som har hemlängtan…

Min lilla 5 åring är nog den bästa pojken som finns i hela världen. Klart jag tycker så för det gör nog alla mammor om sina barn.

Min pojke är vild och ganska knasig. Han rör sig jämt och säger roliga saker och jag brukar skoja om att han studsar mellan väggarna. På ett sätt är han lite svår att sätta fingret på. Ibland undrar jag om han bara är en genuin joker eller allt verkligen är som det ska. Smart är han, för han fyller 6 år till hösten och kan gångertabellen och räknar tal i huvudet, men han säger lustiga och knasiga saker. Som mamma vill man ju egentligen bara att ens barn ska passa in och vara som andra, men det är han inte. Han är annorlunda.

Han är sig själv och bjuder på så mycket. Dessutom så är han jätte snäll och empatisk. Så jag vill ju faktiskt inte att han ska vara någon som bara passar in för då skulle han ju inte vara sig själv.

Idag när vi var på ICA och skulle handla ”råkade” han trycka in sitt finger i  en förpackning marängbotten så att botten gick söner. Han blir genast orolig och det var verkligen inte meningen och vill berätta detta för någon som jobbar där att han gjort detta. Själv är man lite trött och tänker ”nej, vad jobbigt”. Dottern säger ”Kom vi går. Det är ingen som ser”, men sonen är bestämd han ska hitta någon med röd skjorta och erkänna vad han gjort för det var fel och inte meningen.

I detta läget så backar jag lite för jag vill att mina barn ska be om ursäkt själva för sina misstag. Jag är nog en curlingförälder, men jag försöker låta bli och tänkte det var bästa att han fick leta upp någon och berätta själv.

Han går då helt själv fram, helt orädd med stora kliv till en i personalen och berättar om vad som hänt. Efter ett litet tag kommer jag fram för att ICA inte ska tro att mamman gömt sig…

Sonen får massor av beröm av killen på ICA för att det var bra att han sa till, men att det inte var någon fara och att han kunde sova lugnt i natt.

Som mamma var jag så stolt, för en av de svåraste egenskaperna att äga är att stå för sina misstag, enligt mig. Men så här är min son. Han måste alltid tala sanning och han kan inte alls hålla hemlisar.

Dottern är tvärtom. Hon hade bara gott därifrån och sedan varit ledsen inuti i säkert dagar innan hon ens hade vågat berätta det för mig. Henne får man dra ut saker som är av den enklaste naturen, men det är den hon är och jag älskar ju henne minst lika mycket eftersom om är väldens bästa dotter.

Vilken tur jag haft som fick de bästa barnen 🙂

Det fick mig att tänka på hur olika mina barn är varandra. Två motsatser, men ändå från samma arv och miljö.

Så frågan är väljer min son att vara ärlig och alltid berätta allt, eller är det en del av hans personlighet? För de har ju exakt samma bakgrund, kanske med olika krav, men så lika det kan vara. Jag har ju inte uppfostrat en att alltid berätta sanningen och en att tycka att det är jobbigt.

Samma gäller ju egentligen när det kommer till viktminskning. Varför har en del svårare att göra rätt val än andra? Har man en personlighet som gör det svårare att göra ”rätt” val?

Jag brukar säga det, och alla tror inte på mig, men min viktminskning gick jätte bra, även nu tycker jag att jag bara lever på och min vardag är inte styrt. Jag äter godis ibland och tar mig en latte, men gör avkall på annat, men jag går inte och tänker på vad jag ger upp. Men jag vet att t ex Sara här på bloggen kämpar på med sitt sockerberoende och att det är tufft. Så vad är skillnaden? Varför går det lättare för vissa?

Klart att det finns så många faktorer som gör skillnader så det tänker jag inte ens gå in på det. För varje människa har ju sina hinder att komma över. Det gäller ju inte bara vikten och gäller förstås också mig.

Så min fråga är hur mycket av de man gör är ett val och vad är ens personlighet? Kanske det är så att din personlighet påverkar de val du gör?

Vilket egentligen make sense för om man vill göra nya val och ändra sin inställning så måste man ju jobba med sig själv, och det som är ens personlighet för annars kommer du aldrig att kunna göra en riktig förändring.

Jag tänker inte bli för djup nu som jag har en tendens att bli ibland, men det är spännande att se drag hos ens barn som man beundrar och det är härligt att känna sig stolt.

För om jag hade haft sönder något i en butik hade jag velat berätta, men jag hade nog inte skuttat fram som sonen…

Hur hade du gjort?

God fredag!
Jenny

Nu har det nästan gått 1 veckan sedan vi åkte iväg, usch vad tiden går!

Resan till London var förstår helt underbar. Kanske för att det inte fanns några planer alls. Vi bestämde att vi skulle ta det som det kom och det var precis rätt för denna resa.

Vi började resan med en skål, kanske lite för att lugna nerverna…

Flygresan gick bra, men när vi kom till London så fick vi cirkulera i ca 30 minuter innan vi fick gå ned. Det är verkligen inte roligt, när man ser alla plan i olika nivåer och bara hoppas att någon i tornet inte har en dålig fredag. Ner kom vi i alla fall.

Vi slängde in väskorna i lägenheten och gav oss ut på stan. Där fick vi se rusning i London. Där tycker folk att det är ok att stå i kö för att komma ned i tunnelbanan! Helt snällt stod de där och väntade i kö och såg inte ens stressade eller irriterade ut! Så nu ska jag inte gnälla mer om att det är trångt på tåget…

Som sagt 3 dagar går ganska fort, men vi hann med lite kända platser förutom shopping gatorna…

Japp, det är Picadilly circus. Gissa vilken sång som jag sjöng där?

Den stora Ben på kvällen. Det var ganska häftigt att se. Jag har ju inte varit i London innan mer än på jobb och det kändes kul att se stora Ben, men man har ju alltid en föreställning av hur det ska se ut runt omkring, men det gjorde det inte. Så fel man kan ha.

Vem kan åka till London utan att ta sig förbi Beatles studio och förstås gå över övergångsstället vid Abbey Road?

Det bästa med besöket var att taxiföraren som släppte av oss berättade att det övergångsstället som är närmast studion är det som alla fotar sig vid, eftersom det är det närmaste, men han berättade och pekade ut det rätta övergångsstället som ligger en liten bit bort förbi studion.

Det var ju en hel del som fotade sig vid övergångstället som var fel, och de som såg oss studsa runt vid övergångsstället lite längre bort måste ju tror att vi var knasiga, men vi var själva och det blev roliga bilder.

Men det var alla sevärdheter vi hann med. Inte något annat. Inte ens ett litet slott, eller några vaxdockor, eller en tur i London eye. Fördelen med det är att man måste åka tillbaka…

Självklart blev det en hel del mat, men jag är ändå nöjd med mina val. Det blev ett par goda middagar.

Visst, det blev lite beasås, men med bakad potatis men ingen efterrätt.

Sedan åt vi nog den snabbaste middagen jag ätit i hela mitt liv. Det var en tapas bar som skickade ut mat i rasande fart, men han knappt tugga klart innan nästa rätt kom in.

Galet var det, men gott. Tapas kändes ju ganska bra för det är inte så mycket kolhydrater. Kycklingvingarna var en av mina favisar. Däremot så hamnade vi på en italiensk restaurang och åt choklad mousse, vilket var bland det enda riktigt onyttiga under helgen.

Som sagt maten och min val var bra. Dessutom rör man ju på sig hela tiden. Jag har nog gått många mil, men det som är lurigast på resor är ju det man dricker. Det känns som man inte räknar kalorierna, men det kan bli jätte mycket.

Dels i alkohol, som vin och en och annan drink. Men för min del har nog den största drick boven varit LATTE! Det är ju gott, finns överallt och är billigare än hemma.

Dessutom serveras de i 1 meter…

Vi hade bara bokat en sak hemifrån och det var också det som var det onyttigaste valet för hela helgen, nämligen afternoon the på Browns Hotel. Ett exklusivt och fint hotell med en pianist som spelade medan man drack sitt goda the och åt de godaste scconsen jag någonsin ätit. Däremot så blev det någon slagt kolhydrats overload så jag var proppmätt och supersvullen resen av dagen, men det var det verkligen värt!

Som sagt det som jag ägnade mest tid åt var ju att shoppa. Kanske att jag visar upp lite senare vad mina inköp och alla mina fynd.

Det som är lyxigt och härligt och helt underbart med att vara normalviktig är att jag kan gå in i vilken butik som helst och prova det jag gillar. Sedan måste jag ju välja det jag gillar mest, istället för som det var tidigare köpa de enda som passade.

Så, ja, en resa som detta behöver ett ganska stort shoppingkonto när man gått ned i vikt.

Ett som var säkert var att jag inte handlade här alls:

Nä, det hade jag inte råd med, men som sagt det bidde lite shopping ändå…

Så för att sammanfatta min helg så har den verkligen innehållit alla ledstjärnor och jag vill bara rekommendera alla, även om man inte kommer till London, så är det så underbart att få vara vuxen och hinna njuta av sin man och vänner och många goda skratt och slippa bara för en stund alla måste hemma.

Så det kommer säkerligen bli fler resor. Om alla uppför sig blir nästa resmål Rom. Det ser jag också fram emot!

Kram på er och hoppas ni haft en lika bra helg som jag!
Jenny

Så, nu är det inte färdig packat ännu, men jag har hittat passet så det är en bra början. Tvätten är nog klar om 1 timme och farmor är på plats.

Så nu  är det semester och jag kommer inte att sitta vid någon dator alls har jag lovat. Säkerligen lite abstinens, men det kan vara bra. 4 fria dagar. Jag ska bara ha kul vara vuxen och njuta av att få vara med min make och faktiskt oavkortat höra och lyssna på vad han säger.

Tänk vad härligt att ta en promenad tillsammans utan att jaga barn! Det ska bli så mysigt och så kommer man få längta lite efter sina gosingar.

Jag vill bara visa en bild på vad jag inte ska göra:

Det är rätt jag ska inte frossa i friterat och jag ska försöka röra på mig, men semestern ska njutas så det kommer nog slinka ned något gott…

Kram på er så hörs vi nästa vecka när jag är tillbaka! Kanske med ett litet bildspel.

Kram Jenny

Det kändes som en del kände igen sig i min berättelse om det tjocka inneboende barnet och att man har kvar mycket inom sig från barndomen när det kommer till vikt och att  en del känslor sitter så djupt rotade.

Jag fick också tänkvärda kommentarer bland annat vad man gör i skolan idag  och vad man själv kan göra.

Petra skriver ” Hur ska man då göra? Jag tänker på en flicka i min klass som av skolsköterskan fick höra att hon vägde för mycket. Hennes kompisar tyckte att systern hade sagt något olämpligt, och hon blev nog aldrig retad av någon. Men vad ska man då göra med överviktiga barn? Att vara överviktig är väl bättre för hälsan än att vara mobbad, men kan man inte slippa både och?”

Om du frågar mig så är det en svår balansgång. För att som vuxen gripa in och försöka ”hjälpa” skapar ju en uppfattning hos andra att något är fel, precis som du beskriver.

För att dra en parallell till mitt liv. När jag gick på fritids försökte mina fröknar begränsa mitt mellis. De övervakade att jag inte tog för mycket mat för att de ville mig väl antar jag. Men jag kan än idag komma ihåg hur det kändes, att en vuxen skulle begränsa vad jag åt. Jag kände en slags skam. En nackdel med det är att man kanske äter i smyg och att vetskapen att en vuxen tycker att jag är tjock är värre än något annat och kanske ökar ätandet. Det känns som det är något fel på en, trots all välmening.

Dessutom tror jag att om man begränsar ett barns intag så gör man ett misstag, för du vet inte varför barnet äter. Är det stress, tristess , sockerberoende eller känner barnet inte mättnad? Orsaken kan ju vara många och att bara begränsa så kommer man ju inte till botten av problemet.

Om man jobbade mentalt med barnen och orsakerna kanske de inte skulle växa upp överviktiga utan får en möjlighet att bli normalviktiga redan från början.

Men problemet kvarstår, så vad gör man?  För när jag är en situation och har ett lite större barn på besök som kanske äter ”för mycket” så vill en del av mig, precis som  fröknarna från min barndom begränsa för att jag vill väl,  men kanske jag bara ska låta det vara?

För om man inte gör så stor grej av det så kanske inte heller andra barn kommer det?

Dessutom ser jag det som en viktig del som kvinna och mamma att inte förmedla en skev bild av hur kvinnor ska se ut och det är där allt börjar. Jag kan med ganska stor säkerhet säga att min dotter aldrig hör mig säga högt. ”Usch, vad fet och ful jag känner mig” Inte för att jag inte känt så, utan för att jag har förstånd nog att inte vilja ge ett knasigt ideal till mitt barn. Där min dotter ska tro att mamma inte är nöjd med sig själv.

Jag vill att min dotter ska växa upp med en mamma som är nöjd med sig själv. Så viktminskningen med xtravaganza var jobbig. Främst för att andra människor reagerat stort på min viktminskning och utbrustit ”Oj, vad du gått ned i vikt! Vad fin du är”. Jag förstår att man säger det, men det ger lite fel bild, för jag var ju fin innan och jag vill inte att min dotter ska tro att man är fin bara för att man är smal.

Ett bra exempel var när jag kom hem till en kompis jag inte sett på länge. Hon sa inget när vi träffades utan pratade på som vanligt och så fort min dotter var ute ur rummet så berättade hon att hon tyckte att jag var så duktig och fin, men att hon inte ville säga det framför min dotter. Det kändes så bra för det kändes som hon förstod vad jag tänkte.

En dag kom min dotter hemifrån skolan och konstaterade ”mamma, jag är så glad att jag är smal”. Mer fick jag inte ur henne, men varför hon sa så? Det gjorde ont att höra. För man är ju faktiskt fin hur man än ser ut, om man är bra på insidan. Hur hjälper vi barn att känna så? Igen tror jag inte att det bara är skolan jobb, utan att det börjar hemifrån. Vilken bild vi förmedlar till våra barn.

Det gäller ju inte bara vikt, utan allt som har med utseende att göra. Att ha smink, en push up BH, att byta hårfärg, träna mycket, höga klackar. Allt detta säger ju egentligen att vi inte är nöjda med det vi fick utan att vi vill ändra oss för att passa bilden i media. Där man är smal och vacker och därför lyckad.

Jag gör ju själv dessa grejer och jag menar inte att man inte ska göra det, men att man kanske kan välja hur man säger saker. Kanske man inte behöver säga högt framför sina barn att ”tuttarna hänger så mycket och att det är så fula”, eller att jag bara måste sminka mig innan vi åker och handlar för jag kan inte visa mig ute så här! Så kommentarer som får våra flickor att själva få idéer som att ”om man inte har smink är man ful” eller små tuttar som hänger är inte ok.

Så alla ni som köra viktminskning i någon form, eller förskönar er på alla möjliga sätt, tänk på vad och hur ni förmedlar till de runt omkring. Tänk på vad ni säger hur och hur ni säger framför era barn.

För jag vill att min dotter ska växa upp som en stark tjej som tror på sig själv och veta att hon är fin precis som hon är! Det är så vi skapar starka tjejer, att få dem att tro på sig själva och vara nöjda med de som de har. Om de ändå vill ha smink och push up BH så varsågod, men de ska inte känna att de behöver för att duga.

Är det enkelt? Nää, det kan jag lova att det inte är. För mitt i allt detta finns en mamma och en kvinna som jobbar med sitt eget självförtroende och sina egna demoner. Däremot kan jag lova att jag kommer göra mitt bästa och verkligen jobba med att mitt barn aldrig, aldrig, aldrig ska tro att jag är missnöjd med mig själv för jag tror en sådan känsla är smittsam…

God söndag på er alla vackra kvinnor, oavsett storlek och bagage och låt våra barn slippa våra bojor!
Oj, det blev ett kanske lite feministiskt inlägg, men jag hoppas ni förstår vad jag menar:-)

Jenny