Jag har nog alltid gillat utmaningar och jag är verkligen nyfiken på att prova nya saker, men ibland måste man pressa sig själv eller anstränga sig för att komma ut ur sin komfortzon.
För ibland kan saker man ska prova inte bara vara roligt. Det kan vara saker man behöver eller måste göra, och som känns lite ovanan och som stressar upp en.
Jag kan berätta om massor av tillfällen då jag utmanar mig själv, då jag egentligen vill säga nej, men att jag genom att säga ja och klara utmaningar låter mitt självförtroende att växa.
Senast i fredags när jag skulle köra min makes bil, som jag aldrig kört och som har automatväxel. Dessutom stod den parkerad bland hetsiga taxichaufförer och det var trångt och många människor överrallt. Egentligen vill man bara gå därifrån, men det går ju inte så det vara bara att bita i det sura äpplet. Och det gick ju jätte bra. Så när jag väl kom hem kände jag. Japp, det gick ju riktigt bra. Man får klappa sig lite på axeln och säga att jag faktiskt är duktig och modig som inte bara bröt ihop och gav upp.
För visst dyker det upp saker i livet som vi inte gjort förut eller som vi undviker av rädsla?
Jag tror att jag genom att utmana mig själv växer som människa.
Som jag skrev innan så har jag nog alltid varit nyfiken på saker. Jag säger inte ofta nej, utan det är bara att gå på’t. Att våga utmana sin komfortzon!
Det som är lite lustigt och som förändrats genom åren är att det jag tycker är en utmaning för 10 år sedan tycker jag är livsfarligt korkat idag! Så min värld har förändras.
När jag var 20 år så hade jag aldrig tvekat på knasiga upptåg som bungy jumping eller fallskärmshoppning, eller lifta när man var strandsatt ute i Skärgården. No big deal. Idag skulle jag aldrig anta en utmaning som skulle kunna innebära döden. Eller vänta det kan ju allt, men jag menar saker som är lite ”farliga” och kanske onödiga att utsätta sig för.
Så det är roligt att det jag anser en utmaning nu är av helt annan karaktär än det var då.
Nu kan en utmaning vara t ex bilkörning i innerstan, att resa själv och inte gå vilse och försvinna eller en del saker som rör barnen. T ex att låta dem göra saker utan att vara en hönsmamma.
Jag tror faktiskt att barnen är en orsak till att jag har ändrat mig. Det var i och med jag fick den som de här ”farliga” utmaningarna försvann. Det var som man fick en riskbedömningsmätare med posten.
Hoppar jag fallskärm finns det en risk att jag faktiskt dör, och det betyder att mina fina barn blir utan mamma. Är det någon som känner igen sig i det?
Kanske det helt enkelt handlar att växa upp, att man själv förändras och att det som man då tycker är en utmaning är nya saker. För lite är det ju så att när man gjort en utmaning så måste man gå vidare och prova nya situationer. Hela vitsen med en utmaning är att inte gjort den innan, för när man gjort något ett par gånger så är det ju en vana.
För när det kommer till min livsstilsförändring med Xtravaganza så har det varit många saker jag behövt göra inom programmet och utmana mig själv med för att komma framåt, och när man gör det så är det så otroligt skönt. En känsla av att man vunnit.
Ett exempel som är ganska roligt som jag utmanat mig i som egentligen varit en oväntad vinst har varit att prata framför människor. Jag har väl aldrig varit en blyg lilja, men första gången jag pratade på en inspirationskväll då var jag jätte nervös, och det kanske var 15 personer. Ajg hade övat jätte mycket. När jag väl klarat det kändes det så bra. Sedan blev det lättare och lättare. När jag sedan var på konventet och pratade inför nästan 300 pers så var det vara roligt.
Tänkt vilken utmaning och nu känns det, inte riktigt som en vana, men väldigt roligt och mer taggad än nervös att tala inför människor.
Så jag kommer fortsätta att utmana mig själv, förhoppningsvis i nya områden. Just jobbar jag hårt på att utmana mig på att inte vara en hönsmamma och låta barnen växa.
Det är svårt. För jag vill ju skydda dem förstås, men om jag inte låter det bli egna individer så tror jag att det inte kommer vara bra för dem i längden.
Så nu handlar det inte om en praktiskt utmaning som när jag var yngre och tyckte det var crazy att hoppa fallskärm, utan helt enkelt en mental utmaning. Låta barnen cykla till en kompis, leka ute där jag inte ser dem och sådant som ibland känns lika illa som att hoppa utan fallskärm…
Så är livet, nya utmaningar hela tiden, man kan välja att hoppa på eller stanna kvar i sin komfortzon, vad väljer du?
Jenny
