Maj 192011
 

Så, nu är det inte färdig packat ännu, men jag har hittat passet så det är en bra början. Tvätten är nog klar om 1 timme och farmor är på plats.

Så nu  är det semester och jag kommer inte att sitta vid någon dator alls har jag lovat. Säkerligen lite abstinens, men det kan vara bra. 4 fria dagar. Jag ska bara ha kul vara vuxen och njuta av att få vara med min make och faktiskt oavkortat höra och lyssna på vad han säger.

Tänk vad härligt att ta en promenad tillsammans utan att jaga barn! Det ska bli så mysigt och så kommer man få längta lite efter sina gosingar.

Jag vill bara visa en bild på vad jag inte ska göra:

Det är rätt jag ska inte frossa i friterat och jag ska försöka röra på mig, men semestern ska njutas så det kommer nog slinka ned något gott…

Kram på er så hörs vi nästa vecka när jag är tillbaka! Kanske med ett litet bildspel.

Kram Jenny

 Inlägg av kl 21:15
Maj 182011
 

Vilken härlig rubrik, inget logiskt överhuvudtaget, men det är precis det som mina senaste dagar handlat om.

Först ut är London. Jo det är sant på fredag åker maken och jag, äntligen, för första gången på 8 år på en resa själva utan barn. HÄRLIGT! Svärmor är en ängel som ska ta hand om barnen hela helgen så jag håller tummarna att det ska gå bra.

Klart att det gör. Det är bara att jag är flygrädd och supernojig om att flyga bort. Så jag behöver jobba lite mer mentalt med mig själv. SÅ alla tips på att snabbt bota flygrädsla tas emot. Ni har fram till kl 12.00 på fredag på er för då bär det av.

Det som är klart är i alla fall att det inte kommer göras några bebisar på denna resa i alla fall. I dag hade jag grannens söta och supersnabba liten 1 1/2 åring här. Helt ärligt, man glömmer bort såååå snabbt hur det är att ha så små barn. Nu vill jag bara säga att hon var jätte snäll och inte alls gnällig, men man kan ju inte titta bort i 5 sekunder för då har hon hittat något farlig som hon försöker prova om det kan passa i halsen…

Så ett barn nummer tre ser det inte ljust ut för nu…

Däremot så ska jag ägna mig åt 12 kramar om dagen. Jag och min dotter läste någonstans att om man kramas 12 gånger om dagen så förlängde man livet. Jag kommer inte ihåg med hur mycket, men det var en hel del man kunde tjäna.

Så nu tänkte jag försöka göra det, för jag har märkt att jag mår bra av kramar. Så nu ska jag kramas hela tiden, minst 12 gånger om dagen.

Det känns ju som en så lätt grej och jag och barnen kramas ju egentligen ganska mycket, men vissa dagar så glömmer man liksom bort det. Usch, det låter ju tråkigt. En av de saker som faktiskt är gratis!

Får du 12 kramar om dag? Om inte så hoppas jag att du ger 12 kramar om dagen!

Nu ska jag gå och ta 3 stycken av av varje familjemedlem till att börja med så kanske det blir några tillbaka!

Kram på er!
Nu fick ni en…

 Inlägg av kl 19:28
Maj 152011
 

Det kändes som en del kände igen sig i min berättelse om det tjocka inneboende barnet och att man har kvar mycket inom sig från barndomen när det kommer till vikt och att  en del känslor sitter så djupt rotade.

Jag fick också tänkvärda kommentarer bland annat vad man gör i skolan idag  och vad man själv kan göra.

Petra skriver ” Hur ska man då göra? Jag tänker på en flicka i min klass som av skolsköterskan fick höra att hon vägde för mycket. Hennes kompisar tyckte att systern hade sagt något olämpligt, och hon blev nog aldrig retad av någon. Men vad ska man då göra med överviktiga barn? Att vara överviktig är väl bättre för hälsan än att vara mobbad, men kan man inte slippa både och?”

Om du frågar mig så är det en svår balansgång. För att som vuxen gripa in och försöka ”hjälpa” skapar ju en uppfattning hos andra att något är fel, precis som du beskriver.

För att dra en parallell till mitt liv. När jag gick på fritids försökte mina fröknar begränsa mitt mellis. De övervakade att jag inte tog för mycket mat för att de ville mig väl antar jag. Men jag kan än idag komma ihåg hur det kändes, att en vuxen skulle begränsa vad jag åt. Jag kände en slags skam. En nackdel med det är att man kanske äter i smyg och att vetskapen att en vuxen tycker att jag är tjock är värre än något annat och kanske ökar ätandet. Det känns som det är något fel på en, trots all välmening.

Dessutom tror jag att om man begränsar ett barns intag så gör man ett misstag, för du vet inte varför barnet äter. Är det stress, tristess , sockerberoende eller känner barnet inte mättnad? Orsaken kan ju vara många och att bara begränsa så kommer man ju inte till botten av problemet.

Om man jobbade mentalt med barnen och orsakerna kanske de inte skulle växa upp överviktiga utan får en möjlighet att bli normalviktiga redan från början.

Men problemet kvarstår, så vad gör man?  För när jag är en situation och har ett lite större barn på besök som kanske äter ”för mycket” så vill en del av mig, precis som  fröknarna från min barndom begränsa för att jag vill väl,  men kanske jag bara ska låta det vara?

För om man inte gör så stor grej av det så kanske inte heller andra barn kommer det?

Dessutom ser jag det som en viktig del som kvinna och mamma att inte förmedla en skev bild av hur kvinnor ska se ut och det är där allt börjar. Jag kan med ganska stor säkerhet säga att min dotter aldrig hör mig säga högt. ”Usch, vad fet och ful jag känner mig” Inte för att jag inte känt så, utan för att jag har förstånd nog att inte vilja ge ett knasigt ideal till mitt barn. Där min dotter ska tro att mamma inte är nöjd med sig själv.

Jag vill att min dotter ska växa upp med en mamma som är nöjd med sig själv. Så viktminskningen med xtravaganza var jobbig. Främst för att andra människor reagerat stort på min viktminskning och utbrustit ”Oj, vad du gått ned i vikt! Vad fin du är”. Jag förstår att man säger det, men det ger lite fel bild, för jag var ju fin innan och jag vill inte att min dotter ska tro att man är fin bara för att man är smal.

Ett bra exempel var när jag kom hem till en kompis jag inte sett på länge. Hon sa inget när vi träffades utan pratade på som vanligt och så fort min dotter var ute ur rummet så berättade hon att hon tyckte att jag var så duktig och fin, men att hon inte ville säga det framför min dotter. Det kändes så bra för det kändes som hon förstod vad jag tänkte.

En dag kom min dotter hemifrån skolan och konstaterade ”mamma, jag är så glad att jag är smal”. Mer fick jag inte ur henne, men varför hon sa så? Det gjorde ont att höra. För man är ju faktiskt fin hur man än ser ut, om man är bra på insidan. Hur hjälper vi barn att känna så? Igen tror jag inte att det bara är skolan jobb, utan att det börjar hemifrån. Vilken bild vi förmedlar till våra barn.

Det gäller ju inte bara vikt, utan allt som har med utseende att göra. Att ha smink, en push up BH, att byta hårfärg, träna mycket, höga klackar. Allt detta säger ju egentligen att vi inte är nöjda med det vi fick utan att vi vill ändra oss för att passa bilden i media. Där man är smal och vacker och därför lyckad.

Jag gör ju själv dessa grejer och jag menar inte att man inte ska göra det, men att man kanske kan välja hur man säger saker. Kanske man inte behöver säga högt framför sina barn att ”tuttarna hänger så mycket och att det är så fula”, eller att jag bara måste sminka mig innan vi åker och handlar för jag kan inte visa mig ute så här! Så kommentarer som får våra flickor att själva få idéer som att ”om man inte har smink är man ful” eller små tuttar som hänger är inte ok.

Så alla ni som köra viktminskning i någon form, eller förskönar er på alla möjliga sätt, tänk på vad och hur ni förmedlar till de runt omkring. Tänk på vad ni säger hur och hur ni säger framför era barn.

För jag vill att min dotter ska växa upp som en stark tjej som tror på sig själv och veta att hon är fin precis som hon är! Det är så vi skapar starka tjejer, att få dem att tro på sig själva och vara nöjda med de som de har. Om de ändå vill ha smink och push up BH så varsågod, men de ska inte känna att de behöver för att duga.

Är det enkelt? Nää, det kan jag lova att det inte är. För mitt i allt detta finns en mamma och en kvinna som jobbar med sitt eget självförtroende och sina egna demoner. Däremot kan jag lova att jag kommer göra mitt bästa och verkligen jobba med att mitt barn aldrig, aldrig, aldrig ska tro att jag är missnöjd med mig själv för jag tror en sådan känsla är smittsam…

God söndag på er alla vackra kvinnor, oavsett storlek och bagage och låt våra barn slippa våra bojor!
Oj, det blev ett kanske lite feministiskt inlägg, men jag hoppas ni förstår vad jag menar:-)

Jenny

 Inlägg av kl 17:27
Maj 132011
 

Så var det fredag igen. Vilket innebar dels invägning. 72,4 så samma som förra veckan, men inte det jag vill, eftersom jag legat på 71,7 så länge.

Håller med om att det är lite töntigt för det är inte så mycket och ärligt så finns det ingen ångest alls. Men gamla Jenny tänker inte sticka huvudet i sanden och säga ja, ja det är ingen fara. Plötsligt har vikten barkat iväg och man sitter på 10 kg plus.

Kommer nog tänka till lite extra på kolhydraterna nästa vecka. Det har nämligen kanske blivit lite för mycket av det, även om det varit fullkorn. Feedback till mig själv.

Jag tänkte inte skriva så mycket ikväll för jag tänkte ta det lite lungt.

Däremot så var jag hos frissan idag och det var verkligen i sista stund innan utväxten tog över…

Bjuder denna fredag på en före bild:

Åhh, vad fin jag är. Kanske inte heller helt nyborstad, men se den fina utväxten.

Det var andra gången hos denna frisör som har ett vacker namn, nämligen Jenny. Hon tänker till, ställer frågor och är duktig. Allt för att man ska bli nöjd och precis som förra gången så blev jag det.

Inte som den gången då jag började gråta efter frisören var färdig. DÅ skulle man kunna säga att jag inte var nöjd…

Här kommer bilderna, men jag kan lova att det faktiskt ser bättre ut på riktigt.

Man mår i alla fall bra i själen av att ge sig själv detta. Att bjuda på en ny frisyr kan verkligen ge energi, att jag ska behöva komma på det varje gång.

Ha en bra helg!

Kram Jenny

 Inlägg av kl 21:15
Maj 112011
 

Att vara tjock är bland det värsta som finns när man växer upp. Det vet jag.

Att höra ord som tjockis, fetto varje dag sätter sina spår, kanske inte på självförtroendet i längden, men ganska troligen på självkänslan.

Ord som etsar sig in i huvudet och tar plats. Ju längre in de sitter desto svårare blir det att ersätta dem med något annat.

Jag har en 8 årig dotter, som är smal, men det finns andra barn i hennes omgivning som är större. För de är ju fortfarande barn och en del har lite hull kvar. Inget konstigt med det. Det gick i alla fall ett rykte om att en flicka blev retad på skolan för att hon var stor och jag blev så arg och hade en lång utläggning för min dotter om hur viktigt det är att man accepterar alla för hur de ser ut och är. Eftersom jag vet hur det känns.

Samtidigt ser jag mig själv i dessa barn och det gör ont för man tänker tillbaka på hur det var att vara barn. För man önskar att man kunde stoppa dessa barn från att ta åt sig av ord och jag hoppas att skolan i dag jobbar mer aktivt för att dessa barn inte ska behöva bära med sig ett bagage när de blir stora.

Nu ska jag inte låta som jag haft en traumatisk barndom för den har varit fantastiskt. Jag har underbara föräldrar och väldig nära vänner, så jag har alltid varit älskad och alltid känt mig stark om ni förstår vad jag menar. Så jag skulle inte säga att jag var mobbad, snarare retad, och alltid av samma personer förstås.

Så det var aldrig synd om mig, jag var aldrig riktigt mobbad. Fast var går gränsen egentligen? Men det är i alla fall påfrestande att ständigt höra små elaka ord från vissa personer. Det sätter sig på självbilden och påverkade mitt sätt att se på min kropp, och tyvärr  inte bara då.

För jag var ett tjockt barn, men även när det tjocka barnen försvann vid 15 års ålder så fanns ju den tjocka barnet kvar i mina tankar.

Så när jag gick upp så mycket igen i och med mina graviditeter så var ju det lilla tjocka barnet tillbaka och de tankar som man kände som barn var också tillbaka. Var jag en bra människa? Varför klarade jag inte av att gå ned i vikt? Duger jag som jag är?

Tankar kring att äta när man blir ledsen och stressad var nog inget som utvecklades över en natt, utan något som jag la en grund för som litet barn. Att lösa problem med matbelöningar. Likt väl som faktiskt mat/godis/kakor och annat man kan äta löser faktiskt problemen för stunden, lika dåligt mår man efteråt.  Den gamla tanken att varför åt du det där? Ville de verkligen det? Om du inte ens kan klara det hur ska då då klara något annat? Så många negativa tankar.

För ingen kan vara så elak mot dig  som du själv.

Någonstans förstod jag att för att gå ned och behålla min vikt så måste jag bli av med det tjocka lilla barnet och lära mig tänka om. Komma till kärnan av orsaken till att jag äter. Jag är ganska säker på att jag aldrig skulle klarat det själv.

Jag säger ofta att den Mentala träningen är nyckeln för att förändra ditt beteende. Men jag kan hålla med att det är svårt att mäta om det lyckas. Jag menar det är lätt att kliva upp på en våg och säga” Oj, jag har gått ned 25 kg.” Eller att springa 1 mil på under 1 timme och säga att man är riktigt bra. För det är mätbart.

Men att mäta sättet du tänker på är svårt. Det enda jag kan säga är att jag faktiskt har hittat det tjocka lilla barnet, gett den en kram och sagt att nu får du inte bo i mig längre. Jag låter inte längre problem styra mitt ätande och är inte det en mätbar faktor så vet jag inte vad som skulle kunna vara det. Nu lät det så enkelt, men det var det förstås inte för jag fokuserade väldigt mycket på den Mentala träningen de första 15 veckorna av min viktminskning. Även alla möten där man också fick ventilera sina tankar med andra var värdefullt. Så det var mycket jobb, men när man sitter här nu och känner att man förändrat sättet man tänker på så är det självklart värt det.

Oj, det blev ett långt inlägg. Dukanske har somnat?

Så nu säger vuxna Jenny godnatt och hoppas ni alla blir av mer era inneboende tjocka barn om ni har några?

Kram Jenny

 Inlägg av kl 21:48
Maj 102011
 

Jag är faktiskt tålmodig som person och försöker verkligen förstå alla sidor av situationer och människor. , även om något gjort något som inte är bra. Jag försöker verkligen, men ibland går det inte. För vissa förtjänar inte att bli omtyckta. Just nu är jag så arg på SJ så jag vill spricka.

Annars så började dagen så bra. Jag var riktigt nöjd med mig själv när jag klev upp 5.10 för att ta en morgonpromenad i det vackra vädret. När jag kom tillbaka hann jag städa i köket och göra frukost till barnen. TADA! Allt innan kl 7.00.

På tåget träffade jag en kompis och vi beslutade oss för att ta en liten frukost tillsammans. Härligt,trevligt  och gott!

När jag kom till jobbet hade jag fått en ny jätte fin dator och jag börjar äntligen komma i ordning och kunde rensa i min mail. ÄNTLIGEN! Jag hade nämligen 11 000 mail i min inkorg! Jag vet det är galet! Så det var härligt att städa lite. Det är skönt för själen.

Dessutom skulle jag gå tidigare idag för min dotters fritids hade familjegrillning och picknick så jag gick redan innan 16.00 för att hinna till 17.00.

Det är här historien om dumma, dumma, dumma SJ börjar, för den som inte förstår det 🙂

Så tåget jag ska ta är inte inne när jag kommer till stationen. Vilket för det första inte borde vara möjligt då jag kollade innan jag gick från jobbet att tåget var i tid. Det kan inte på de 5 minuterna jag gick ned komma som en stor överraskning att de inte hade något tåg!

Ungefär samtidigt visar de att tåget är försenat i ca 15 min, men ingen info om varför. Dessutom står det vilket spår som tåget ska komma in på så när ett tåg kommer in på spåret så antar alla människor som väntar att det är rätt tåg.

Vi kliver på och får efter ca 5 -10 minuter höra att ”Detta är SJ som talar, det är tyvärr så att det här tåget inte ska någonstans.” Vilken överraskning…

Nu har de dessutom flyttat fram avgångstiden ytterligare 20 minuter av okänd anledning.

Så det första tåget jag skulle ta skulle gå efter nästa tåg som var på väg in. Så strömmen av lagom irriterade människor går bort för att vänta in det nya tåget.

Så precis när vi är på väg att hoppa på det nya tåget kommer det försenade tåget in, men eftersom det skulle gå efter så stannar vi kvar.

Det skulle jag förstår inte göra för då blir det självklart något j-kla fel på det nya tåget också! Så ungefär totalt en timme sena kommer vi i väg.
Eftersom vårt tåg passade på att vara sent hamnade vi i fel fas med alla andra tåg och fick vänta hela vägen hem på andra dumma tåg.

Nu vill jag också att ni ska komma ihåg att en liten tjej sitter på en picknick och väntar på sin mamma som alltid är sen på grund av de dumma tågen som ingen verkar kunna få rätsida på.

Så visst, mitt humör var inte på topp när jag över 1 timme sen kommer till picknicken, som den sista föräldern vill jag tillägga.

Jag är lite orolig att barnen fick höra en lång utläggning med lite fula ord vad jag tycker om SJ…

I slutändan blev det en jätte bra kväll och jag hann, både äta och leka och prata med folk, men det är så frustrerande att vara beroende av något som nästan aldrig fungerar. Det är tusan alltid något och anledningarna till att tågen är försenade är den mer kreativa än den andra och frustrationen över detta äter min själ!

Jag vet att det låter överdrivet, men efter att ha förlorat så mycket tid de senaste åren på detta pendlande gör att min tolerans är så låg och jag blir så arg. Kan det inte bara fungera?

Så , nu ber jag er om ursäkt för att ni har behövt läsa hela mitt långa arga inlägg, men denna tågstress är inte kul och jag måste jobba med mig själv för att släppa detta.

Däremot så ska jag släppa det nu och snart gå och lägga mig.

Det är ju en ny dag imorgon och då går det ju nya tåg, kanske…

Kram på er!
Jenny

 Inlägg av kl 21:39