Min lilla 5 åring är nog den bästa pojken som finns i hela världen. Klart jag tycker så för det gör nog alla mammor om sina barn.
Min pojke är vild och ganska knasig. Han rör sig jämt och säger roliga saker och jag brukar skoja om att han studsar mellan väggarna. På ett sätt är han lite svår att sätta fingret på. Ibland undrar jag om han bara är en genuin joker eller allt verkligen är som det ska. Smart är han, för han fyller 6 år till hösten och kan gångertabellen och räknar tal i huvudet, men han säger lustiga och knasiga saker. Som mamma vill man ju egentligen bara att ens barn ska passa in och vara som andra, men det är han inte. Han är annorlunda.
Han är sig själv och bjuder på så mycket. Dessutom så är han jätte snäll och empatisk. Så jag vill ju faktiskt inte att han ska vara någon som bara passar in för då skulle han ju inte vara sig själv.
Idag när vi var på ICA och skulle handla ”råkade” han trycka in sitt finger i en förpackning marängbotten så att botten gick söner. Han blir genast orolig och det var verkligen inte meningen och vill berätta detta för någon som jobbar där att han gjort detta. Själv är man lite trött och tänker ”nej, vad jobbigt”. Dottern säger ”Kom vi går. Det är ingen som ser”, men sonen är bestämd han ska hitta någon med röd skjorta och erkänna vad han gjort för det var fel och inte meningen.
I detta läget så backar jag lite för jag vill att mina barn ska be om ursäkt själva för sina misstag. Jag är nog en curlingförälder, men jag försöker låta bli och tänkte det var bästa att han fick leta upp någon och berätta själv.
Han går då helt själv fram, helt orädd med stora kliv till en i personalen och berättar om vad som hänt. Efter ett litet tag kommer jag fram för att ICA inte ska tro att mamman gömt sig…
Sonen får massor av beröm av killen på ICA för att det var bra att han sa till, men att det inte var någon fara och att han kunde sova lugnt i natt.
Som mamma var jag så stolt, för en av de svåraste egenskaperna att äga är att stå för sina misstag, enligt mig. Men så här är min son. Han måste alltid tala sanning och han kan inte alls hålla hemlisar.
Dottern är tvärtom. Hon hade bara gott därifrån och sedan varit ledsen inuti i säkert dagar innan hon ens hade vågat berätta det för mig. Henne får man dra ut saker som är av den enklaste naturen, men det är den hon är och jag älskar ju henne minst lika mycket eftersom om är väldens bästa dotter.
Vilken tur jag haft som fick de bästa barnen 🙂
Det fick mig att tänka på hur olika mina barn är varandra. Två motsatser, men ändå från samma arv och miljö.
Så frågan är väljer min son att vara ärlig och alltid berätta allt, eller är det en del av hans personlighet? För de har ju exakt samma bakgrund, kanske med olika krav, men så lika det kan vara. Jag har ju inte uppfostrat en att alltid berätta sanningen och en att tycka att det är jobbigt.
Samma gäller ju egentligen när det kommer till viktminskning. Varför har en del svårare att göra rätt val än andra? Har man en personlighet som gör det svårare att göra ”rätt” val?
Jag brukar säga det, och alla tror inte på mig, men min viktminskning gick jätte bra, även nu tycker jag att jag bara lever på och min vardag är inte styrt. Jag äter godis ibland och tar mig en latte, men gör avkall på annat, men jag går inte och tänker på vad jag ger upp. Men jag vet att t ex Sara här på bloggen kämpar på med sitt sockerberoende och att det är tufft. Så vad är skillnaden? Varför går det lättare för vissa?
Klart att det finns så många faktorer som gör skillnader så det tänker jag inte ens gå in på det. För varje människa har ju sina hinder att komma över. Det gäller ju inte bara vikten och gäller förstås också mig.
Så min fråga är hur mycket av de man gör är ett val och vad är ens personlighet? Kanske det är så att din personlighet påverkar de val du gör?
Vilket egentligen make sense för om man vill göra nya val och ändra sin inställning så måste man ju jobba med sig själv, och det som är ens personlighet för annars kommer du aldrig att kunna göra en riktig förändring.
Jag tänker inte bli för djup nu som jag har en tendens att bli ibland, men det är spännande att se drag hos ens barn som man beundrar och det är härligt att känna sig stolt.
För om jag hade haft sönder något i en butik hade jag velat berätta, men jag hade nog inte skuttat fram som sonen…
Hur hade du gjort?
God fredag!
Jenny