De senaste 3 veckorna har varit tokiga på jobbet. Det har varit så mycket att det faktiskt inte funnits någon ork till att göra någon form av Rörelseglädje. Det gör mig lite ledsen att jag inte hinner, men mellan jobb och familj så blir ens egna intressen lite åsidosatta. Jag har dessutom blivit utmanad i detta dels genom att det blivit några arbetsmiddagar ute på stan, lunchmöten och dess emellan fri tillgång till bullar och choklad. Klart jag inte gnäller för det är trevligt att gå ut att äta, även om det är jobb, och äta god mat och prata med intressanta människor. Det som är svårt att göra bra…

Så idag var det redan dags för att köpa tyg till min fina klänning. Och mönster för det ska vara bra att ha… Det är verkligen en helt främmande värld för mig. Jag nästan hoppade till när de förväntade sig ett svar av mig. Det är ju så många val. Vilken färg, vilket typ av tyg, tyll eller inte, tygblomma eller band. Jag överraskade även mig själv att välja ett tyg som jag gamla jenny ALDRIG hade köpt. För vet ni jag kommer att synas i denna. Däremot så ville nog Malin gärna att jag skulle ha lite tyll längst ned, men där går min gräns för hur mycket jag…

Den andra juni är maken och jag bjudna på bröllop och det ska förstås bli jätte roligt, även om vi också ska jobba också. Dessvärre har jag inga fina klänningar, utan mest för stora klänningar, eller inte så fina. Jag brukar ju även låna mina fashionabla vänners klänningar, eftersom det kändes så slösigt att köpa en klänning till mig. I bakhuvudet så har det även gnagt en liten röst, att det är onödigt för tänk om jag blir överviktig igen då har jag slängt pengarna i sjön. Men sådana tankar är ju inte välkomna så nu slår jag på stort. Här ska en fin klänning sys bara till mig! TADA!…

Jag överlevde helgen… Men jag ska inte säga att det var helt lätt. I går lördag så hade vi bjudit in 13 söta flickor på biokalas hemma hos oss. Mysigt kan man tyckte, och det var det. Däremot så hade jag glömt hur det är att vara liten flicka, och hur fnissigt det kan vara och att de faktiskt kan låta VÄLDIGT mycket. Turligt nog lyssnar alla så fint och är duktiga när man ger dem uppdrag. Så vi klarade oss igenom en Taco buffé, marängsviss och popcornsstrutar på 1 timme och 30 minuter. Taco är ju bra mat. Själv fick jag i mig en tortilla och 1 liten tacobåt.…

Jag var ju mental förberedd för en kamp, men jag ville ändå förmedla glädje och lugn och inte verka arg. En svår kombo egentligen… Lite överraskande hade vi en jätte bra läggning. Inga frågor om mackor, och inte heller dåligt humör. Vi hade slowmotion gång och barnen höll på att dö av skratt när de blev pussade i slowmotion. Riktigt mysigt! Så vilket antiklimax. Här går man och bygger upp en orop för en fight och sedan blir det inget. Härligt och välbehövlig överraskning. Det var nog bra att jag skrev av mig innan så hade det värsta av den upprörda mamman hade försvunnit när jag började läggningen! Nu undrar…

Många av er som läser bloggen känner ju faktiskt mest mig Jenny som viktminskaren och den del av mig som är ”vuxen” och det är ganska skönt. Det finns ju nämligen två små barn som ser mig som mamma, en gosinrättning och någon som älskar en gränslöst och även som en servicefunktion, som lagar mat och tvättar och göra massor av saker för dem. Om  man jämför viktminskningsprojektet mot barnprojektet så tycker nog jag att viktminskningen var en baggis mot att vara förälder, och alla vet att det inte öär lätt. Det är en evig kamp och ett balanserande där man hälften av tiden undrar vad man gör, och den…

Jag är egentligen ganska mesig när det kommer till en del saker. Jag är t ex höjdrädd som de senaste åren tagit sig uttryck i en flygrädsla.En rädsla som jag måste stå ut med och bara komma över. Jag var inte så tidigare utan ville t ex hoppa fallskärm och bungy jump och tyckte det var normalt och flyga var som att åka buss. Nu lät det förresten som jag hoppat fallskärm massor av gånger, men det har jag inte, men jag ville verkligen. Det var i och med min dotter föddes som jag på något sätt upptäckte att jag är dödlig och att om jag dog så var det…

Nu är det snart dags att få ta en tur till Karlskrona och berätta om min resa. Det är så roligt och det är verkligen en lyx att få träffa massor av människor och få möjligheten att inspirera någon att nå sitt mål. Om det bara är en person som känner att om hon kan så kan jag, då är det värt det! Annonsen nedan kommer de att använda för att förhoppningsvis få dit folk som vill inspireras. Det roliga är att förr när jag såg en annons som denna så tyckte jag alltid. ”eller hur, är det verkligen samma människa? Vad de har fuskat!” Men nu vet jag ju…

För någon vecka sedan så läste jag i tidningen om den senaste tidens åkomma, nämligen Ipadnacken. Självklart ett moderna fenomen som innebär att man får förslitningsskador i nacken som man får för man sitter och lutar sig över sin mobilen eller en Ipad. Lutningen och belastningen blir för stor på nacken. Jag säger då det! Inte så skojigt, men då kom jag på, vad pinsamt det är det jag har! För jag har till och från ont precis så som det beskrivits och vissa dagar är det verkligen inte skoj. Så idag gick jag till en läkare för att se vad man kan göra. Nu lät det som jag springer…