Mar 312011
 

De senaste 3 veckorna har varit tokiga på jobbet. Det har varit så mycket att det faktiskt inte funnits någon ork till att göra någon form av Rörelseglädje. Det gör mig lite ledsen att jag inte hinner, men mellan jobb och familj så blir ens egna intressen lite åsidosatta.

Jag har dessutom blivit utmanad i detta dels genom att det blivit några arbetsmiddagar ute på stan, lunchmöten och dess emellan fri tillgång till bullar och choklad.

Klart jag inte gnäller för det är trevligt att gå ut att äta, även om det är jobb, och äta god mat och prata med intressanta människor.

Det som är svårt att göra bra val. I går var det en ganska lång dag med flera möten. Jag tror nog att det stod ett fat med bullar inne hos mig hela tiden. Framåt kl 14.00 när jag fortfarande inte hunnit springa iväg och få i mig lunch så ser de ju ganska lockande ut, men istället valde jag en banan. Så stolt att ingen bullen blev inbjuden till magen.

Lunchen blev en varm macka. Kanske inte top 10 lunch, men jag hade ont om tid och ville ha något snabbt.

Klarade även eftermiddagen med att motstå bullarna. Gick till och med och hämtade en halv bar.

Middagen på stan var satt till kl 18.00 och det finns ju oceaner av möjligheter att äta alldeles för mycket, speciellt då man inte ätit bra under dagen.

Vi tog in en förrätt och delade på och till själva middagen valde jag isterband och stuvad potatis. Jag vet, det kanske inte lät som det bästa alternativet, men det fanns betydligt värre sådanna med friterade grejer och feta såser.

Däremot är det lite skojigt att jag har en reptilhjärna när det kommer till desserter.  Min hjärna gör att för att övertala mig att jag förtjänar efterätt. Jag har ju jobbat så bra idag så en liten churro kan det väl vara värt?

Men se ni, även det klarade jag av att säga nej till, eller rättare sagt när jag kände efter så kändes det som att det jobb intaget skulle innebära inte var värt det.

Så jag är nöjd med mig själv och mina val. Även i stressade och ovanliga situationer så gör jag bra val, utan att egentligen inte känna att det är så jobbigt. Innebär detta att jag vunnit över mig själv och mina dåliga matvanor?

Sov gott!
Jenny

 Inlägg av kl 20:59
Mar 292011
 

Så idag var det redan dags för att köpa tyg till min fina klänning. Och mönster för det ska vara bra att ha…

Det är verkligen en helt främmande värld för mig. Jag nästan hoppade till när de förväntade sig ett svar av mig. Det är ju så många val. Vilken färg, vilket typ av tyg, tyll eller inte, tygblomma eller band.

Jag överraskade även mig själv att välja ett tyg som jag gamla jenny ALDRIG hade köpt. För vet ni jag kommer att synas i denna. Däremot så ville nog Malin gärna att jag skulle ha lite tyll längst ned, men där går min gräns för hur mycket jag vill synas.

Jag är nog lite tråkig egentligen. Jag gillar rena och raka linjer, inte för mycket överraskningar och rysch pysch. Man får ju vara nöjd att det blir en stor blomma på…

Så här ser i alla fall mitt tyg ut på bild. Hoppas den gör sig rättvisa på bilden. Det är inte så platt i verkligheten. Det liksom skimrar!

Där ser ni även mönstret. Det fanns ett par andra modeller i samma paket så jag kan ju ändra mig, men jag är sååååå nöjd med min modell. Kanske att ni kommer höra mig säga att jag är fin i en klänning när den är klar.

Jag får återkomma med framstegen!

God kväll!
Jenny

 Inlägg av kl 20:54
Mar 282011
 

Den andra juni är maken och jag bjudna på bröllop och det ska förstås bli jätte roligt, även om vi också ska jobba också. Dessvärre har jag inga fina klänningar, utan mest för stora klänningar, eller inte så fina. Jag brukar ju även låna mina fashionabla vänners klänningar, eftersom det kändes så slösigt att köpa en klänning till mig.

I bakhuvudet så har det även gnagt en liten röst, att det är onödigt för tänk om jag blir överviktig igen då har jag slängt pengarna i sjön.

Men sådana tankar är ju inte välkomna så nu slår jag på stort. Här ska en fin klänning sys bara till mig!

TADA! Här är en bild på den som ajg valt ut och som ajg ska köpa mönstret till imorgon!

OBS! Flickan på bilden har inget med mig att göra…

Så min bästa granne Malin ska sy denna åt mig. I kvällsuppgift ska jag mäta mig så vi får rätt storlek och imorgon ska vi titta på tyg! ÅHHH, vad fin Malin kommer att göra mig!

Så roligt! Jag får återkomma med framstegen, men nu ska måttbandet fram!

God kväll!
Jenny

 Inlägg av kl 21:33
Mar 272011
 

Jag överlevde helgen…

Men jag ska inte säga att det var helt lätt. I går lördag så hade vi bjudit in 13 söta flickor på biokalas hemma hos oss. Mysigt kan man tyckte, och det var det. Däremot så hade jag glömt hur det är att vara liten flicka, och hur fnissigt det kan vara och att de faktiskt kan låta VÄLDIGT mycket.

Turligt nog lyssnar alla så fint och är duktiga när man ger dem uppdrag. Så vi klarade oss igenom en Taco buffé, marängsviss och popcornsstrutar på 1 timme och 30 minuter.

Taco är ju bra mat. Själv fick jag i mig en tortilla och 1 liten tacobåt. Smarrigt och man kan ju ha mycket grönsaker i! Dessutom så hällde jag och svärmor dricka och hjälpte alla att få mat på sina tallrikar samtidigt som vi också försökte få dem att sluta fnissa och få i sig lite mat också. Så matro kan jag inte säga att det var för min del, men flickorna hade super kul och det är ju därför man gör det!

Sedan började filmen och det la sig en tystnad som efterföljdes av kissnödiga flickor, mer popcornsätande och en strid ström av frågan ”Kan jag få mer dricka?”.

Dagen bjöd på ”Chiuchauan i Beverly Hills 2. Kanske inte top 10 på min lista, men det var många ohh, och ahhh i salongen. Så den föll nog flickorna i smaken.

Själv valde jag att att äta marängsviss, med grädde. Det var väldigt gott och kanske det som jag älskar mest i efterrättsväg. Men usch, vad jag mådde illa på kvällen! Jag bara ville kräkas. Det är verkligen så att min kropp inte klarar av fett längre. Vilket förstås är bra för då håller jag mig undan skräp!

Efter alla flickor åkt hem var jag ganska trött, men jag och svärmor tog ändå en promenad, vilket var det minsta jag kunde göra för att kompensera min sviss. Dessutom var det skönt med lite frisk luft och tystnad kan man säga…

Jag kan lova att jag somnade mycket tidigt i går kväll!

Så blev det söndag och dags för familjen och gudmödrar att komma på besök. Min dotter har 3 stycken för jag kunde inte välja bästis. Det är ju trevligt för henne att ha många som måste gilla henne.

Idag valde vi att inviga grillen för säsongen. Hamburgare! Det är sååååå mycket godare på grillen än när man steker i panna. Nu vill jag grilla allt! 25 personer var vi, barn och vuxna i en härlig röra och då passar ju grillen bra.

Självklart behövde vi en tårta idag. Det var så fin. Heja ICA! De kan verkligen göra fina grejer, även om den är lite amerikansk…

Det är så skönt att få säga till sig själv. ”Jenny, du är en bra mamma även om du beställer en tårta.” Jag har nämligen tidigare fått för mig att jag bara måste baka allt själv. Idag så köpte jag tårtan, bad mamma baka mina favokakor och köpte färdiga småkakor. Alla verkar gilla mig ändå! Så jag är så nöjd att jag inte la mer stress på mig utan valde the easy way out…

Så visst. Det blev en hamburgare, tårtbit och 2 chokladrutor för min del. Så ingen flaggan i top dag, men ändå min dotters födelsedag så jag är nöjd med mina val ändå. Ingen läsk och bara 3 chips. Man det finns så mycket onyttigt kan det lätt gå överstyr och det gjorde det inte.

För att kompensera lite tog jag ut min cykel för våren och tog en tur med dottern som fick en cykel av familjen i födelsedagspresent. Mer av det kommer det ju att bli och det ser jag fram emot.

Så det har varit en intensivt trevlig helg och imorgon är det måndag igen. Dagen kommer att bjuda på dansträning då min dotter och hennes kompisar ska träna inför en show och jag lovat att vara med. Så var den nya veckan igång igen…

Hoppas ni har haft en bra helg, så ser vi fram emot en ny spännande vecka!

Kram från en trött Jenny

 Inlägg av kl 19:32
Mar 252011
 

Idag fyller min älskade underbara flicka 8 år. Jag vet att det är en klyscha, men oj vad tiden går fort! Min bebis är 8 år. När jag födde henne vägde jag över 110 kg. Jag vägde mig ca 2 veckor innan hon föddes. Då vägde jag det. Sedan vågade jag inte väga
mig mer…

40 kg gick jag upp! Kanske inte så bra, men det bästa var ju att jag fick min dotter.

Så i kväll blir det självklart våffla med grädde och sylt. 1 styck…

Imorgon blir det bio kalas med taco buffé och 14 popcornätande flickor.

Söndag blir det familjekalas med grilla hamburgare och Littles Pet Shop tårta!

Jag känner hur jag går upp bara av att skriva detta.

Jag får återkomma med en uppdate hur jag klarar mig i helgen. Invägningen i morse landade på 71,7 kg. Så det känns ok, men inte mycket svängrum…

Ha en bra helg så hörs vi!

Jenny

 Inlägg av kl 15:40
Mar 212011
 

Jag var ju mental förberedd för en kamp, men jag ville ändå förmedla glädje och lugn och inte verka arg. En svår kombo egentligen…

Lite överraskande hade vi en jätte bra läggning. Inga frågor om mackor, och inte heller dåligt humör. Vi hade slowmotion gång och barnen höll på att dö av skratt när de blev pussade i slowmotion. Riktigt mysigt!

Så vilket antiklimax. Här går man och bygger upp en orop för en fight och sedan blir det inget. Härligt och välbehövlig överraskning. Det var nog bra att jag skrev av mig innan så hade det värsta av den upprörda mamman hade försvunnit när jag började läggningen!

Nu undrar man ju kanske hur hungrig hon kommer att vara i morgon, men då kanske hon äter en bra frukost! Så även om det känns som en vinst att jag höll det jag bestämt, så var det en förlust att hon inte åt.

Ha en bra kväll och hoppas ni får lika bra läggningar om ni har barn som äter var sååååååå glada!
Kram Jenny

 Inlägg av kl 21:07
Mar 212011
 

Många av er som läser bloggen känner ju faktiskt mest mig Jenny som viktminskaren och den del av mig som är ”vuxen” och det är ganska skönt.

Det finns ju nämligen två små barn som ser mig som mamma, en gosinrättning och någon som älskar en gränslöst och även som en servicefunktion, som lagar mat och tvättar och göra massor av saker för dem.

Om  man jämför viktminskningsprojektet mot barnprojektet så tycker nog jag att viktminskningen var en baggis mot att vara förälder, och alla vet att det inte öär lätt. Det är en evig kamp och ett balanserande där man hälften av tiden undrar vad man gör, och den andra hälften känner att det är det mest underbara som finns och att man aldrig, aldrig ,aldrig skulle vilja byta bort det.

Men just idag så är det jobbigt. Min dotter har aldrig gillat mat och äter dåligt. Det är inget nytt och vi är vana, men hon använder mat situationer som ett maktmedel. Dessutom så är hennes humör oftast mycket dåligt, eftersom hon omöjligen kan få i sig ordentligt med näring trots alla våra försök hit och dit.

Mer eller mindre varje mål tid går till på följande sätt. Jag säger till i god tid att om 5 minuter är maten klar så att barnen kan börja avsluta.  När de minutrarna är klara så ropar jag att nu är det mat! Då tar det ytterligare 5-15 minuter innan hon kommer. När hon kommer så inleder hon med att säga hur äcklig mat det är och att det inte är det jhon vill ha. (OBS! Hon vet redan innan vad det blir för mat och ibland har hon själv bestämt det) Sedan sitter hon i 70% av dagarna och bara petar i maten. Hon passar alltid på att börja med ett glas mjölk, vilekt vi alltid,. alltid stoppar med den härliga permanenta kommentaren ”Men gumman, du kan inte dricka dig mätt”.

Hon ställer sig upp flera gånger under måltiden för att visa saker, allt från att hälla upp mat till katterna till att stå på händerna till att kissa. Det är något nytt varje gång. Jag visste faktiskt inte att det ens är möjligt att göra så många saker samtidigt som man äter…

Till slut blir man ju irriterad och ber henne sätta sig ned och äta upp. Då blir hon nästan alltid sur och säger att vi är dumma och lämnar matbordet för att gå och sura.

Jag är en snäll mamma, ibland för snäll och jag vill så gärna att hon ska äta, men inte vara tvingad för det tror jag inte på i längden. Så jag kan vara  dum och laga något annat, eller låter henne äta mackor. Jag vet! Det är verkligen inte rätt taktik, men jag vill verkligen inte att hon ska vara hungrig.

Vi har provat allt från A till Ö i handboken hur man får sitt barn att äta, men inget biter, hur konsekventa vi än är!

Så idag stormade hon iväg för att jag sa till henne att börja äta ca 20 minuter efter alla andra redan nästan var klara med maten.

Men idag tänker jag ta kampen! Jag känner mig stark. Jag lät maten stå framme i 20 minuter. Jag gick inte efter henne då jag verkligen inte vill uppmuntra negativt beteende. Eftersom hon inte kom ner efter 30 min så tog jag bort hennes tallrik och diskade bort allt.Middagen var avslutad.

Jag har inte tjatat, eller erbjudit något annat, bara tagit bort.

Nu kommer snart nästa kamp, läggdags. Då kommer hon säkert försöka med mackantricket. Men idag ska jag vinna! Det ska inte bli något annat för mat får aldrig bli ett maktmedel som hon bestämmer över. Jag lovar er att det kommer bli en kamp, men jag ska vara glada mamma och gå upp och bara vara härlig, men förklara att det inte blir någon macka för vi har redan ätit kvällsmat.

Tycker ni att jag är elak?

Håll tummarna för det kommer att bli en viljan kamp så återkommer jag med utfall efter läggdags!

Hej hej

Jenny

 Inlägg av kl 19:11
Mar 202011
 

Jag är egentligen ganska mesig när det kommer till en del saker. Jag är t ex höjdrädd som de senaste åren tagit sig uttryck i en flygrädsla.En rädsla som jag måste stå ut med och bara komma över.

Jag var inte så tidigare utan ville t ex hoppa fallskärm och bungy jump och tyckte det var normalt och flyga var som att åka buss. Nu lät det förresten som jag hoppat fallskärm massor av gånger, men det har jag inte, men jag ville verkligen.

Det var i och med min dotter föddes som jag på något sätt upptäckte att jag är dödlig och att om jag dog så var det någon annan som skulle bli väldigt drabbad. Så därför är jag ganska försiktig med galna upptåg.

I lördags var vi på dotterns klättring och jag är ganska nervös som en äkta hönsmamma där för det är ju viktigt att allt är rätt då man har sin lilla tjej 8,5 m upp i ett litet rep…

Så i går så sa tränarna att i dag skulle föräldrarna få prova. Jag fick första lite panikångest och tänkte att det går inte! Men jag är ju också ganska envis och har speciella åsikter kring det mentala. Tankar sitter i huvudet och de ska inte påverka de val jag gör. Så jag sa ja, för att utmana mig i något hela min hjärna skriver NEJ till. Självklart skulle inte barnen säkra sina föräldrar utan det var ledarna som fick göra det så det kändes ju bra.

Alltså, jag var jätte duktig! Det var inga problem. Som en liten vessla klättrade jag upp för väggen. Hittade bra grepp och stannade inte en åndå gång utan rak upp 8,5 m. Sedan tittade jag ner när jag var högst upp och fick lite skakningar för det var ju så högt upp. Men vet ni, jag gjorde det! Dessutom så gjorde jag det en gång till för att vara säker på att jag inte bara lyckades en gång!

När ledarna frågade hur det kändes, svarade jag att det var med skräckblandad förtjusning. För det var häftigt, men läskigt.

När man gör något som man ser som omöjligt, när man utmanar sig så som jag gjorde i går så blir man så stolt och växer ett par meter!

Tyvärr finns inga bild bevis, men jag vet!

Glömde dessutom berätta att jag vägde in mig i fredag och det gick bra.

Lite ned mot veckan innan, men jag har varit duktig med maten och dessutom rört på mig en hel del, men jag håller mig ju inom spannet.

Bara för det så tänkte jag vara lite duktig och baka som jag tycker är såååå roligt. Så jag surfar fram ett Brownie recept på nätet som jag börjar baka utifrån. Plötsligt ser jag mig själv!  Vill du gå ned i vikt? 31 kg som Jenny AAAHHHH! Det kändes nästan som jag var bevakad. En mycket märklig känsla. Här står man och bakar onyttiga brownies och så ser man en annons med sig själv för viktminskning!
Så lite dåligt samvete fick jag, men sedan gick det över. Barnen och maken tyckte att det var väldigt gott. Jag åt också och det var riktigt smarrigt. Imorgon så åker de med till jobbet så att de inte ligger här hemma och försöker bli uppätna.

En av söndagens höjdpunkter var definitivt att ta en prommenad med min lilla kille. Vi gick 2,5 km och han gnällde ingenting. Kanske för att vi hade snöbollskrig hela tiden. Jag lyckades vara världens bästa mamma och kasta en snöboll i huvudet på min son som nog blev lika förvånad som jag.

Vi hittade även massor av pinnar som vi ritade med i snön på en äng med för att sedan bygga ett träd av alla pinnarna. Verkligen både Mental näring och Rörelseglädje. Det är härligt när barnen börjar bli lite större så att man kan göra promenader som denna vi gjorde idag.

Min son, pinnsamlaren!

Ha en superbra vecka så hörs vi!

Hej hej

Jenny

 Inlägg av kl 17:01
Mar 192011
 

Nu är det snart dags att få ta en tur till Karlskrona och berätta om min resa. Det är så roligt och det är verkligen en lyx att få träffa massor av människor och få möjligheten att inspirera någon att nå sitt mål. Om det bara är en person som känner att om hon kan så kan jag, då är det värt det!

Annonsen nedan kommer de att använda för att förhoppningsvis få dit folk som vill inspireras. Det roliga är att förr när jag såg en annons som denna så tyckte jag alltid. ”eller hur, är det verkligen samma människa? Vad de har fuskat!” Men nu vet jag ju att det är sant för att det är jag. Mycket märkligt!

Jag kan erkänna att min hy kanske inte är exakt så perfekt som på efter bilden, men jag har sett originalet och fotografen Anna var väldigt duktig och bra på sitt jobb. Eller så är det för att jag är så snygg, hehhehhe 😉

Jag hoppas att det blir en trevlig kväll och att våren kommit till Karlskrona då för jag är less på snö!

Kram & god natt och hoppas ni kan boka upp den 18 april!
Jenny

 Inlägg av kl 22:17
Mar 162011
 

För någon vecka sedan så läste jag i tidningen om den senaste tidens åkomma, nämligen Ipadnacken. Självklart ett moderna fenomen som innebär att man får förslitningsskador i nacken som man får för man sitter och lutar sig över sin mobilen eller en Ipad. Lutningen och belastningen blir för stor på nacken.

Jag säger då det! Inte så skojigt, men då kom jag på, vad pinsamt det är det jag har! För jag har till och från ont precis så som det beskrivits och vissa dagar är det verkligen inte skoj.

Så idag gick jag till en läkare för att se vad man kan göra. Nu lät det som jag springer till läkaren hela tiden, men det gör jag verkligen inte. Så bra som jag mått det senaste året har jag inte mått sedan innan min övervikt.

Men jag kände att jag vill kolla detta, eftersom jag sitter framför en dator 10 timmar om dagen, så är det värt att få lite tips på att hur man stoppar det onda innan det inte finns någon återvändo.

Läkaren var väldigt pratig, och det är jag inte van vid. Alltså kändes det som han hade tid för mig och att jag inte störde och det är man inte bortskämd med.

Jag berättade att jag senaste året gått ned i vikt och när jag berättade om att jag gått ned 31 kg så var han så nyfiken hur jag lyckats, men framför allt hur jag lyckades hålla min vikt! Så jag fick berätta allt om xtravaganza och om hur programmen fungerar. Han var mycket imponerad.

Det är en svår fråga att svara på egentligen, hur man lyckas hålla vikten för det är väl det som alla som går ned i vikt eftersträvar.

Men just nu tänker jag inte så mycket på vad jag gör. Fast det gör jag ju, men jag går inte omkring och känner att jag offrar det och måste göra det där. Jag väger mig ju 1 gång i veckan och det är helgens och veckans riktlinje, annars så verkar det som jag hittat den balans som jag eftersträvat, egentligen sedan långt innan jag fick barnen.

Läkaren var som sagt mycket imponerad och undrar var all hud var! Han tyckte att huden runt mitt ansikte var så väl tillbakadraget och undrade om kanske det ingick plastikoperation i xtravaganza??? Fniss, fniss! Alla som kör xtravaganza vet att operation inte har något med programmen att göra.

Egentligen så var det väl bland de finaste komplimanger man kan få av en läkare, eller?

Så hur gick det egentligen för min Ipadnacke? Jodå, läkaren tyckte att jag hade lite svaga nackmuskler så det kan vara en förklaring till att jag haft ont.

Jag hade en teori om att eftersom jag tappat runt 10 cm runt nacken så hade jag ingen support längre som höll upp mitt huvud. Det är möjligt att läkaren tyckte att jag var lite galen, men låter det inte rimligt att jag inte har lika mycket support för nacken 🙂

Slutsatsen var att nu blir det lite naprati och sjukgymnastik för att bygga upp en stark nacke. Jag får återkomma med hur projekt bygga nackmuskler för att orka hålla upp mitt huvud går…

För alternativet var att göra mig av med min kära pekskärm och det kan vi inte ha!

Ha en bra kväll!
Jenny

 Inlägg av kl 22:02