Okt 142010
 

Idag är det 10 år sedan jag och min make träffades på ett danshak inne i stan. Han iförd turkos skjorta och rosa strassglagögon. Vem faller inte för det? Det är fortfarande en av de roligaste kvällarna jag haft. Man kan också nästan säga att vi varit tillsammans sedan då, även fast det nästan tog 3 veckor innan han frågade chans…

Sedan dess har vi hunnit med många goda stunder och tunga stunder och vi står fortfarande starkt. Men vem hade kunnat ana den där höstnatten för 10 år sedan att där står han jag ska gifta mig med, skaffa två underbara barn, bygga hus och bli kattägare med. Vem kunde anat?

Så livet bjuder på överaskningar åt alla håll. Det är ju det som är livet. Det gäller bara att stanna till och se till att livet inte bara passerar i en rasande fart.

Idag ska jag stanna upp och vara tacksam för allt jag fått tillbaka av att jag tog på mig mina dansskor för 10 år sedan!

Kära älsklo! Jag älskar dig mest av allt!
Puss från frugan

 Inlägg av kl 06:44
Okt 102010
 

Först skulle jag vilja skicka tackkramar till alla som tänker på min familj och för alla kommentarer. Jag tillhör väl en av dem som faktiskt alltid tänker att det händer andra men inte de som är mig nära. När någon man känner drabbas av något som detta så förstår man hur skört livet är.

Man får verklig en tankeställare. Vad är viktigt i livet och hur vill jag leva? Jag är så glad att jag faktiskt tog beslutet att gå med i xtravaganza just av denna anledning. Jag har varit en person som varit ganska nöjd och glidit med i livet. Kanske mer som en åskådare. Jag har hela tiden planerat framåt, till helgen ska jag, nästa vecka ska jag. Egentligen levde jag inte så mycket i nuet.

Jag känner mig faktiskt annorlunda nu, att jag njuter av små stunder som verkliga livet bjuder på. T ex igår när vi var och bada hela familjen så märkte jag att jag stannade upp flera gånger och njöt av det vi gjorde, miner som barnen hade, deras skratt, glädjen att åka en rutschkana, även som vuxen. Saker som verkligen tankar på den Mentala näringen. Så när något verkligt händer som är svårt och tungt så inser man även hur viktigt det är att njuta så mycket man kan av de vanliga stunderna.

Nu tänkte jag faktiskt skriva om något helt annat, som är i kategorin Mental näring, men som är ganska mycket ytligare än tunga ämnen, nämligen underkläder.

När jag satt på jobbet i fredags och jobbade i godan ro, gick plötsligt min BH sönder! Spännet på ena sidan bara släppte! Ja, för er som har fasta fina bröst och som aldrig gått ned 30 kg i viket eller ammat så vet ni nog inte vad jag pratar om, men det blev lite ovikt så att säga. Ena sidan liksom hängde ned mer än den andra… Så på lunchen fick jag helt enkelt ta mig till en underklädesbutik och bita i det sura äpplet och inse att jag behöver en nya BH. Som tjock är underklädes shopping det värsta som finns. Man ser alla fina färger och spetsar som bara ropar kom och köp mig. För det första så finns dessa fina små underkläder inte i stora storlekar. Nä, till överviktiga så ska man ha breda tanttrosor, gärna i svart. Om jag mot all förmodan skulle få något gulligt i spets från de stora avdelningarna så tyckte jag ju inte att jag såg så läcker och fin ut som jag ville.. Dessutom så är det verkligen inte så att jag tycker att det är jätte kul att stå i underkläder i en provhytt med tittat på mig själv i ett starkt ljus, sådan är jag.

Så i fredags tvingades jag i alla fall in i en. Personalen var i alla fall jätte duktig och jag fick jätte mycket hjälp. Flickan i butiken frågade mig vilken storlek jag hade och jag berättade att jag hade ingen aning då jag gått ned så mycket. När jag var som störst hade jag 100D, men 30 kg senare så vet man ju inte riktigt. Flickan i butiken la ned massor av tid på att jag skulle hitta rätt modell och storlek. Jag vet att de förstås vill sälja, men ibland känner man att de ger extra med tid och det är verkligen trevligt. Kanske såg hon att det var ovikt i min trasiga BH… Efter mycket om och men hittade vi rätt storlek och modell, 75C. Det lät ganska bra tycker jag! Jag kan inte minnas att jag någonsin haft det! Så det var ju verkligen ett stort hopp 100 till 75! Inte konstigt att mina gamla BH inte var bra…

Dessutom köpte jag lite annat fint så att alla tanttrosor kan brännas på bål!

När jag betalade tänkte jag på att underkläder är verkligen viktigt, jag det är det ju, men på ett mental plan tycker jag fina underkläder fyller en annan funktion också. När man klär sig fint under så känner man att det liksom strålar ut, förstår ni vad jag menar? Man känner sig lite busig och fin, och att man har en hemlis som ingen annan ser, men som man själv känner. Så framöver kommer det nog bli lite godisfärgade spetsgrejer som får ta plats medan tanttrosorna sakta byts ut!

Det roligaste var i alla fall när jag kom tillbaka från lunchen och gick in på toaletten för att byta min trasiga BH och möter min chef med en påse med underkläder på väg ut från toaletten. Hon måste tror att jag inte är riktigt klok. Fast jag anser nog att jag hellre är tokig än att det hänger på ena sidan…

Sedan vill jag bara avsluta med dagens gulligaste bild. Jag skulle mäta ett örgngott och la upp den på golvet. Våt söta katt Gary kom och la sig på den på en gång när jag mätte. Så det blev en liten katt på katt…

Ha en bra dag och njut av alla stunder livet erbjuder!
Jenny

 Inlägg av kl 10:59
Okt 072010
 

Jag försöker alltid vara positiv och tänka att det mesta som händer har en mening eller att allt går att lösa med lite vilja.

Tydligen är verkligheten obarmhärtig. Igår fick vi reda på att en familjemedlem har fått en hjärntumör.  Hon fyller 10 år nästa vecka. Det är så att jag knappt kan skriva om det för det är så orättvist och det gör mig så ledsen att tårarna inte vill sluta rinna! För jag vill lösa det och hjälpa till och se till att det blir bra och att hon snart är frisk och sig själv igen, men man är helt maktlös och man kan bara stå bredvid och se på och vänta.

Varför ska sådant drabba oskyldiga barn? Även om kanske ingen människa ska behöva drabbas så känns det än värre när ett litet barn ska behöva gå igenom något sådant. Det är så stort och svårt och man har inga garantier att allt kommer att gå bra. Vad säger man till ett barn, vad kan man göra för henne? Tankarna bara snurrar omkring. Jag vill göra något, men jag vet inte vad.

Som mamma kan jag inte ens försöka förstå hur det ska kännas att se sitt barn gå igenom något som detta. Det är antagligen bland det värsta som kan hända en förälder och man måste vara stark, fast man bara vill lägga sig ned och ge upp.

Så idag känner jag mig bara ledsen och tom och tycker att livet är orättvist. Barn ska bara inte få bli sjuka. Det borde vara lag på det! Usch, det blev inget glatt inlägg, men det är väl detta som är livet? Det går upp och ned.

Så nu ska jag passa på att gå och gosa med mina söta barn och vara tacksam för alla stunder vi får tillsammans för man vet aldrig när verkligheten brutalt knackar på.

God natt!

Jenny

 Inlägg av kl 20:40
Okt 052010
 

När jag började gå ned i vikt så kom jag in i en slags klädidentitetskris. Vem är jag och vilka kläder bär den här nya Jenny? Den överviktiga Jenny har ju klätt sig i diverse olika former av tält och mitt måtto har egentligen inte varit, är detta snyggt, utan snarare hur stor ser jag ut? Sedan har jag liksom känt att hel och ren får duga.

Så jag har haft lite svårt med att känna vad passar mig nu när jag är 35 år för jag är ju inte 25 längre.  Kan jag ha en kortkort kjol till exempel? Är den tiden förbi? Provade en idag och kände, näää jag är nog för gamla för detta. Så det handlar inte bara om vad jag tycker är fint, utan vad jag får ha på mig för att passa in.

Det är faktiskt roligt för min bästa kompis Therese har precis gått och blivit kändis i ämnet. Hon har skrivit en avhandling som heter ”Kvinnlig för sin ålder”. Hon skriver om hur kvinnor och flickor uppfattar sig själva och andra åldrar och hur man ser på sin kropp.  Här talas det även om t ex hur man får klä sig i olika åldrar. Om ni vill läsa artikeln kan ni kolla här http://www.aftonbladet.se/wendela/article7900892.ab

Jätteroligt att läsa och ett mycket intressant ämne som verkligen är aktuellt, och just nu något som tar upp mycket av min tid!

I alla fall så har jag kämpat lite med detta. Tills jag i förra veckan kom på vad jag har för klädidentitet. Ljuset gick upp för mig när jag var inne på VeroModa.

Dels så har de snygga praktiska kläder, men lite annorlunda twist. De har både fina coola klänningar, men också bra praktiska kläder för den lediga tiden, men också bra jobbkläder för kontoret.  Allt detta finns det flera affärer som kan bjuda på, eller ska jag säga nej inte bjuda på. VeroModa har verkligen bra priser och man kan göra fina fynd vilket gör detta till min typ av butik. Snyggt, trendigt utan att vara spaceigt (är det ett riktigt ord?) och till ett rimligt pris.

Så nu har jag bestämt mig att denna butik är min klädidentitet och sedan kan jag jobba därifrån. T ex köpte jag en fin kort jacka där! Se hur kort den är! I oktober förra året hade jag skrattat om något visat mig den och sagt; ”Jenny, om ett år kommer du kunna ha på dig denna mindjekorta jacka i storlek Medium och tycka att du är snygg i den”.

Klicka på bilden så ser du den bättre…

Vem hade kunnat ana att det skulle vara en sanning!

Lycka till med att hitta era klädidentiteter, det är verkligen inte lätt och det har tagit mig nästan 5 månader att hitta vem jag är klädmässigt så ge inte upp! Sedan vill jag tillägga att om man tycker att man är supersnygg i kortkort och är 70 år, go for it! Det är faktiskt du som bestämmer vad som känns bra, ingen annan.

Trevlig kväll!
Jenny

 Inlägg av kl 20:44
Okt 042010
 

För att njuta lite av hösten tog jag mig idag en stavgångslunch med lite technomusik i lurarna. Lite hetsigt blir det och kanske inte blir så där avslappnad och stressfritt som en promenad kan bjuda på, men o andra sidan får man upp pulsen och tempot och det känns som man verkligen bränner massor av kalorier.

På så sätt är stavar helt underbara, för det är ju inte bara technon som gör att man ökar. Jag känner ju att man får upp farten och får extra kraft bara att man använder stavarna. Sedan vet jag att jag vid ett tillfälle när jag var 23 år sa att stavgång var verkligen töntigt! Nu är jag då 35 och har kommit på andra tankar, töntigt är det kanske, men det är roligt och man känner en fysisk skillnad mot att gå utan. Dessutom prommenerar jag ute på landet och jag tror att älgarna och kossorna kan ha överseende med min töntighet…

Som jag sa blir det inte lika mycket Mental Näring när man promenerar med techno och stavar, men eftersom jag hela tiden jobbar på att hitta ljusglimtar i vardagen så såg jag denna fina solros.

Man får njuta av blommorna för snart kommer snön! Usch, det lät inte alls roligt. Ärligt så är jag inte rikigt redo för ännu en vargavinter, och så läser man i tidningen att det ska bli den värsta vintern på 1000 år. Om det är sant så undrar jag hur många dagars förseningar tågen kommer att ha med tanke på hur det var i vintras. De har ju fortfarande inte lagat alla vagnar som gick sönder då!

Så jag håller i alla fall tummarna för en skottbar vinter!

Ha det gott och njut av det lilla!
Jenny

 Inlägg av kl 13:25