Okt 262011
 

Så sitter man här på Arlanda och väntar på planet till Moskva.

Även om det ska jobbas mycket, och man inte kommer hinna se så mycket så ska det bli jätte roligt att få insupa den ryska atmosfären och upptäcka en för mig ny stad.

Det värsta med det hela är att är ju flygrädd. Sitter här på Arlanda och dricker en latte och äter en macka och ser planen lyfta genom fönstren.

Usch, det ser så läskigt ut! Det går emot att förnuft att så tunga saker kan flyga i luften. Jag har ju gått ned 30 kg och kan fortfarande inte flyga. Hur kan då så stora metall grejer flyga?

Jag vet ju rent tekniskt hur det fungerar då min snälla make berättat det 1000 gånger för att hjälpa mig med min flygrädsla, men bara man ser ett plan så känns det så ologiskt!

Dessutom är ju planen så högt upp i luften. Det är så långt ned att ramla.

Jag vet, många ologiska tankar när man vet att det är mycket farligare att köra/ åka bil. Men har man en flygrädsla så har man. Jag har ju i alla fall inte en bilrädsla och det kan vi vara glada för för det känns ganska opraktiskt.

Så nu ska jag ladda upp för att klara mig genom en flygning och jobba emot känslan att vilja ställa mig upp och skrika. Det ska nog gå bra.

Det lustiga är att jag alltid varit flygrädd. Det kom samtidigt som jag fick barnen. Man kom på något märkligt sätt att man för det första kunde dö och det andra var att man har en liten familj där hemma som är beroende av en. Så det blev ett stor ansvar och då vill man inte dö i en flygolycka. Ganska ologiskt, men så är det.

Så även om det var tråkigt att bli flygrädd så var det ju även samma insikt som fick mig att vilja gå ned i vikt. Jag ville vara en frisk mamma för mina barn.

Så man kan säga att jag gick från tjock och flygglad till smal och flygrädd.

Man vinner några och förlorar några, men balansen är det samma 🙂

Även om jag inte vill sluta skriva så måste jag för snart går flyget och det vore ju dumt att missa det när man redan är på Arlanda…

Ha det bra så hör jag av mig när jag är på rysk mark!
Jenny

 Inlägg av kl 09:50
Okt 242011
 

Jaha, så var det måndag igen. Jag har verkligen inte åstadkommit något denna helg. Så slappt så.

Vaknade upp i Farsta på lördagen och käkade en mysig frukost och tog sedan tåget till Uppsala. Där skulle jag möte upp min familj och lite vänner. Jag kom först till Uppsala och satt med en stor latte på ett café och spelade spel. Så avkopplande och skönt och något det var länge sedan jag gjorde.

Sedan promenerade vi runt lite i stan och målet var lunch, det blev det på Texas Longhorn. Det kanske inte var så att det fanns några goda energi alternativ, men trots det så måste man göra sitt bästa. Man behöver ju inte beställa en full portion, eller äta upp allt. På Texas Longhorn kan man välja halv på ett par rätter och det räckte gott och väl för mig. Så även när man är på restaurang så går det att göra bra val.

Väl hemma igen så gjorde vi lite mer av ingenting. Jag och Anette låg i soffan och pratade medan våra pojkar var och handlade middag.

Kvällen till ära blev det kött med rödvinssås, för vi var ju sååååå hungriga efter lunchen… Maken grillade och man blir lite glad att äta grillat på hösten. Det känns som man får behålla lite av sommaren genom att fortsätta grilla. Rödvinssåsen vi åt var förstås också hemmagjord och alldeles underbar! Smarrigt,

Kvällen avslutades med ett sällskapsspel där man skulle tävla i hur mycket man vet om sin partner. Jag vill bara lägga till att våra mottävlande faktiskt varit gifta 10 år längre än vi…

Så det var en dag full med härligt lugn och god mat och roliga vänner.

På söndagen vaknade jag upp med intentionen att ha en produktiv dag, men så blev det inte, inte alls faktiskt. Jag lagade mat, städade köket och tvättade. Sedan tog jag det lugnt, tittade på film, var med barnen. Jag var inte ens ute och tog en promenad. Jo just ja. Jag var ute i garaget och hämtade in min resväska.

Det kan vara jobbigt när dagar som man känner hade en plan, bara försvinner. Men helt ärligt så behöver man dagar då man inte gör någonting. Man får lyssna lite på kroppen, och inte så dåligt samvete för att man inte gjorde allt man bestämt sig. Närmaste veckan kommer att vara ganska full fart. Så inget dåligt samvete.

Föresten, jag gjorde ju en ny sak. I lördags köpte jag ett par nya hårgrejer som hette Gooset tror jag. Man använder dem för att få lockigt hår utan att använda el. Så dessa provade jag.

Jag var så fin när jag hade dem i håret.

20111024-082056.jpg

Ibland är det som man tröttar på mitt hår och vill göra något annat. däremot så är jag lite, lite feg. Så jag vill inte göra något som jag inte kan fixa till och ändra tillbaka lite snabbt.

Jag tycker att det framför allt blev lite crazy, men också lite fint.

20111024-082254.jpg

Maken tycker jag ser lite ut som Shakira. En fin komplimang som jag också utnyttjar genom att sjunga lite Shakira låtar.

Inget förgyller väl en måndagsmorgon som det?

God vecka!
Jenny

 Inlägg av kl 07:32
Okt 192011
 

Vem gillar inte komplimanger?

Det är ju alltid trevligt med komplimanger. Då menar jag inte bara den typen där man säger att någon är smal eller har fina kläder. Jag tänker på alla dess former som ingår i begreppet som också handlar om att man uppskattar vad andra gjort och säger. Att berömma andra människor.

Jag har haft det ganska lyxigt här på bloggen och får mycket komplimanger och positiv feedback, och jag blir förstår jätte glad när jag får ett mail där något säger att min resa fått dem att inse att de också kan göra detta. Att de kan sätta upp ett mål och nå det.

Det är underbart faktiskt så tack till alla för era fina mail och komplimanger. Alldeles för bortskämd blir jag!

Däremot så tyckte jag nog att det var svårt att ta emot komplimanger tidigare. Jag blev ofta röd i ansiktet och pratade bort det nästan lite ursäktande som att nä, inte var väl det så bra…

Så gör jag faktiskt inte idag, utan jag säger tack och blir jätte glad.

Detta är ett stort steg för mig, att kunna ta emot en komplimang som någon gett kan vara svårt om man verkligen inte håller med. Det kan vara jobbigt att någon ser vad man gjort även om det är något bra.

Håller ni med mig om att det kan vara svårt?

Något som jag däremot måste jobba på och som jag fortfarande tycker är svårt är faktiskt att ge komplimanger. Jag har ofta många komplimanger i huvudet, men jag är inte lika bra på att säg dem.

Självklart ger jag mina barn mycket komplimanger, även om de tillverkat en jätteful papptallrik med garn och glitter som jag kanske inte kommer hänga på väggen så kommer det ju vara det coolaste läckraste jag någonsin sätt. Det är ju inte heller så att man ljuger för jag blir glad och tycker de är otroligt duktiga vad de än gör. Det kommer naturligt att ge dem komplimanger, kanske för att de är de bästa barnen i världen 🙂

Nä, det är till vuxna jag tycker det är svårt. För även om jag verkligen tycker en sak så är jag orolig för att det inte ska låta äkta när det kommer ut ur munnen. Förstår ni vad jag menar? Att det ska låta kort och konstigt. Som att säga att någon är fin i en ny frisyr. Även om man tycker det kan det låta konstigt när man säger det.

Så det är en utmaning för mig, för eftersom jag själv gillar att få komplimanger så vill jag ju gärna ge dem också.

Kanske jag känner lukten av en liten utmaning till mig själv. En utmaningen i att öva på att ge fler komplimanger och säga vad jag känner! I morgon ska jag ge 3 komplimanger, och då räknas inte de till barnen, för då blir det definitivt fler! 3 komplimanger till andra vuxna som jag tycker gjort något bra på ett eller annat sätt.

Jag får återkomma med hur operation komplimang går!

Ha en bra kväll!
Jenny

 Inlägg av kl 16:30
Okt 132011
 

Ett par gånger har jag skrivit om att jag lärt känna min kropp ganska väl under min xtravaganzaresa. Jag hör den på ett annat sätt.

Uppenbarligen inte när den är sjuk då jag antagligen vill ignorera den, men jag känner om jag är hungrig eller om jag vill äta av en annan anledning än hunger, som oro eller stress.

Just denna vecka känner jag min fläbbig och svullen och inte alls så läcker. Dessutom är jag lite gnällig och blir irriterad på minsta lilla grej. På dessa underbara känslor och egenskaper har jag varit rent ut sagt hungrig och godis sugen som en tossig tok. Jag varken vill eller har lust att inte bejaka detta.

Så varför är det så nu då? Lyssnar man lite på kroppen så är det ganska tydligt att den tristaste veckan på månaden närmar sig och att det helt enkelt är kvinnorelaterat. Lykos alla män som slipper detta! I och för sig har de nu inte heller något att skylla på 🙂

Så när man vet varför blir det också lättare, att för det första inte få dåligt samvete och för det andra tackla det på ett annat sätt.

För det kommer bli bättre. Så enkelt är det och jag vet att under morgondagens vägning kommer jag lika runt ett kilo över min vanliga vikt. Då jag samlar på mig vätska på ca 1 kg varje månad vid denna tid.

Insiken gör att det blir lättare att inte få panik helt enkelt.

Tidigare så hade jag säkerligen perioder som detta då jag åt för mycket och gav in för sockerkraven, men skillnaden var att jag ofta kände mig misslyckad då jag inte klarade av att säga nej. Då åt jag kanske ännu mer, för det kändes som det ändå inte spelade någon roll.

Därför är det viktigt att lära känna sin kropp, för det blir ju lättare att inte få dåligt samvete över en del saker som är svåra att jobba bort.

Nu är det ju inte heller så att jag någonsin bejakar kroppens sockerkrav med att äta en hel chokladkaka som jag kunde göra förr. För man kan ju inte heller säga att nu är det PMS så jag får äta allt jag vill. HURRA!

Nä, så är det inte för man går ju upp i vikt oavsett hur man känner sig inom ords, men om jag tar en bit mörk choklad eller om något annat slinker ned så känner jag inte att jag har dålig karaktär och är misslyckad. Jag valde bara att göra så här denna gång.

Om jag väljer att ta en underbar bit mörk choklad och gör det valet då ha jag också rätt att njuta av det och inte ha dåligt samvete.

Det är i det vardagliga livet som jag märker förändringen i mina tankar. Att det hänt något och det gör mig så glad, att jag inte är arg på mig själv.

Tacka kan jag göra den Mentala träningen för utan den hade jag inte varit där. Jag lyssnar inte lika ofta som jag gjorde under helfarten. Då lyssnade jag varje kväll i nästan 15 veckor. Det var en stor del av viktminskningen och är verkligen unik.

Men även om jag inte lyssnar lika ofta så hör jag det. Budskapet har gått in.

Så min fråga till dig, när lyssnade du senast på den Mentala träningen?
Jenny

 Inlägg av kl 06:53
Okt 112011
 

Jag är ju inte bara bloggerska, utan mamma också…

Att vara mamma är det bästa som finns och jag älskar mina sötnosar på ett sätt som jag tror faktiskt bara andra föräldrar förstår. Det är en så stark känsla och även en stor känsla av ansvar som kommer med att vara förälder.

Med det sagt så är det självklart inte en dans på rosor. Det är också hårt jobb och man känner ibland hur de gråa håren liksom bildas framför mina ögon.

Just igår hade min älskade 8 åriga dotter, som generellt har svårt att berätta hur hon känner, en galet hemska attityd med korta otrevliga svar och upprepade allt jag sa med att härma så där fullt som man kan göra. Det började redan när jag hämtade från fritids. Inte inne på skolan, men så fort hon kom till bilen.

Jag frågade henne varför hon var sur om det hänt något i skolan, men hon snäste bara på mig. Till grejen hör att jag hämtade henne lite tidigare än vanligt för att göra henne glad, vilket jag tydligen inte gjorde.

Efter ett tag med attityden så säger jag till på skarpen att det räcker. Det borde vara olagligt att ha attityd och bara svara med NÄ till allt.

Så stämningen blir ju liksom inte bättre för man själv blir ju irriterad på när någon härmar en och bara är otrevlig och inte vill säga vad det är. För uppenbarligen är det ju något.

Så attityden fortsätter hemma, fast först ville hon inte komma ut ur bilen utan satt där själv ett tag och surade, men jag tänkte att hon kanske behövde vara ifred.

När vi sedan skulle till baletten surade hon fortfarande och igenom ett helt mellis för den delen, men då hade jag sagt att hon gärna får sura, men hon får inte göra några otrevliga ljud.

Så där sitter vi i bilen, sura och sonen är mest tyst för han vill ju inte lägga sig i. Då kommer Lady Gagas senaste hit på radion och jag höjer den lite och hoppas på lite glädje i form av musikterapi!

Om inte annat för att pigga upp mitt eget humör.

Det fungerar, efter ett par minuter sitter vi och sjunger högt och skrattar och poppar på stereon. Alla sura miner är utbytta och jag är så glad att den sura stämningen är bruten! Det var som allt bara släppte när vi började tänka på något annat. För det är ju så fånigt och onödigt med sura miner.

På kvällen pratade jag och dottern om varför det blev som det blev på eftermiddagen och hon sa att hon tyckte det var jobbigt att bli avbruten för tidigt. Jag hade ju sagt en tid till henne och då planerade hon sin fritidsaktivitet efter det. Hon tycker det är jobbigt när saker förändras och inte planeras. Hon är inte spontan, och så är det. Det är ju däremot svårt att ha en mamma som är galet spontan och hittar på galna upptåg som kommer hända om 5 minuter!

Så jag trodde jag gjorde henne en tjänst…

Vi kom också fram till att det hade varit bättre om hon hade pratat med mig från början och sagt vad hon kände istället för att sura och härmas. För jag tror jag har sagt detta till henne 1000 gånger. Det är bättre att du säger till mig vad du känner för jag kan inte gissa, och om du har attityd vill jag inte lyssna för det är det värsta jag vet!

I alla fall så går dagens tack till Lady Gaga och hennes musikterapi!

Jenny

 Inlägg av kl 16:24