Fabulous 4 Life!

Tänk att jag har en dotter som precis fyllt 11 år!

Det är lite märkligt att tiden går så fort och att jag knappt kan minnas hur det var utan henne i mitt liv. Min finaste lilla älskling.

Det var egentligen ganska odramatiskt när hon kom till världen. Jag hade precis varit ute och gått. Jag kom hem och åt ballerinakex, tänkte att det var bättre med lunch istället för kakor. Kanske inte så konstigt att jag gick upp 40kg under graviditeten…

När jag sitter framför TV i alla fall och äter i godan ro så går vattnet. Bara så där, och första tror jag att jag kissat på mig. Mycket märklig känsla.

Sedan åker vi till sjukhuset och det var ju inget särskilt med det. Inga värkar, men eftersom vattnet var färgat fick vi vara kvar.

Efter ett par timmar utan action så börjar det kännas lite, och jag frågar om värkarna kanske kan smyga sig på lite. Barnmorska skrattar och säger att ska kommer att känna när det är på gång, utan tvekan.

Efter ett tag säger jag till maken att nu gör det ju faktiskt lite ont. Maken tycker att jag ska bita ihop vi ska vara där i 24 timmar. Mycket pepp 🙂

Till slut kommer barnmorskan och utbrister förvånat att jag skulle ju föda barn.

Ja, det var ju därför vi var där 🙂

Sedan efter någon timme till kom hon äntligen. Min lilla tjej. Jag kommer tills jag dör minnas sista värken och när hon plötsligt ligger på min mage.

Det är den bästa känslan och stunden jag har fått uppleva. Gånger 2 förstås!

Så nu har det gått 11 år sedan dessa starka minnen tog plats i mig!

Det blev en stark, fin, snäll, rolig, smart, duktig och omtänksam dotter, syster och kompis. En vacker tjej med en stark vilja och en musikalisk talang. En underbar och älskad tjej.

Där många tankar också snurrar runt i en 11 årings huvud och de där problemen som vi gått igenom med blöjor och nappar och dagis är inget mot det som jag behöver stötta och prata om nu. Inte för att jag inte vill. Jag älskar det, men det är annorlunda.

Saker som man själv måste jobba med och tänka på hur och vad man säger. Lära henne hur man är en god vän, hur man gör när någon inte är snäll emot en, pojkar, vikt, att inte prata illa om folk och allt hormon relaterat som vi tillsammans måste utforska.

Saker som också förändras är ju dosen gos, främst bland andra människor och att jag nu börjar bli lite pinsam. Tydligen får man t ex inte säga ordet trosor högt i en klädaffär, det är pinsamt. Jag måste också lära mig att låta bli att säga trosor hög flera gånger på rad i affären för att retas. Det är jätte kul att retas…

Ja, mycket förändras när man får ”stora” barn, men där inne kommer hon alltid vara min lilla tjej. Min bästa tjej.

Ha en bra kväll och njut av era bebisar!

Själv ska jag gå på instrumentet provning med 3 barn. Det kommer låta mycket….

Hej hej
Jenny

En vän till mig la för ett tag sedan upp ett inlägg om att hennes barn, som inte är förtjust i mat inte tyckte glassen på simskoleavslutningen var så kul som belöning.

Men det är ju verkligen sant. När jag tittar på alla tävlingar och avslutningar som man har med barnen så är det tusan alltid en glass eller något gott med i spelet för att ”belöna” dem för deras insats.

Så vi lär våra barn att glass och snask är ett sätt att fira att man varit duktig?

När jag tittar på det nu blir jag lite förbannad. Vi lär alltså våra barn ett beteende som de sedan tar med sig hela livet, och sedan behöver jobba hårt för att komma ifrån som vuxna. Det verkar till och med korkat.

Jag pratade med en annan kompis om hur härligt det är att få ta ett glas vin en fredagkväll efter en arbetsvecka, och jag kan bara hålla med. Ett glad vin en fredag sitter som en smäck.

Så belöningsbeteendet är alltså kvar, men den kan ändra form…

Jag belönar mig med ett glas vin för jag har haft en jobbig vecka och jag förtjänar det. En vuxenbelöning. Det känns ju inte direkt bra.

Jag är ju medveten om att det är så enkelt att ge belöningar i form av t ex glass. Ett paket till hela laget. Klart!

Och jag förstår ju att behovet finns där. Att få markera ett avslut och visa att barnen varit duktiga, så det måste man självklart få göra.

Så frågan är vad kan man göra istället? Vad kan vi som vuxna ge för belöning till våra barn som man inte stoppar i munnen?

Kanske beröm?

Kanske ett kort med de egenskaper som du visat på fotbollsplanen eller simskola under terminen. Belöningen är en bekräftelse på att du är en i laget och att det du gjort syns.

Det är förstås mer jobb än att köpa ett paket glass…

Självklart skulle man kunna välja nyttigare alternativ, men för mig handlar det inte om vad du stoppar i munnen, utan att du belönar med något du äter, oavsett hur lyxigt eller hur nyttigt det är.

Jag kan ju dessutom hålla med att det är mysigt och trevligt, t ex på sommaravslutningen när man sitter och fikar utomhus, barnen är glada och det är sommarlov. Underbart! Det vill jag ju inte ta bort heller.

Nä, lätt är det ju inte. Men jag kommer nog kolla på detta mer, och se vad annat man kan göra för att belöna sina duktiga barn, så att de som vuxna kan belöna sig på andra sätt än att stoppa något i munnen…

Vad säger ni? Har ni några tips på bra belöningar, eller håller ni kanske inte alls med?

Hej hej
Jenny

Ett av mina största matproblem just nu är att jag inte äter bra. Då menar jag inte att jag sitter och glufsar i mig kakor eller godis. Jag äter dåligt helt enkelt för jag orkar/ hinner inte laga mat. Det är värst om jag jobbar hemma. Då blir det nästan alltid mackor, eller vänta, det blir mackor punkt. Det är så lätt och gott men helt onyttigt. Dessutom blir man inte mätt så länge eftersom man äter luft och socker. Men jag vill inte lägga ned mer än 5-10 min på att tillaga något och den tiden är svår att slå.

Så det är en riktigt dum ovana de där jäkla mackorna och jag behöver hitta en lösning och ta mig i kragen. Kanske jag ska ha en vit månad? Inget bröd på 1 månad…

Nä, jag vet inte om förbud är det bästa. Jag kanske ska försöka hitta alternativ som är snabbt, gott och nyttigt. Om ni har några bra tips som matchar mina önskningar dela gärna med er och hjälp mig ur mitt mackträsk!

Så har det ju dessutom varit helg precis. Veckorna går med rasande fart. Snart är jag väl pensionär… I alla fall på lördagen bjöds det på 40 års partaj. Mycket trevligt och jätte gott. Barnen somnade dock i soffan och då är det dags att åka hem. Stora barn är nämligen mycket svåra att få med sig hem när de sover djupt. Lite trist att avvika tidigt, men tyvärr blev det så.

Söndagen bjöd på sol och utflyktsdags. Det är dock lite roligt för kidsen vill inte alls följa med när man nämner att vi ska på utflykt. Mycket gnäll blir det, men sedan när man väl kommer iväg har de hur roligt som helst!

Söndagens utflykt tog oss till Lillkyrka Fornstig och var riktigt kul. Dels så var Fornstigen kul och gick kors och tvärs över hela skogen. Bara det var ett äventyr. Dessutom fick man lära sig om hur området sett ut förr i tiden där t ex en kvarnen låg, begravnings platser såg ut eller att vi satt och fikade på botten av en gammal sjö.

Jag kan verkligen rekommendera en utflykt dit. Dessutom hade de grillplats med ved så nästa gång kanske det blir lite mer avancerat och grilla.

En ganska skön helg som ni hör, och nu är det redan tisdag igen. Full fart framåt och ha en bra vecka!

Jenny

Jag springer ibland, och då menar jag inte bara till tåget. Utan löptränar som det lite snitsigt heter. Jag är inte bra, men det går i alla fall, och främst tycker jag det är skönt och mentalt avstressande att springa.

Jag kan också konstatera att jag oftast inte blir bättre, men å andra sidan försämrar jag mig inte heller 🙂

Under vintern är det för mig lite svårt att springa ute. Efter 3 knä operationer rör jag mig ibland som en tant som är rädd att bryta något så att utmana mig blir inte min grej.

Så i vinter har det löpts på gymmet. Det är ju skönt och lätt. Man kan titta på TV samtidigt och ställa ifrån sig vattenflaskan och dricka när man vill. Jag är ju inte heller direkt orolig att göra mig illa. Temperaturen är alltid det samma och blir man för varm så sätter man på fläkten.

Det som är tråkigt är att när man är inomhus kan folk titta på en och skratta i smyg över ens löpstil. Man har inte direkt en underbar utsikt och frågan är om terrängen är så utmanande?

Utomhus å andra sidan så har vi ju olika väder, som också kan påverka viljan att ens gå ut. För kallt och för varmt. Det finns dessutom terräng som man kan snubbla på.

Däremot så finns det mycket vackert att titta på i naturen, ingen ser dig och du kan komma in i en tyst flow av att det inte är något som stör dig. Backar upp och ned gör det jobbigare och antagligen förbränner jag mer…

Så visst det finns för och nackdelar med båda. Lägen då det ena passar bättre än det andra. Det viktigaste måste ändå vara att man faktiskt gör det 🙂

Men om man bara tittar på bilden, vilket val gör du?

Ha en fin kväll!
Jenny

Ja, egentligen, i teorin så är det super enkelt. Du behöver göra dig av med fler kalorier än du stoppar i dig.

Klart, tydligt och busenkelt.

Problemet är väl hur det fungerar i praktiken. Det är inte lika självklart och busenkelt, för mig i alla fall…

Jag har nog gått upp kanske 4kg, och jag är väl medveten om vad jag ska göra och hur. Jag skulle kunna komma med bortförklaringar i stil med att jag är ute och reser mycket, hinner inte till gymmet. Träningskläderna är inte tvättade och det är oartigt att tacka nej till fika när någon bjuder.

Fast, egentligen är det inte svårt alls. Det är bara dåliga ursäkter och det är trots allt jag som väljer!

För även om jag inte hinner gå till gymet och äta en medtagen välbalanserad matlåda, så kan jag välja att vardagsröra på mig, och hitta bra alternativ på maten även om man har ont om tid. Man kan ju också välja bort att äta semlor till exempel 🙂

Så det är bara att fokusera, och sätta upp ett nytt mål. Just nu har jag inget, och det är bra att ha något att sträva efter, så jag måste klura lite dock.

Så här är det för mig, att gå ned i vikt var mycket enkelt, men för att hålla den får jag jobba. Jobba med alla delar av hur mitt liv ser ut för att kunna göra en permanent förändring. Där är utmaningen, att aldrig känna sig färdig utan att hela tiden testa sig fram.

Jag vet att det låter lite trist att säga att man aldrig är ”färdig”, men jag menar bara att en livsstilsförändring tar tid och att man behöver lägga ned energi. Dessutom blir man ju i omgångar påhälsad av gamla Jenny och hennes vanor, som man behöver motarbeta.

Nä, det är klart att det inte är en baggis att hålla vikten, men om man är medveten om jobbet och inte sticker huvudet i sanden så är det helt klart möjligt.

Viktigt för mig också är att inte få panik för att man tappat bort sig, och få dåligt samvete. Det är bara upp på hästen igen 🙂

En extra stor kram till er som kämpar på där ute, vare sig du kämpar med Xtravaganza, LCHF, GI, 5:2 eller bara kör själv, heja dig! Du äger för du har tagit ett beslut om att det är dags att göra en förändring. Det är verkligen en bra början.

Hej hej
Jenny