Jag överlevde helgen… Men jag ska inte säga att det var helt lätt. I går lördag så hade vi bjudit in 13 söta flickor på biokalas hemma hos oss. Mysigt kan man tyckte, och det var det. Däremot så hade jag glömt hur det är att vara liten flicka, och hur fnissigt det kan vara och att de faktiskt kan låta VÄLDIGT mycket. Turligt nog lyssnar alla så fint och är duktiga när man ger dem uppdrag. Så vi klarade oss igenom en Taco buffé, marängsviss och popcornsstrutar på 1 timme och 30 minuter. Taco är ju bra mat. Själv fick jag i mig en tortilla och 1 liten tacobåt.…

Jag var ju mental förberedd för en kamp, men jag ville ändå förmedla glädje och lugn och inte verka arg. En svår kombo egentligen… Lite överraskande hade vi en jätte bra läggning. Inga frågor om mackor, och inte heller dåligt humör. Vi hade slowmotion gång och barnen höll på att dö av skratt när de blev pussade i slowmotion. Riktigt mysigt! Så vilket antiklimax. Här går man och bygger upp en orop för en fight och sedan blir det inget. Härligt och välbehövlig överraskning. Det var nog bra att jag skrev av mig innan så hade det värsta av den upprörda mamman hade försvunnit när jag började läggningen! Nu undrar…

Många av er som läser bloggen känner ju faktiskt mest mig Jenny som viktminskaren och den del av mig som är ”vuxen” och det är ganska skönt. Det finns ju nämligen två små barn som ser mig som mamma, en gosinrättning och någon som älskar en gränslöst och även som en servicefunktion, som lagar mat och tvättar och göra massor av saker för dem. Om  man jämför viktminskningsprojektet mot barnprojektet så tycker nog jag att viktminskningen var en baggis mot att vara förälder, och alla vet att det inte öär lätt. Det är en evig kamp och ett balanserande där man hälften av tiden undrar vad man gör, och den…