Aug 312011
 

I november läste jag en artikel i Metro om ett helt galet roligt fenomen, som lät som det var mitt kall. Sammankomsten kallas Lunch Beat och går ut på att man vid ca 1 ggr per månad träffas i en lokal, någonstans, mitt på dagen under lunchtimmen och dansar disco. Alltså det är club en timme mitt på dagen sedan går man tillbaka till jobbet.

Mitt mål har varit att gå, men det har kommit saker i vägen hela tiden, samt att jag inte ville gå själv och ville övertala någon att följa med. Så igår var det dags för höstens första Lunch Beat. Plats: Kulturhusetstak kl 12.00-13.00.

Jag behövde inte ens övertala min vän Anette. Hon tyckte det lät lika galet roligt som jag, så vi sa vi kör. Det kostade 100 kr i inträde, men då ingick det lunchmacka också, vilket var bra att ladda med. Det var lite skumt innan musiken började för alla kom dit och åt sina mackor och pratade som att det var ett helt vanligt lunchställe. Sedan drog musiken igång…

Jag var lite nervös att det bara skulle vara fjortisar där, men jag kan säga att medelåldern är nog över 30 år i alla fall. Det är en härlig blandning med människor, allt från slipsnissar till pumor och allt däremellan. Alla var glada och var där för att verkligen dansa och ha kul i solen sken denna gång, utan alkohol och småtimmar att gömma sig bakom. Ni kan själva se ett kort klipp från den glada och underbara tillställningen.

Lunch beat

Mitt största problem var ju den lilla lunginflammationen, så jag hade bestämt mig för att jag självklar inte skulle dansa, men jag skulle njuta ändå. Det gjorde jag verkligen, man blir så glad i hela kroppen, men visst ville man skaka loss, men hälsan framför allt.

Men även om bara mina fingrar dansade så gav det så mycket energi och jag kan inte vänta till den 27 september då det är dags för nästa gång! Då tusan ska mina lungor må toppen och jag ska stuff mig svettig!

Åh, vad jag längtar!

Ha en bra kväll!
Jenny

 Inlägg av kl 22:00
Aug 302011
 

Man kan ju säga att jag är på bättringsvägen och det är underbart. Två feberfri dagar, inga blåa fingrar, eller frossa och inte så mycket svettningar, så det är verkligen på väg åt rätt håll. Däremot så går allt långsamt och jag är trött, kanske också som ett resultat av penicillinet, men ändå väldigt trött.

Men jag hatar verkligen den här känslan jag har i kroppen nu, att jag inte äger min kropp, att man inte har kontroll över den och att den inte orkar. Kroppen är trött nu och jag kan inte göra något åt det, mer än att vila, och det är jag extremt dålig på.

Dessutom blir man smärtsamt medveten om vilken superkvinna jag faktiskt är när jag är frisk. Saker som att tvätta, städa, handla, diska, planerar ryggsäckar, klura presenter och hålla koll på läxor är i vanliga fall något som bara går av farten, samtidigt som man kanske lagar mat, eller leker med barnen, men nu. Allt tar sådan tid. Hänga tvätt tar hur länge som helst, för att jag blir trött och jag måste göra det lugnt för jag blir andfådd. Jag orkar ingenting och allt går långsamt. Inte för att det är konstigt, men det är nu jag märker vilket tempo jag har som frisk.

Så det kanske är lite nyttigt att stanna upp så här och inse hur fantastisk man faktiskt är som klarar av alla krav som ställs på en, men likt förbannat är det jobbigt att allt tar tid nu för så fort man är på benen så är det som alla andra förväntar sig det med…

Helgen handlade främst om återhämtning. På lördagen skulle vi äta kräftor med några vänner, och vi valde att inte boka av, men jag sa att det får bli köpekalas för jag orkar inte göra något. Dessutom slapp jag till och med handla för det gjorde våra snälla vänner, sedan värmde vi lite paj i ugnen, tog fram lite ostar och satt ute och njöt av det underbara vädret. Självklart fick jag skåla i alkoholfri cider och inte i nubbar, men vi kom fram till att jag är ganska trevlig ändå 🙂

Däremot blev det en tidig kväll för jag var ganska trött, och på söndagen hade jag lovat barnen att vi skulle in till Skeppsholmen och gå på Nickelodeondagen.

Först började vi med ansiktsmålning, ponnyridning, fika, mat och massor av annat skoj som fanns att göra där ute.

Dessutom fick jag ju träffa min favis, Svampbob. Ni vet hans som bor i en ananas på Bikini botten och har en snigel som husdjur som våra katt Gary är döpt efter. Jag tror att pinsamma mamma var gladare att träffa Svampbob än barnen. Om ni inte sett ett avsnitt så måste ni göra det. Det är så galet kul, även för vuxna!

Innan konserten började bjöd Amy Dimond på en egen liten show och sedan fick barnen tillfälle att träffa henne och få autografer.

Min lilla kille orkade inte hela vägen fram till konserten så han och pappa åkte hem, för dottern ville ju självklart vara kvar och lyssna på själva uppträdandet.

Sedan började den stjärnspäckade showen och vi lyssnade på Marcoolio, Timoej, Linda Prichard, Ami Dimond och förstås den min dotter väntade på, nämligen Sean Banan och hans ”skaka rumpa”!

Det var lite barnvänligt för ingen riktig rumpa kom fram, utan bara ett par rumpkalsonger, och nog passade det publiken lite bättre som var från 1 år och uppåt…

Sedan skulle jag och dottern ta oss hem, och då var jag helt slut. Alltså inte bara slut, utan färdig. Men vi kom hem till slut och jag kan garantera att jag somnade ungefär 30 sekunder efter jag la mig i sängen. Förstås väldigt olikt mig.

Så även om det var jobbigt för lilla mamma så var det en väldigt bra dag och det var kul att vara på benen och få dela härliga ögonblick med barnen.

Det som faktiskt just nu är jobbigast, förutom det jag nämnde tidigare, att jag inte riktigt kan lita på min kropp.

Det är att jag inte haft kontroll över vad jag äter. Jag har ju egentligen inte ätit någon mat alls, utan det har blivit mycket mackor, nyponsoppa och lite onyttigt godis. Så massor av toma kalorier. Den värsta sorten. Det gör dig inte mätt och du får i dig alldeles för mycket. Man orkar ju inte riktigt tänka heller för man mår så dåligt.

Dessutom så rör man ju inte så sig alls, så man kan inte förbränna något. Jag tror jag tog 400 steg på en hel dag förra veckan. Med tanke på att man ska klara 10 000 om dagen kändes det som jag inte riktigt kom i mål just den dagen.

Men så här är livet, det går upp och ned och jag är så tacksam för att jag är på väg att bli frisk, så om det kommer visa lite extra på vågen då är bara så. Jag kommer inte ens kunna ge feedback för det finns inget jag hade kunnat göra annorlunda. Man får helt enkelt se framåt och längta efter att bli så frisk så man är sig själv igen och får ta tag eventuella överraskningar då!

Ha det bra, och ut och träna med er om ni kan!
Jenny

 Inlägg av kl 20:03
Aug 262011
 

Så, då fick man äntligen ett svar på varför man mått så uselt.

Lunginflammation sa doktorn, inte så skoj, men nu blir det antibiotika för hela slanten för att vända detta.

På ett sätt är det ju skönt att veta, för annars går man och föreställer sig alla möjliga märkliga sjukdomar. Med tanke på min huvudvärk, kanske hjärnhinneinflammation? Mina blå fingrar, kanske något med hjärtat? Svettningarna, kanske klimakteriet?

Fånigt att man alltid tänker så mycket konstigt, men har man nästan 41 graders feber så tänker man kanske extra märkliga saker, med de kommer jag inte berätta om här…

En lite rolig historia, om än lite ledsam, är att jag svettas som en tossig tok på nätterna.5 tröjor bytte jag bara  i natt. Galet! Vid ett av bytena var jag sååå trött att jag inte tittade så noga vad jag tog ur min låda, men tröjan var lite tight, men jag var så trött att jag lät det vara. På morgonen upptäckte jag att det var min son Gustav tröja i storlek 134/140! Inte så konstigt att den var lite tight. Lite roligt var det ju förstås…

Så här i efterhand kan jag konstatera att förra fredagens bad på Fyrishov kanske inte heller gjorde den här veckan bättre. Hade jag inte badat då kanske det inte hade utvecklats till lunginflammation, men sånt vet man ju inte innan man blir sjuk så det går ju inte att gå omkring att tänka på, men det hade varit bra om jag låtit bli.

Det som var skönt var att jag hade med min kille idag till läkaren då han varit febrig och sjukt hostig hela veckan också. Så det blev ett läkarbesök för oss båda. Han hade då inte alls problem med sänkan, utan där var det bara att vänta ut det segdragna viruset, men hans allmän tillstånd var ganska gott så jag var inte jätte orolig, men hostan på nätterna är så jobbigt att lyssna till för det låter hemskt. Jag var uppe hos honom och försökte sätta honom lite i sängen med kuddarna puffade under så att han skulle komma upp lite. Efter 5 minuter så hade han lagt sig bredvid kuddarna istället. Så min egna svettiga nätter blir ju inte mindre oroliga av att lyssna på hans hemska hostningar.

Däremot så var han så söt idag och sa att det var mysigt att vara hemma och gosa med sin gosiga mamma. Vilken mamma faller inte får sådant…

Nu ska jag ta det lugnt i helgen. Det är tråkigt och jag är klar med det, men för att ta tillbaka min kropp så måste jag spela efter reglerna och då är det nog ta det lugnt som gäller. Trist jag vet!

Hoppas ni får en bra och frisk helg!
Jenny

 Inlägg av kl 16:55
Aug 242011
 

Så gick man in på dag 5 med feber, frossa, huvudvärk, ont i kroppen och nacken, illamående blå naglar, svettningar som man är i klimateriet och en energinivå som sträcker sig till att hämta ett glas vatten, kanske…

Fast idag mådde jag ändå lite bättre, tills jag började frysa för miljonte gången och upptäckte en temp på över 39 igen. I går kväll slog jag ett personligt rekord med en temp på 40,8. Då var jag inte så kaxig. Dessutom var jag hemma själv med barnen, och dottern får ett utbrott. Härligt! Det löste jag fint genom att inte göra något alls, bara ligga i soffan med en handduk, och till slut lugnade hon ned sig. Kanske en strategi jag ska anamma?

Som en bonus är det månatliga på besök. Så livet leker helt enkelt.

Man är ju inte heller jätte bra på att äta, men idag köpte snälla maken med en cheeseburgare, pommes och en läsk. Något jag i vanliga fall inte äter, men idag var det sååååååå gott och precis vad jag behövde för att komma tillbaka från den andra sidan.

Ringde till slut sjukvårdsrådgivningen som sa att jag var tvungen att åka till akuten så att det inte var lunginflammation. Jag gillar inte sjukhus. Sjuka människor och långa köer, usch vad det är stressande, och verkligen hurra till alla sjuksystrar och läkare som mest jobbar med människor när de är som sämst.

Jag hade förberett mig på en nattsplåga, men hör och häpna 1 timme tog det! OTROLIGT! Då hade jag träffat en sjuksyrra som tog min temp, en läkaren träffade jag 2 ggr (visst lät det lite som det där skämtet?) och tagit 2 prover då det första orsakade en varningstriangel. Det gjorde mig lite orolig…

Det såg inte ut som jag skulle dö på en gång och det är ju alltid skönt. Jag hade en sänka på 56, men det kan man tydligen ha även om det bara är virus. Så de ville inte skriva ut något. Vilket jag gillar skarpt. Jag är jätte glad att träffa en läkare som inte skriver ut antibiotika på en gång.

Så nu får jag avvakta och ta nya prover på fredag, om jag inte blir sämre förstås.

Därför hade jag tänkt att nu ska jag bli frisk, nu kan det bara bli bättre, eller hur, även solen har fläckar och att och tycka synd om mig kommer inte hjälpa!

Lämnar er med en före bild, så snygg med en trasa på huvudet, så vi har något att jämföra med. really fashion forward…

20110824-220041.jpg

God kväll!
Jenny

 Inlägg av kl 21:02
Aug 222011
 

I fredags kväll åkte familjen och ett par vänner som var på besök med dina barn på bus i Fyrishov. Jag brukar alltid ha kul där, men jag var ganska trött och frös hela tiden och kände att jag inte var så rolig och glad. Sonen var lite likadan så vi satt mest i bubbelpoolen och försökte bli varma och satt och pratade. Så det var ändå ganska mysigt.

På kvällen när vi kom hem så var han ganska varm och mycket riktigt hade han feber, så jag fick dåligt samvete att vi varit och badat. Dumt, men ibland är det svårt att avgöra.

På morgonen på lördagen hade vi fullt schema. Vi skulle åka och titta på Danny sjunga och dansa och gå runt och ha mysigt.

Men eftersom sonen var dålig fick han vara hemma med papporna och vi tjejer åkte iväg. Jag tror inte papporna led…

Jag hade jätte ont i kroppen och i nacken innan vi åkte. Jag hade åkt aquarusch med sonen och lyfte honom på något sätt att jag trodde att jag gjort mig illa, så det löste jag med ett par tabletter.

Vi hade en jätte mysig dag vi tjejer. Inte nog att vi fick lyssna på Danny han signerade sin skiva också.

20110822-173234.jpg

Han verkade väldigt snäll och tog sig tid att prata med barnen och tog kort med dem. Han gav dottern till och med en komplimang för hennes hatt. Den kommer hon leva länge på, och jag kommer väl aldrig få henne att ta av den…

Väl hemma käkade vi lite och sedan på kvällen började jag känna mig riktigt pissig. Efter en kontroll så hade jag också feber, så det var ju inte konstigt att jag känt mig lite märklig.

På söndagen vaknade jag med 40 graders feber, frossa och mådde verkligen inte bra. Det är så jobbigt att både frysa och svettas samtidigt! Jag är då dålig på att vara sjuk. Jag blir irriterad och glömmer bort att äta och dricka. Sånt som man tjatar på dina barn om ni vet. Du måste äta och dricka för att bli frisk, men man har ju inte lust och att man vill för hungrig är man inte!

Under söndagen låg jag mest i sängen. Åt nog inget vettigt alls, för det var ju lite synd om mig 😉

Det blev främst mackor, lite godis och ett par mandelbeskvier. Inte min vanliga diet, men man är lite trött och orkar inte göra så mycket mat så så blev det. Så är ju livet.

Så idag har jag och sonen också varit hemma hela dagen för att friskna till så nu ligger jag och ömsom svettas och fryser och tycker lite synd om mig. Då kan jag bli lite sugen på cola. När man inte mår bra så känner man att det skulle vara gott, men den frestelsen ska jag inte falla för!

Ha det bra så ska jag ligga kvar i sängen och tycka synd om mig själv och hoppas på en snabb återhämtning.

Jenny

 Inlägg av kl 16:32
Aug 182011
 

Ibland ramlar jag över bilder på gamla Jenny, och jag blir alltid så förvånad då jag inte känner igen mig i bilderna. En Jenny som ändå varit min vardag under i alla fall 7 års tid, en Jenny som jag måste tycka om för hon är/ var en del av mig under en så lång tid, och jag vill aldrig se att någon del av mitt liv är bortkastad.

Det går ju inte att gräma sig och säga att oj, varför lät jag mig se ut så i 7 hela år? Varför gjorde jag inget tidigare?

Det är nog en tanke som många smalisar tänker, att varför går hon inte bara ner i vikt. Varför fortsätter hon att se ut så?

Men det är så mycket mer komplext än det. Klart jag ville gå ned i vikt, av många skäl, förutom de mest uppenbara, att inte vara sjukligt överviktig och se bra ut i vanliga kläder.

Så varför i hela fridens namn gjorde jag det inte tidigare? Det kan jag faktiskt inte svara på, för jag gjorde ett par försök innan, men inget som var bestående och som i slutändan fick mig att känna mig ännu mer värdelös för att jag inte klarade det.

Ibland när man är så nere i ett misslyckande så hjälper inget, för jag är ganska säker på att alla i tanken vet hur man går ned i vikt. Om det var lika lätt i verkligheten skulle det inte finnas några överviktiga alls…

Men jag tror att jag en dag kände att det är nu eller aldrig, och då hade jag börjat läsa lite om xtravaganza på nätet och kände på en gång att programmet hade något som säkert var en av anledningarna till mina tidigare misslyckanden. Den Mentala träningen.

Alla har en anledning till att vilja förändra sitt liv, och jag vill jobba med mina tankar för jag visste att det var där mina problem satt. Om jag ville gå ned i vikt så var det där jag var tvungen att jobba.

Så när jag ser mina bilder bredvid varandra så kan jag se att jag nått mitt mål och kommit dit jag ville, och jag blir så stolt. Något som jag för 2 år sedan trodde var helt omöjligt. Så jag vill gärna säga till dig som läser, att oavsett var du varit, eller om du känner att du har ”misslyckts” så vill jag bara använda klyschan, kan jag så kan du. Det är bara så att du måste bestämma dig för att det är nu det är nog för dig, eller hur?

De här bilderna visar att det går att lämna den trötta tvåbarnsmamman bakom sig och säga hej till en glad och pigg tvåbarnsmamma, med ganska snygga ben om jag lite ego får berömma mig själv…

april2009 VS augusti2011

Hmm ,lite gråhårigare har jag blivit, men det bjuder jag på!

Jag mätte mig även idag på första gången på väldigt längre och lite till har jag krympt…

Som snabb sammanfattning:

Höft/ mage     -34 cm

Midja                -32,5 cm

Lår                     -13,0 cm

Arm                    – 9,0 cm

Det är galet mycket. Kolla på en linjal för det är svårt att förstå!

I dag ser jag mina nya bilder och siffrorna tänker att den där Mentala träningen hjälpte mig att nå mitt mål och jag hoppas att du tar på dig lurarna och sätter på ditt favorit spår och tänker på vad du ska göra när du når ditt mål. Kan du berätta det för mig sen?

Kämpa på!
Jenny

 Inlägg av kl 22:07
Aug 152011
 

Helgen bara susade iväg, och det jobbades från morgon till kväll med det nedrans huset. Nu måste man ju passa på med utomhus kraven för snart kan man inte måla och pyssla när det blir för kallt.

Så det blev verkligen hemmagymmet för hela slanten. Det som är lite lyxigt när man jobbar så fysiskt som jag gjorde i helgen är ju att man kan faktiskt unna sig lite extra. Dessutom behöver man ju det när man jobbar så hårt. Man känner sig glad när man gör bygger saker och ser saker växa fram. Känna att man kommer ett steg närmare att bli färdig.

Som sagt en av fördelarna med att vara fysiskt aktiv är att man kan unna sig lite mer, och det som slank ned denna helg är min senaste förälskelse. Jag har hittat en påse med nötter, blandade nötter med havssalt. Jag rekommenderar ingen att prova denna för den är starkt beroendeframkallande. Så här ser påsen ut om du vill undvika den…

20110815-170716.jpg

Farligt god är den och det krävs styrka för att inte äta upp hela på en gång!

Så det gjorde jag inte, alltså ut upp hela, men när det är så gott så vill man. Så rådet till mig och alla som ser påsen är att inte ens köpa den och utsätta sig för frestelsen. Mitt andra råd är att bara hälla en lämplig mängd i en skål och bestämma dig för att det är det du får äta. Äta ur en påse måste vara förbjudet, för då kan du plötsligt hamna med fingrarna i en tom påse.

Sedan kan jag ju känna att detta är kanske bättre än att ha sug på en 250 grams chokladkaka, eller vad tror ni?

Nu är jag på väg hem på ett försenat tåg. Känns som man undrar hur det här ska gå. Jag menar är det förseningar nu när det inte finns snö eller blöta löv… Kanske lite negativt att tänka så?Kanske det är just denna höst och vinter som inte ett enda tåg kommer att vara försenat… Vad tror ni 🙂

Ha en bra kväll!

Hej hej
Jenny

 Inlägg av kl 16:23
Aug 122011
 

Så var det fredag igen. Dagen inleddes med invägning som brukligt kl 6.15. Oväntat bra gick det, och en veckovikt på 70,7kg. Så det kändes fint. Mätte mig också, men vet inte om det var bra för det var så länge sedan så siffrorna står bara på en lapp. Jag får återkomma.

Idag skulle min fina dotter få följa med mamma till jobbet, något som hon tjatat om sedan sommarlovet började och eftersom detta vara sista veckan var det väl bara att hålla vad man lovat.

Vi köpte med oss frukost på vägen, och det var lite roligt att vi fick lika muggar. Det såg ut som hon satt och drack latte, men egentligen drack hon choklad…

20110812-180617.jpg

Resten av dagen så satt hon snällt och spelade på nätet, ritade och fikade. På lunchen blev det lite klädshopping inför skolstart, igen, men det blev en hel del bra.

På eftermiddagen så körde vi en fotografering, eftersom vi hade massor av prover så fick dottern vara modell. Hon var jätte duktig och vi hade verkligen kul. Dessutom blev det riktigt bra också.

Sedan smet vi lite tidigare och gick till Kulturhuset för att prova deras avdelning. ”Rum för barn”.

20110812-180953.jpg

Det var galet mycket barn, så vi fick vänta lite. Där inne kan man låna böcker, spela spel, kolla på en Mumin utställning och framför allt måla. Jätte fint och trevligt.

Vi valde att måla. Det var mysigt och avslappnande att sitta där och lyssna på klassisk musik och måla tillsammans. Det gör man alldeles för sällan. Riktigt med Mental Näring.

20110812-181211.jpg

Sedan fick dottern bestämma om vi skulle äta hemma eller äta ute och hon valde tacobar. Vi beställde in 2 nachotallrikar, och det är ju så gott. Av förklarliga skäl äter jag det inte så ofta längre, men när jag gör det njuter jag verkligen.

Dottern gjorde antagligen det också, hon är så smal och äter ofta väldigt lite, men hon lämnade 3 chips på en vuxen nacho. Jag har aldrig sett henne äta så mycket. Det var helt underbart! Det kanske blir detta varje dag 🙂

Det bästa var hur söt min lilla dotter som bor på landet är. Vi såg ganska många polisbilar på stan och dottern frågar varför. Jag svarar att här i stan händer det mycket saker och då behövs dem. Jag hade ju mord och slagsmål och droger i tanken när jag sa det. Hon tittar på mig och utbrister. ” ja, det kan ju vara någon som tappat bort sin katt, kanske att den blivit kidnappad?” Jag blev lite fnissig, för det var det värsta en 8 åring kan tänka sig, att någon kidnappat en katt Härligt att få känna så. Hoppas hon får ha de tankarna i många år till.

Så det har varit en underbart mysigt dag och nu är vi på väg hem på tåget, och dottern sitter och spelar och har deklarerat att detta var den bästa dagen någonsin. Jag får hålla med att den varit jätte trevlig och mysig.

Nu är väg hem till våra killar för att inleda fredagsmys, så jag önskar er alla en trevlig helg!

Hej hej
Jenny

 Inlägg av kl 17:24
Aug 112011
 

Jag tror att jag inte är ensam om detta, men i mitt liv är det så att människor kommer och går.

Vissa umgås man med en kort tid och de gör stora avtryck, andra människor umgås man under en lång tid och de kanske inte ens lämnar ett avtryck.

Det är märkligt, men så är väl livet, människor betyder olika, kanske det också beroende på hur man själv var under perioden när de var viktiga och vad man gått igenom tillsammans.

Idag åt jag lunch med en Högskolekompis, eller inte bara kompis. Vi umgicks extremt mycket under studietiden, både på skolan och privat. Vi hängde i vårt och torrt, nästan dag och natt. Vi har rest, delat glädje och sorg, fast det har mest blivit många skratt. Vi har till och med bott i kollektiv tillsammans. Så under 3 år delade vi mycket av livet och vi har många roliga minnen tillsammans, eller jag får väl tala för mig själv, men jag har många galna roliga minnen från den här tiden.

Sedan kommer livet i mellan, ni vet jobb, killar, barn, mer jobb och en hel del annat och plötsligt så har vi inte sett varandra på nästan 3 år! Det är ju galet länge, med tanke på hur vi brukade träffas.

Men idag hade vi bokat lunch på stan, och jag var nästan nervös. Tänk om det skulle bli så där lite konstigt att man är så långt ifrån varandra och inte har något att prata om, ni vet vad jag menar.

Självklart var det inte så, eller i alla fall inte för mig. Det kändes som det var i går som vi hade våra upptåg och skrattet var lika nära till hands som då. Jag kände att jag nog hade saknat henne ganska mycket och alla konversationer och knas vi hade för oss.

Så det kanske är så förresten, att vissa människor har alltid en plats i ens liv. Även om man inte ses på 3 år så gör det inget för deras plats är liksom kvar. Det är väl så om man är riktiga vänner kanske?

Det jag kan säga är att riktiga vänner är Mental Näring. De ger energi, de tar ingen och våra 2 timmars (!) långa lunch var precis vad jag behövde fylla på med.

Nu hoppas jag verkligen inte att det går 3 år innan vi ses igen, men platsen lär fortfarande finnas kvar om livet nu skulle komma i mellan.

Så jag hoppas ni kommer ha en bra kväll och hoppas ni får massor av Mental näring nu för att tanka upp inför hösten och dess utmaningar.

Hej hej
Jenny

 Inlägg av kl 16:29
Aug 092011
 

Jag är ju inte bara en viktminskare, utan en mamma också 🙂

Mina barn är det viktigaste som finns och de var en stor motivation att förändra mitt liv. Dels för att jag ville vara piggare och orka mer, samt att jag förhoppningsvis fick bjuda mina barn på en mamma som ska leva länge.

Det är många gånger man blir trött som småbarnsmamma, men det finns så mycket kärlek till dem att jag aldrig skulle vilja byta bort det.

Varje dag lär jag mig något nytt av dem och det är så kul att se dem utvecklas.

Ibland undrar jag hur mycket jag påverkar dem med mina åsikter, eller hur de påverkas av allt som händer runt och kring och som de matas med i media och av vänner och säkerligen hemifrån också.

Min dotter är verkligen en tjej och hon gillar smink och kläder och är väldigt nyfiken på ”tjejiga” saker.

Det är en svår balansgång och det är svårt att värja sig idag och hålla sånt borta från sina döttrar. Det är så mycket spel på nätet som handlar om att sätta ihop den perfekta dockan och få den bedömd av andra. Där målet är att vara cool och bli fotograferad och applåderad. Du ska sätta ihop rätt kombinationer av rätt hår, med rätt kläder och Gud förbjude att att man skulle välja fel accessoarer!

För att inte tala om alla tidningar med bilder på smala, snygga, riktigt unga flickor.

Sedan får man ju inte hjälp av bloggar ibland, när unga tjejer med stora bröst och smala som stickor är förebilder för tjejer. Där man ibland är orolig för hur de som bloggare egentligen mår av att vara så unga och ha så stor press på sig.

Som grädde på moset så har min dotter en mamma som gått ned i vikt och kanske piffar sig mer än tidigare och vad det sänder för signaler till henne oroar mig. Jag har under hela min resa velat förmedla till henne att jag är nöjd med mig själv och gör detta för att må bra. Det är ju en känsla som är svår att förmedla om man kanske inte är nöjd med sig själv…

Så ibland undrar jag hur man ska göra för att uppfostra en stark självständig kvinna som är nöjd med sig själv idag och inte känner att utseende är så viktigt i det stora sammanhanget och inget som ska vara en central punkt i sitt liv?

Klart att man som förälder har ett enorm ansvar på hemmaplan. För det första att försöka hålla dem borta från nätet och ha koll på var de är ute på för sidor. Men mest av allt tror jag det handlar om att prata så mycket med dem och verkligen om och om igen säga hög och tydligt hur bra de är som de är och att man älskar de personer de är och vilka de är.

Det jobbigt är att man inte har något facit på hur man ska göra och man kan ju inte styra sina barn heller för man vill ju att de ska bli starka egna individer.

Inte är det lätt och jag oroar mig faktiskt, men jag får helt enkelt kämpa på ochså får jag återkomma om låt säga 15 år så kanske jag lite närmare vet hur de blir som vuxna….

När det kommer till min gosiga son så har jag andra orosmoment, men de är ju inte alls i samma kategori som med min dotter.

Bara som en referens till detta satt mina söta barn och ritade i går. Helt i riktlinje med de gentiska reglerna för killar och tjejer så att säga.

Dottern målade en hel garderob, väldigt noggrant och jätte fint och alla detaljer är superfina! Man kan hitta all typ av smink, och fina klänningar. För att inte tala om jätte snygga skor. Alla var till mig också…

20110809-215235.jpg

Medan sonen ritade något helt annat…

20110809-215414.jpg

Han ritade hela familjen som spelar fotboll. Maken står i mål med massor av skägg, jag har jätte högt hår och han själv kör en cool spark. Syrran fick också vara med på ett hörn…

Så visst det är helt olika intressen, är det genetiskt eller?

Ha en god kväll!
Jenny

 Inlägg av kl 21:13