Hur gör vi med våra överviktiga barn?

Det kändes som en del kände igen sig i min berättelse om det tjocka inneboende barnet och att man har kvar mycket inom sig från barndomen när det kommer till vikt och att  en del känslor sitter så djupt rotade.

Jag fick också tänkvärda kommentarer bland annat vad man gör i skolan idag  och vad man själv kan göra.

Petra skriver ” Hur ska man då göra? Jag tänker på en flicka i min klass som av skolsköterskan fick höra att hon vägde för mycket. Hennes kompisar tyckte att systern hade sagt något olämpligt, och hon blev nog aldrig retad av någon. Men vad ska man då göra med överviktiga barn? Att vara överviktig är väl bättre för hälsan än att vara mobbad, men kan man inte slippa både och?”

Om du frågar mig så är det en svår balansgång. För att som vuxen gripa in och försöka ”hjälpa” skapar ju en uppfattning hos andra att något är fel, precis som du beskriver.

För att dra en parallell till mitt liv. När jag gick på fritids försökte mina fröknar begränsa mitt mellis. De övervakade att jag inte tog för mycket mat för att de ville mig väl antar jag. Men jag kan än idag komma ihåg hur det kändes, att en vuxen skulle begränsa vad jag åt. Jag kände en slags skam. En nackdel med det är att man kanske äter i smyg och att vetskapen att en vuxen tycker att jag är tjock är värre än något annat och kanske ökar ätandet. Det känns som det är något fel på en, trots all välmening.

Dessutom tror jag att om man begränsar ett barns intag så gör man ett misstag, för du vet inte varför barnet äter. Är det stress, tristess , sockerberoende eller känner barnet inte mättnad? Orsaken kan ju vara många och att bara begränsa så kommer man ju inte till botten av problemet.

Om man jobbade mentalt med barnen och orsakerna kanske de inte skulle växa upp överviktiga utan får en möjlighet att bli normalviktiga redan från början.

Men problemet kvarstår, så vad gör man?  För när jag är en situation och har ett lite större barn på besök som kanske äter ”för mycket” så vill en del av mig, precis som  fröknarna från min barndom begränsa för att jag vill väl,  men kanske jag bara ska låta det vara?

För om man inte gör så stor grej av det så kanske inte heller andra barn kommer det?

Dessutom ser jag det som en viktig del som kvinna och mamma att inte förmedla en skev bild av hur kvinnor ska se ut och det är där allt börjar. Jag kan med ganska stor säkerhet säga att min dotter aldrig hör mig säga högt. ”Usch, vad fet och ful jag känner mig” Inte för att jag inte känt så, utan för att jag har förstånd nog att inte vilja ge ett knasigt ideal till mitt barn. Där min dotter ska tro att mamma inte är nöjd med sig själv.

Jag vill att min dotter ska växa upp med en mamma som är nöjd med sig själv. Så viktminskningen med xtravaganza var jobbig. Främst för att andra människor reagerat stort på min viktminskning och utbrustit ”Oj, vad du gått ned i vikt! Vad fin du är”. Jag förstår att man säger det, men det ger lite fel bild, för jag var ju fin innan och jag vill inte att min dotter ska tro att man är fin bara för att man är smal.

Ett bra exempel var när jag kom hem till en kompis jag inte sett på länge. Hon sa inget när vi träffades utan pratade på som vanligt och så fort min dotter var ute ur rummet så berättade hon att hon tyckte att jag var så duktig och fin, men att hon inte ville säga det framför min dotter. Det kändes så bra för det kändes som hon förstod vad jag tänkte.

En dag kom min dotter hemifrån skolan och konstaterade ”mamma, jag är så glad att jag är smal”. Mer fick jag inte ur henne, men varför hon sa så? Det gjorde ont att höra. För man är ju faktiskt fin hur man än ser ut, om man är bra på insidan. Hur hjälper vi barn att känna så? Igen tror jag inte att det bara är skolan jobb, utan att det börjar hemifrån. Vilken bild vi förmedlar till våra barn.

Det gäller ju inte bara vikt, utan allt som har med utseende att göra. Att ha smink, en push up BH, att byta hårfärg, träna mycket, höga klackar. Allt detta säger ju egentligen att vi inte är nöjda med det vi fick utan att vi vill ändra oss för att passa bilden i media. Där man är smal och vacker och därför lyckad.

Jag gör ju själv dessa grejer och jag menar inte att man inte ska göra det, men att man kanske kan välja hur man säger saker. Kanske man inte behöver säga högt framför sina barn att ”tuttarna hänger så mycket och att det är så fula”, eller att jag bara måste sminka mig innan vi åker och handlar för jag kan inte visa mig ute så här! Så kommentarer som får våra flickor att själva få idéer som att ”om man inte har smink är man ful” eller små tuttar som hänger är inte ok.

Så alla ni som köra viktminskning i någon form, eller förskönar er på alla möjliga sätt, tänk på vad och hur ni förmedlar till de runt omkring. Tänk på vad ni säger hur och hur ni säger framför era barn.

För jag vill att min dotter ska växa upp som en stark tjej som tror på sig själv och veta att hon är fin precis som hon är! Det är så vi skapar starka tjejer, att få dem att tro på sig själva och vara nöjda med de som de har. Om de ändå vill ha smink och push up BH så varsågod, men de ska inte känna att de behöver för att duga.

Är det enkelt? Nää, det kan jag lova att det inte är. För mitt i allt detta finns en mamma och en kvinna som jobbar med sitt eget självförtroende och sina egna demoner. Däremot kan jag lova att jag kommer göra mitt bästa och verkligen jobba med att mitt barn aldrig, aldrig, aldrig ska tro att jag är missnöjd med mig själv för jag tror en sådan känsla är smittsam…

God söndag på er alla vackra kvinnor, oavsett storlek och bagage och låt våra barn slippa våra bojor!
Oj, det blev ett kanske lite feministiskt inlägg, men jag hoppas ni förstår vad jag menar:-)

Jenny