Att vara tjock är bland det värsta som finns när man växer upp. Det vet jag.
Att höra ord som tjockis, fetto varje dag sätter sina spår, kanske inte på självförtroendet i längden, men ganska troligen på självkänslan.
Ord som etsar sig in i huvudet och tar plats. Ju längre in de sitter desto svårare blir det att ersätta dem med något annat.
Jag har en 8 årig dotter, som är smal, men det finns andra barn i hennes omgivning som är större. För de är ju fortfarande barn och en del har lite hull kvar. Inget konstigt med det. Det gick i alla fall ett rykte om att en flicka blev retad på skolan för att hon var stor och jag blev så arg och hade en lång utläggning för min dotter om hur viktigt det är att man accepterar alla för hur de ser ut och är. Eftersom jag vet hur det känns.
Samtidigt ser jag mig själv i dessa barn och det gör ont för man tänker tillbaka på hur det var att vara barn. För man önskar att man kunde stoppa dessa barn från att ta åt sig av ord och jag hoppas att skolan i dag jobbar mer aktivt för att dessa barn inte ska behöva bära med sig ett bagage när de blir stora.
Nu ska jag inte låta som jag haft en traumatisk barndom för den har varit fantastiskt. Jag har underbara föräldrar och väldig nära vänner, så jag har alltid varit älskad och alltid känt mig stark om ni förstår vad jag menar. Så jag skulle inte säga att jag var mobbad, snarare retad, och alltid av samma personer förstås.
Så det var aldrig synd om mig, jag var aldrig riktigt mobbad. Fast var går gränsen egentligen? Men det är i alla fall påfrestande att ständigt höra små elaka ord från vissa personer. Det sätter sig på självbilden och påverkade mitt sätt att se på min kropp, och tyvärr inte bara då.
För jag var ett tjockt barn, men även när det tjocka barnen försvann vid 15 års ålder så fanns ju den tjocka barnet kvar i mina tankar.
Så när jag gick upp så mycket igen i och med mina graviditeter så var ju det lilla tjocka barnet tillbaka och de tankar som man kände som barn var också tillbaka. Var jag en bra människa? Varför klarade jag inte av att gå ned i vikt? Duger jag som jag är?
Tankar kring att äta när man blir ledsen och stressad var nog inget som utvecklades över en natt, utan något som jag la en grund för som litet barn. Att lösa problem med matbelöningar. Likt väl som faktiskt mat/godis/kakor och annat man kan äta löser faktiskt problemen för stunden, lika dåligt mår man efteråt. Den gamla tanken att varför åt du det där? Ville de verkligen det? Om du inte ens kan klara det hur ska då då klara något annat? Så många negativa tankar.
För ingen kan vara så elak mot dig som du själv.
Någonstans förstod jag att för att gå ned och behålla min vikt så måste jag bli av med det tjocka lilla barnet och lära mig tänka om. Komma till kärnan av orsaken till att jag äter. Jag är ganska säker på att jag aldrig skulle klarat det själv.
Jag säger ofta att den Mentala träningen är nyckeln för att förändra ditt beteende. Men jag kan hålla med att det är svårt att mäta om det lyckas. Jag menar det är lätt att kliva upp på en våg och säga” Oj, jag har gått ned 25 kg.” Eller att springa 1 mil på under 1 timme och säga att man är riktigt bra. För det är mätbart.
Men att mäta sättet du tänker på är svårt. Det enda jag kan säga är att jag faktiskt har hittat det tjocka lilla barnet, gett den en kram och sagt att nu får du inte bo i mig längre. Jag låter inte längre problem styra mitt ätande och är inte det en mätbar faktor så vet jag inte vad som skulle kunna vara det. Nu lät det så enkelt, men det var det förstås inte för jag fokuserade väldigt mycket på den Mentala träningen de första 15 veckorna av min viktminskning. Även alla möten där man också fick ventilera sina tankar med andra var värdefullt. Så det var mycket jobb, men när man sitter här nu och känner att man förändrat sättet man tänker på så är det självklart värt det.
Oj, det blev ett långt inlägg. Dukanske har somnat?
Så nu säger vuxna Jenny godnatt och hoppas ni alla blir av mer era inneboende tjocka barn om ni har några?
Kram Jenny
