Jag är egentligen ganska mesig när det kommer till en del saker. Jag är t ex höjdrädd som de senaste åren tagit sig uttryck i en flygrädsla.En rädsla som jag måste stå ut med och bara komma över.
Jag var inte så tidigare utan ville t ex hoppa fallskärm och bungy jump och tyckte det var normalt och flyga var som att åka buss. Nu lät det förresten som jag hoppat fallskärm massor av gånger, men det har jag inte, men jag ville verkligen.
Det var i och med min dotter föddes som jag på något sätt upptäckte att jag är dödlig och att om jag dog så var det någon annan som skulle bli väldigt drabbad. Så därför är jag ganska försiktig med galna upptåg.
I lördags var vi på dotterns klättring och jag är ganska nervös som en äkta hönsmamma där för det är ju viktigt att allt är rätt då man har sin lilla tjej 8,5 m upp i ett litet rep…
Så i går så sa tränarna att i dag skulle föräldrarna få prova. Jag fick första lite panikångest och tänkte att det går inte! Men jag är ju också ganska envis och har speciella åsikter kring det mentala. Tankar sitter i huvudet och de ska inte påverka de val jag gör. Så jag sa ja, för att utmana mig i något hela min hjärna skriver NEJ till. Självklart skulle inte barnen säkra sina föräldrar utan det var ledarna som fick göra det så det kändes ju bra.
Alltså, jag var jätte duktig! Det var inga problem. Som en liten vessla klättrade jag upp för väggen. Hittade bra grepp och stannade inte en åndå gång utan rak upp 8,5 m. Sedan tittade jag ner när jag var högst upp och fick lite skakningar för det var ju så högt upp. Men vet ni, jag gjorde det! Dessutom så gjorde jag det en gång till för att vara säker på att jag inte bara lyckades en gång!
När ledarna frågade hur det kändes, svarade jag att det var med skräckblandad förtjusning. För det var häftigt, men läskigt.
När man gör något som man ser som omöjligt, när man utmanar sig så som jag gjorde i går så blir man så stolt och växer ett par meter!
Tyvärr finns inga bild bevis, men jag vet!
Glömde dessutom berätta att jag vägde in mig i fredag och det gick bra.
Lite ned mot veckan innan, men jag har varit duktig med maten och dessutom rört på mig en hel del, men jag håller mig ju inom spannet.
Bara för det så tänkte jag vara lite duktig och baka som jag tycker är såååå roligt. Så jag surfar fram ett Brownie recept på nätet som jag börjar baka utifrån. Plötsligt ser jag mig själv! Vill du gå ned i vikt? 31 kg som Jenny AAAHHHH! Det kändes nästan som jag var bevakad. En mycket märklig känsla. Här står man och bakar onyttiga brownies och så ser man en annons med sig själv för viktminskning!
Så lite dåligt samvete fick jag, men sedan gick det över. Barnen och maken tyckte att det var väldigt gott. Jag åt också och det var riktigt smarrigt. Imorgon så åker de med till jobbet så att de inte ligger här hemma och försöker bli uppätna.
En av söndagens höjdpunkter var definitivt att ta en prommenad med min lilla kille. Vi gick 2,5 km och han gnällde ingenting. Kanske för att vi hade snöbollskrig hela tiden. Jag lyckades vara världens bästa mamma och kasta en snöboll i huvudet på min son som nog blev lika förvånad som jag.
Vi hittade även massor av pinnar som vi ritade med i snön på en äng med för att sedan bygga ett träd av alla pinnarna. Verkligen både Mental näring och Rörelseglädje. Det är härligt när barnen börjar bli lite större så att man kan göra promenader som denna vi gjorde idag.
Min son, pinnsamlaren!
Ha en superbra vecka så hörs vi!
Hej hej
Jenny
