Att vara förälder är det svåraste jobbet jag har haft. Det är självklart också det bästa, fyllt med kärlek, glädje och mycket skoj.
Men det hårda jobbet är att uppfostra. Det är ju mitt jobb att mina älsklingar ska våga sig ut i livet, fulla med lärdom om hur de ska klara sig i alla möjliga och omöjliga situationer där mamma inte kan rädda dagen.
Shit, om man tänker på det är det ett enormt ansvar man tar på sig när man skaffar barn.
Eftersom jag dessutom är en curlande kycklingmamma så måste jag hela tiden kämpa mot viljan att alltid göra saker lätt och enkelt för mina barn och se till att de lär sig saker. Inte lätt får jag säga.
I morse hade jag och dottern inte riktigt samma åsikt om vilka skor och ytterkläder som lämpade sig när det var 13 plus på termometern. Snöstövlar och vinterjacka kändes over kill, men ärligt så finns det ju värre saker att bråka om.
T ex att allt bara var fel och gnälligt. Gnälligt funkar inte för mig. Dessutom gjordes allt i slow motion med gnäll och det gjorde det inte roligare och jag visste att jag skulle bli sen.
Så man kan väl säga att vi inte riktigt var sams…
Efter oändliga sura miner, från dottern så kände jag bara att nu måste vi åka. Hon fick bara lösa uppgiften.
Sur som tusan, hoppar hon in i bilen och knuffar över bilstolen väldigt hårt på lillebror. Ni vet så där med flit. Så att han fick hennes vrede och ont gjorde det också.
Då räckte det för mig. Dottern fick åka med maken och jag tog lillebror.
Jag vet ju att min dotter gärna vill att jag lämnar, men idag blev konsekvensen av beteendet att hon inte blev lämnad av mig.
Visst det kanske låter lite fånigt och simpelt, men jag vet att hon lärde sig något.
I vanliga fall brukar jag ju alltid försöka lösa saker så att vi lämnar dem glada på skolan, men det kändes bra att göra på ett annat sätt.
Så visst var det en bestraffning, men som jag ser det som så var det en konsekvens av ens handlingar.
Det som är svårt med föräldrarjobbet är att man faktiskt inte vet hur det går, om man gör rätt. Det finns ju varken en lathund, eller facit.
Kanske jag skulle införa utvecklingssamtal hemma? Så man kan se vart man är på väg. Det vore kanske inte så dumt…
I alla fall, som jag sa, det är utmaningar i alla dess former att vara en förälder, men oj vad det är värt det!
Några som är lättare att ta hand om är dessa så älsklingar. De gör aldrig som man säger. De är i alla fall konsekventa 🙂
Ha en fin kväll!
Jenny
