Jag fick det som en kommentar för ett par dagar sedan. Om huruvida man kan övertala en överviktig, eller hjälpa en överviktig med att ta sitt beslut att göra något åt sin övervikt. Att få dem att bestämma sig.
Vad tror ni? Om man då gör det vilket sätt är bäst, och vem når fram?
För när man gått ned så mycket som jag ändå gjort, 31 kg så vill man ju nästa ”frälsa” andra som är överviktiga. För att man vet att det finns en väg ut och att det är verkligen så, kan jag kan alla.
Men det är klart att jag aldrig skulle gå fram till en överviktig person på stan och börja predika om vilka möjligheter det finns! Usch, det är osmakligt och elakt.
Så att en främling går fram till någon som är överviktig och berättar om möjligheterna anser jag är fel och elakt, men kanske ni inte håller med?
Men en familjemedlem? Kan man som tex syster eller pappa prata med den som är överviktig och inspirera dem till att ta sitt beslut? Ja, det tror jag, men det är ruskigt svårt. För jag tänker att om min mamma hade pratat med mig och gett mig tips hade jag nog blivit ledsen. För man vill ju att familjen ska vara en frizon. Där regeln jag älskar dig precis som du är gäller och att man aldrig ska behöva tveka på. Även om att man kanske förstår att familjen menar väl med att säga det.
Ett annat alternativ är att ens partner hjälper en att bestämma sig. Men det är riktigt farligt, för enligt mig ligger det ju i samma kategori som om familjen säger det, men en partner behöver inte älska en ovillkorligen. Kärleken kan ta slut och om en partner inte är nöjd eller nämner något som detta är man ute på hal is. Det kan ju skapa oro hos den som är överviktig, att man inte blir motiverad utan snarare rädd att bli lämnad. Så hade nog jag tänkt i alla fall.
En vän då? Ja, det tror jag för min egen del. En vän som förstår mig, som kanske själv varit eller är överviktig. En sådan vän kan nog lägga fram det som jag förstår, att man ser vinsten och fördelarna. Kanske man kan göra det tillsammans, motivera och bestämma sig tillsammans.
Så det är inte lätt oavsett vem det är, men det är klart att finns bättre och sämre sätt att prata med folk på och människor vars åsikt betyder mer än andras.
Men man ska vara försiktig för jag vet själv vid ett tillfälle när jag satt med mina arbetskamrater och jag drack en cola och en av arbetskamraterna säger. – Du vet att man blir tjock av cola.
För det första så är behöver man inte vara en NASA forskare för att förstå att man blir tjock av cola, så det är väl självklart man vet. Jag är ganska säker på att alla som är överviktiga vet vad man dessutom borde göra för att inte vara det. Men så lätt är det ju inte, för då skulle det ju inte finnas några överviktiga.
Så att ge kommentarer som denna till någon, även om tanken var god, är inte att inspirera någon att bestämma sig för art bli av med sin övervikt. Snarare att man blir ledsen och kanske känner sig lite misslyckad för att man inte lyckas.
För att avrunda mitt inlägg så tror jag att i slutändan så kan bara du själv ta beslutet om du vill göra något åt din övervikt och det du måste är att vilja göra något. På riktigt vilja sluta vara överviktig. För det är ju bara du som kan bestämma om du vill detta. Det spelar igen roll vad andra säger, eller om de känns som du är pressad, om du inte vill så kommer du inte lyckas.
Jag kan till och med tycka att viljan att förändras är viktigare än att bestämma sig. För att säga på måndag ska jag börja banta är nog ord som många sagt för att sedan ta tillbaka dem redan på onsdagen. Aldrig hänt mig, men jag har hört rykten 🙂
Så tror jag många bestämmer sig men jag tror att anledningen till att man inte lyckas är att man egentligen inte vill tillräcklig mycket.
Jag kanske har fel?
Nu talar jag ju ur personlig synvinkel. Så var det för mig. Jag ville så gärna bli normalviktig, men jag var inte så bestämd eller egentligen inte så motiverad när jag klev in på Xtravaganza första gången. Men jag ville.
Sedan löste sig det andra på vägen. Det låter kanske konstigt, men jag fick ju alla redskap jag behövde på vägen för att sätta upp mitt mål och hur jag skulle nå dit. så för mig var vilja att förändra första steget. Varför jag ville det är ju en annan fråga som jag berättat om tidigare.
Så för att sammanfatta om man kan hjälpa en överviktig att bestämma sig så tror av att svaret är ja, om förutsättningarna är rätt, men utan åtminstone en vilja hos den överviktiga så kommer det in gå.
Nu är jag jätte nyfiken på vad ni tycker?
Med vänlig hälsning,
Jenny
Hej Jenny!
Oj, vad man känner igen sig i detta inlägg. Säger bara fy för dem som sårar även om de egenligen bara vill väl men ändå inte lyckas nå fram på rätt sätt!
Kände precis som dig när jag klev in på centret, inte 100 motiverad eller tillräckligt bestämd, hjärnan liksom- göra eller inte göra? Men som sagt jag ville…..=))
Tror aldrig någonsin att jag kommer att ångra mitt val, förändringen av mitt liv nämligen 32 kg lättare. Min som är snart 9 år, 137 cm lång & han väger 31 kg. Fattar du hur mycket jag har burit på, en hel 9-åring!!! När jag ser på gamla bilder av mig själv så blir jag ledsen, det finns ju inte allt för många men iaf det jag nu inser är att jag nog levde som en fånge i min egen kropp. Var liksom en person men ville så gärna vara någon annan utseende/kroppsmässigt. En sak vet jag iaf & det är att jag aldrig någonsin vill tillbaks dit igen. Trots att jag gått ner 32 kg & förändrat mina vanor så undrar jag om man nånsin blir nöjd med sig själv? Det jag menar är: Liksom verkligen gilla det man ser i speglen? Känslan av att, Hallå här finns ju lite att ta på….detta är en del tankar som dykt upp senaste tiden, mest efter att en vän som gått ner 8 kg senaste tiden & verkligen blivit jättefin. Kan typ tänka mig att hon väger runt 60-62 kg nu! Det jag sa när vi senast sågs var: Men vad roligt för dig & ngt i stil med vad fin du är nu men tyckte att du var det innan oxå. Svaret jag fick var då: Jaja men när jag tittar mig i speglen så kunde jag gå ner 10 till!!!!! Undrar nu, blir man nånsin nöjd?
Vill även tacka dig för ett supermysigt inlägg & påminna dig om att du fortfarande är min stora förebild & jag är så tacksam för din glädje, din ärlighet & charm i denna blogg….=))
Man vågar väl knappt skriva det här, men läser numera bara din blogg. Men ett ganska hektiskt liv, Sjukdomar som bara kommer & går, En underbar familj, jobb & dylikt finns det ju ganska lite tid över men Jenny jag lovar dig, Du blev ju en väldigt stor del av mig under min resa så jag skapade liksom en plats för dig i mitt hjärta. Då som nu betyder du lika mycket!!! Kramar
Åh, Magdalena, jag vet vad du menar med är man aldrig nöjd? Jag måste nog säga att jag är det, men det jag faktiskt tar med mig mest av resan är att jag faktiskt känner att jag kan klara vad jag vill. Bara jag vill. Har man lyckats gå ned 32 kg och inte bara klara det, utan även behålla vikten så kan man göra allt man vill. Bara man vill 🙂 därför tänker jag nog inte så att jag inte är nöjd. För jag vet att om det är något jag vill förändra så gör jag det! Tänk bad du lyckats med! 32 kg och den resa di gjort. Du behöver inse att du är otrolig som klarat detta och att du ska vara så nöjd med det du lyckats med. Och om du nu skulle vilja gå ned 10 till för att du sätter det som ö, så kommer du klara det!
Tack också för dina fina fina ord! Jag blir lite gråtfärdig att jag fått betyda så mycket! Tack för allt ditt stöd och du vet att det är kommentaren som från dig som får mig att fortsätta blogga.
Kram kram
Jenny
Å preke en overvektig i hjel er ingen god idè syns jeg. Man skal være forsiktig med det, og ikke minst forsiktig og taktfull Da jeg var ektremt overvektig, var det mange som kom med gode råd og hint. Som for eksempel: Det er jo ’bare’ å spise mindre og bevege mer på seg. Jeg kunne ha ’drept’ dem… Legen min var i sin tid ung og ’uerfaren’, og var uheldig å bemerke noe om at jeg var god og rund – en pen måte og bemerke at jeg var overvektig og feit på. Det var mitt stikkord til å gå til frontalangrep og ja, jeg gikk for ’strupen’. Legen fikk så hatten passet – og jeg var temmelig skarp i tonen. Heldigvis tok legen det veldig sporty, og vi er på god fot med hverandre i dag.
Men å si noe slikt til en vilt fremmed person du aldri har sett før, er ingen god idè. Personen må selv være innstilt på å ville gå ned i vekt selv! Av egen frie vilje. Ikke fordi andre sier det… Som venn eller venninne er du kanskje i en annen posisjon. Men også her skal du trå varsomt. Vennskapet kan, i verste fall, ryke for evig og alltid. Da er det nok, som jeg ser det, bedre at du heller lar vedkommende selv få komme inn på det. Når personen det gjelder selv har kommet inn på temaet kan du prate. Ikke et sekund før! Og da skal du også trø veldig varsomt. Man skal velge sine ord med omhu, og støtte vedkommende. Coachene på Xtravaganza tar aldri avgjørelsen for deg – de forteller deg ikke hva du skal eller bør gjøre, men overlater avgjørelsen til deg. Og de støtter deg i dine avgjørelser. Fungerer ikke din avgjørelse, støtter de deg allikevel. Og faktisk også støtter de deg videre når du prøver noe nytt. Det tror jeg også gjelder for deg som venn eller venninne. Bygg personen opp, og ikke riv vedkommende ned. Men aldri prek til vedkommende.
Selv har jeg min beste venn fra barnsben av som var veldig bekymret for meg og redd for å miste meg fordi jeg kanskje ville dø av overvekt. Men det igjen er noen helt annet! Jeg fikk i hvert fall ta avgjørelsen selv.
Beklager at kommentaren ble litt lang. Jeg ble veldig engasjert her, bare… 😀
Mental Næring – Mental Trening – God Energi – Bevegelsesglede
Xtravaganza – det er Xtraservice, det…
//Santnok
Hej!
Jag tror inte man kan övertala en överviktig, övertyga är nog vad man skall satsa på (övertala för mig är samma sak som ok, jag tror inte på det du säger men ger mig, övertyga för mig innebär jag tror på det här!) Men hur övertyga? Hur hittar man triggern som får igång den överviktiga i att tänka ”rätt och fokuserat”? Jag vet inte.
Du skriver om familjen och partnern och rätten att få bli älskad som den man är, det håller jag med om, men om de inte tar upp problemet med ens övervikt, kan man också undra om man verkligen är älskad. Vill de inte ha mig kvar i livet….Med andra ord, man kan vända och vrida på allt 🙂
Jag tror nog att både du och Magdalena hade bestämt er, fast ni kanske inte vågade erkänna det för er själva? Det som är jobbigast är ju att misslyckas, och det är alla alltid rädda för. Så man kanske skall se det hela från andra hållet? Dvs vad är farorna med att bestämma sig för att gå ner i vikt kontra vad är farorna med att inte bestämma sig och framförallt – vad är det absolut läskigaste jag kan tänka mig? Vad kan jag misslyckas med? Har man bestämt sig, så kan man misslyckas med att hålla sig till planen, vad gör de flesta då, hoppar av, varför? Framförallt vad var det som fick dig att inte hålla dig till planen? För min egen del, tidigare i livet med dvs försök, så har det varit för dåliga resultat, tagit för lång tid dvs i grund och botten jag är för otålig och hade dålig självinsikt och dessutom var jag lat! Hehe, ingen gillar att tänka så där om sig själv. Så jag tror fortfarande att det hela är en mental historia. Bestämma sig, och vara medveten om vad man har bestämt sig för och framförallt inte ha så skyhöga krav på sig själv (tror jag är en annan viktig sak, detta med krav, krav som du målar upp att du skall minsann gå ner 5kg på typ två veckor…vilket givetvis går, om du är beredd på insatsen, leva på pulver och börja promenera/motionera)
Blev kanske rörig….allt detta…hopps du förstår andemeningen!
Ha en helt underbar dag!
Kramar