Det största som hänt mig…

Idag för 6 år sedan födde jag min under bara son. Jag hade en matchvikt på 110kg, men det spelade verkligen ingen roll, för två av de finaste stunderna i mitt liv var när jag födde mina barn.

Nu tänker jag berätta om min förlossning, och det handlar ju inte så mycket om vikt. Även om det var orsaken till min viktökning, men om du tycker sådant är äckligt så kanske du inte ska läsa mer…

Min barnmorska hade sagt till mig att jag skulle åka in på en gång värkarna kom, för hon sa att min förlossning skulle gå snabbt. Hur hon kunde veta vet jag inte, men hon var väldigt tydlig att jag inte skulle tveka.

Jag hade varit inne på sjukhuset på dagen för jag hade haft lite grejer om ni förstår vad jag menar. Läkaren och studenten som undersökte mig skrattade och sa ”här var det så stängt som det kan bli. Det kommer dröja länge innan någon bebis vill ut här”.

Jahaja tänkte jag och åkte hem.

På kvällen, som var en onsdag, var det obligatoriskt Lost avsnitt i soffan. Då värkte det lite, men sånt kan man ju ha.

Efter Lost så tog jag två Alvedon och gick och la mig och sov för det säger alltid barnmorskor. Ta 2 Alvedon och gå och lägg dig.

Kl 11.00 vaknade jag av att det gjorde ganska ont och maken tog tid mellan värkarna och konstaterade att det var 5 minuter mellan värkarna och att de var regelbundna. Jag tänkte att det är nog ingen fara, det kan gå över, men han sa att nu åker vi in det bestämmer jag.

Så det var bara att åka in. Den resan till sjukhuset kommer jag aldrig glömma. Jag hade 2 minuter mellan värkarna i bilen och det enda jag försökte låta bli var att förstöra inredningen i bilen. Det var inte skönt kan jag lova. Just då kändes 2 Alvedon lite fjuttigt.

Väl inte konstaterade de att jag skulle föda barn. Perfekt, för det var ju därför vi åkte in 🙂

Lite oturligt nog blev det något fel på lustgasen och jag andades mest in syre. Så man kan säga att det blev en naturell födsel. Jag har nog inte heller låtit så mycket i hela mitt liv. Det var inte skönt och jag vet att jag ville gå hem mitt i. Jag tror till och med att barnmorskan försökte få mig lite tystare för att jag lät så mycket, men det kan jag minnas fel.

40 minuter hann vi vara där innan sonen flög ut och hamnade på min mage. Den där känslan av att få upp sin bebis på magen. Det finns inget som slår det. Ingen kärlek som är större än när de kommer ut och presenterar sig och all smärta bara är borta i ett nafs och man har sin underbara belöning nästan tittandes på sig.

Så det gick verkligen snabbt och lätt. Någon timme efter förlossningen hoppade jag in i duschen och när jag kom upp på BB fick jag en utskällning att det var fräckt att se så fräsch ut efter en förlossning.

Jag ser faktiskt ganska pigg ut, och det var jag. Jag hade inte ont någonstans och jag hade fått väldens sötaste son. Varför skulle man klaga?

Jag vet, ni kanske inte tycker han är fin, och så är det att föräldrarna alltid tycker att deras barn är de finaste, men ärlig, men min son är underbar oavsett hur fina barn ni har 🙂

Så nu sitter man här efter 6 år och undrar vart åren tog vägen. Nu går den här lilla killen i skolan och har massor av spännande egenskaper och knasiga grejer för sig. Så hur mycket jag än älskade honom den här dagen för 6 år sedan så blir den kärleken starkare för varje dag, och jag längtar att få se honom växa upp och lära känna honom och älska honom vem han än må bli och vilka val han än gör.

Kärleken till ett barn är så stark och för min del förstod jag inte hur stark den kunde vara innan barnen kom. Det är fantastiskt och underbart!

Så idag ska jag inte ta upp alla de jobbiga stunderna, när man blir gråhårig och arg och orolig och inte vet ut eller in och är säker på att man gör fel.

Idag är det bara kärlek till ett barn som gjort mig så lycklig och som jag älskar så mycket. Grattis på födelsedagen världens bästa pojke!

Pussa era bebisar för snart är de stora…

Jenny