Aldrig kunde jag tro att förra julen var sista med både mamma och pappa. Vid högtider blir det så tydligt att saker inte är som vanligt och saknaden är så stor.
Att vi skulle sitta vid julbordet med två tomma stolar och inse att saker inte blir som man tänkt sig och att vi behövt ha två begravningar bara ett par månader efter varandra hade jag aldrig trott.
Men så är livet, man vet aldrig vad livet bjuder på, varken det goda eller onda.
Min pappa var världens finaste pappa, svärfar och morfar, och när vi hade begravningen kändes det som det inte bara var vi som haft den bilden av pappa, och det var väldigt skönt att många hade så fina minnen av pappa. Begravningen i sig var också vacker och kärleksfull.
Min dotter sjöng ”Utan dina andetag” och det utlöste mycket tårar, då jag vet att pappa älskade att höra henne sjunga. Pappas vänner spelade gitarr och sjöng och det var nog så att pappa hörde det och njöt. Vänner till pappa och oss och familj fyllde kyrkan, för att hedra pappa, men också visa oss som är kvar kärlek och stöd. Så en tung stund blev fylld med kärlek och tacksamhet för alla runt oss.
Även om begravningen var ett avslut så skulle jag säga att de senaste 6 månaderna varit de tyngsta i mitt liv.
Tänker jag tillbaka på slutet av juli när vi firande pappas födelsedag på Pinchos med många skratt och en härlig kväll, helt omöjligt att tänka att stolarna skulle vara tomma till jul. I slutet av juni började karusellen, först med att papsen fick två stora strokes när vi var utomlands på Cypern. På vår första semester på flera år så händer det.
Men envisare får man leta efter och pappa kämpade på, och många märkte det nog inte ens att han var annorlunda, men vissa saker var inte som vanligt som t ex att hitta tillbaka till att räkna. Mycket märkligt hur en stroke fungerar och vad man förlorar är olika. Min pappa har alltid varit så otroligt duktig på att räkna och det var en sorg i sig att se honom inte kunna skriva ett vanligt telefonnummer eller datum. Värst var det nog för mamma, att se honom så. Hon oroade sig så mycket och kände enormt ansvar för att lösa allt, vilket inte var helt lätt.
Mitt i detta blir mamma sjuk och oron för pappa ännu större, men vi får en fin kontakt med kommunen och en fantastisk kontakt där och ett special team för att pappa ska kunna återhämta sig. Allt medan mamma är på sjukhuset.
Det kändes som ett par dagar under sommaren när det var som varmast och Facebook fylldes med härliga grillkvällar och Rose i solnedgången då jag turades jag om att köra mamma och pappa till akuten. Till och med en sjuksköterska tittade en av dagarna på mig och frågade vem jag egentligen var där med.
Medan mamma blev sämre och fick sitt cancerbesked, åkte vi in för att pappa hade så ont i magen, och några dagar efter vi fått mammas besked fick vi även pappas besked. Hans cancer var tillbaka.
Det är så svårt att ta till sig, inte bara ett utan två cancerbesked, samtidigt som man så gärna vill vara positiv. Det som också var så tungt var att ingen av dem ville att jag skulle berätta för den andra för de ville inte oroa varandra. Så man står där med all oro och en miljard tankar som inte går att reda ut.
Man får helt enkelt ta en sak i taget och bara försöka fån styr på allt, inte bara tankarna utan praktiska saker. Både vård och beslut kring det, men även att lösa praktiska saker som alla människor behöver göra.
Efter vi förlorade mamma så var det så tungt, och ensamt för pappa. De träffades när han var tonåring och blev pappa när han var 23 år, så de har alltid varit ett par. Endast varit ifrån varandra i max en vecka i taget hela mitt liv, så även om man försöker fylla saknaden så kan man inte göra det. När ens livspartner försvinner blir det svårt att fylla tomrummet.
Samtidigt blev pappa sämre och hade så sjukt ont i magen, och även om sjukvården är bra så kände jag inte att det fungerade på en högre nivå. Då pappa hade inte bara stroke och cancer utan också Diabetes. Så var hans problematik lite krånglig och det kändes som jag fick hjälpa till att översätta pappas tankar och jaga hjälp hela tiden. Att få rätt balans med diabetesen, se till att han inte hade ont, boka tid för cellgifter och se till att han fick öva upp sig mentalt efter stroken. Samtidigt som man också vill vara med sin pappa som en pappa och inte som en sköterska.
Pappa återhämtade sig jätte bra från alla strokes och hittade tillbaka till mer av sig själv, men tyvärr mådde han sämre och sämre av cancern och även av cellgifterna och den tog över mer och mer. Han förlorade så mycket i vikt och kunde inte äta. Det är sjukt jobbigt att se på, då han visste att mat behöver man annars så dör man. Det är så sjukt frustrerande att inte kunna hjälpa till.
Han kämpade så, men det räckte inte, den jävla cancern vann.
De sista dagarna var jag på sjukhuset mycket, och de sista 48 timmarna var jag vid pappas sida.
Det började med att jag bara var hemma en kortis för att äta och kramas med familjen och sjukhuset ringer att det nog är nära då andningen upphörde ett flertal tillfällen. Så jag kör tillbaka till sjukhuset men när jag kommer in med maten knappt tuggad så lugnar allt ned sig och pappas andning stabiliseras.
Min familj hinner komma förbi och även pappas syskon och vi hade det fint även om det är så konstigt och veta att nu tar det snart slut. Snart finns inte min pappa hos mig längre. Samtidigt som man vill att tiden ska stanna och ett mirakel ska ske går tiden så långsamt. Att vänta på döden är långsamt.
Sista dagen var pappa knappt där i tal och blick, men han höll min hand hela tiden och klämde den, så jag visste att han visste att jag var där. Det var tydligt att han egentligen inte var redo att släppa taget, men jag sa till honom om och om igen att det var ok, att han inte behövde kämpa, att vi skulle klara oss. Även om det inte kändes så, så visste jag att han behövde höra det. Sedan ändrades plötsligt hans andning, och den blev mekanisk skulle jag säga, och han slutade klämma min hand. Den som jag kände som pappa var borta.
Sjuksköterskorna på sjukhuset som även var samma som tagit hand om mamma var fanatiska, inte bara med pappa, utan med mig också. Jag var helt förkrossad och kände mig extremt ensam och de fånga upp det väldigt fint.
De gjorde även i ordning pappa så att man fick säga adjö. De hade gjort i ordning honom så fint, men rena sängkläder och blommor och tända ljus. Det var så fint, men förlåt, men det var det märkligaste jag varit med om. Det var så konstigt att bara se honom så fridfull, och inte där. Kanske jag till och med skrattade nervös för det var såååå skumt. Det var också så konstigt att lämna honom där och veta att det var sista gången jag fick se honom, även om han inte var där. Det var ett tomt skal.
Så även om många säger att oj, vad fort allt har gått, så kan jag säga att nej det har inte gått så fort. Jag har aldrig kämpat så mycket och försökt klara av så många olika saker samtidigt, så jag tycker att de senaste 6 månaderna varit hemskt långsamma och att kastas mellan hopp och förtvivlan har varit tungt. Inte bara för mig utan för min fina familj. Mer än man ska behöva hantera.
Jag får även en massor av kommentarer att jag är så starkt, men det känns som man måste det och att jag inte riktgt tycker att det finns något alternativ. Saker bara måste fungera, och jag vet att pappa inte hade velat se mig förkrossad och man behöver vara stark, om inte annat för barnen. Men också för att sorg är organiskt. Den kan inte vara närvarande hela tiden. Den kommer och går. Den kommer när man känner en lukt, ser ett smycke eller kommer på något kul man gjort. Sorg kan inte vara närvarande hela tiden. Den kommer när den behöver, och då ska man låta den ta den tid den behöver.
Det som jag dock är så extremt tacksam för är alla fantastiska människor omkring oss, så mycket kärlek och omtänksamhet har gjort stor skillnad för oss. Det kan vara en kram, ett meddelande, ett vykort, och även om detta är vår första jul på ett nytt sätt, så känns det som kärleken runt oss gör det möjligt att se att det är ok att det inte blev som vi tänkt, och att vi mitt i all sorg har rätt att skratta och tänka på framtiden och att det finns människor runt oss som kommer stötta oss i sorgen.
Jag tänker inte heller avsluta detta inlägg med att säga att ni ska värdera det ni har för imorgon kan saker förändras till något som ni aldrig tänkt kunde hända. Jag behöver inte skriva det för jag vet att ni kommer göra det bästa av det liv ni har och uppskatta de människor ni har runt er och de val ni gjort, för det ska jag göra, för vet ni livet går vidare. Kanske inte som jag planerat och tänkt det, men det går vidare så kör hårt bara 🙂
Tackkram till alla fina människor!
Jenny
