Fabulous 4 Life!

Jag är inte mycket för att gråta över spilld mjölk för att använda en klyscha så här sent på kvällen. När saker går fel så fixar man det eller accepterar, i alla fall så är jag inte känd för att älta saker i oändlighet.

Förutom i våras. Jag tror att det var i maj någon gång då jag plötsligt upptäckte att min mormors ring var borta! Jag upptäckte det på jobbet och var helt säkert på att jag hade haft den på mig dit. Jag var så ledsen för jag hade fått den i arv av min mormor. Så det var inte så viktigt det ekonomiska värdet på den, men det fick mig att känna mig nära henne när jag hade ringen på mig.

Anledningen att jag tappat den var att jag efter 30 kg viktminskning hade fått så smala fingrar att alla ringar bara föll av och jag hade inte hunnit ta in dem.

Jag fick för mig att jag tappat den i avloppet på toaletten och ringde till och med Stockholmsstad i ren desperation för att hitta den. Jag såg framför mig hur jag letade efter den i någon avloppstunnel.Tyvärr fungerar det inte så.

Efter flera dagars letande fick jag inse att den inte längre var min. Den var borta.

Sedan dess så har jag blivit så ledsen när jag tänker på ringen och jag har verkligen ältat och om och om igen försökt leta efter den och faktiskt hoppas att den bara ska dyka upp.

Och vem kunde veta att den skulle göra det den 19 oktober. Vi har precis fått hem en miljard kubik med ved till vintern. Maken och barnen började att lassa upp vedträn  inne i garaget, som är ca 80 kvm stort. För att skydda sina händer så tar han på sig ett par arbetshandskar. Ett par av kanske 50 som finns i garaget. Där inuti vanten känner han efter ett tag något konstigt som pressar mot handen när han lägger upp vedträn. Det är något som skaver. När han drar av handsken så ser han att där är min mormors ring! Hur den hamnat där kan jag verkligen inte förklara, och egentligen spelar det ingen roll. Den sitter nu äntligen på mitt finger igen!

Vad skulle ni säga är oddsen för att man ska hitta en liten ring i en handske i ett stort garage efter att ha varit borta i nästan 6 månader? Jag är så lycklig! Jag vet att det är en materiel sak, men vissa saker kan inte köpas för pengar. Så enkelt är det!

Som bonus på detta så vet jag nu äntligen vad min 5 åriga son ska bli. Jag frågade honom nämligen idag. ”Vad ska du bli när du blir stor?”. Då sätter hans sig ned på huk och säger ”Jag ska bli ett litet, litet troll”. Så det är är strålande att veta vilken yrkensbana han tänkte slå sig in på…

Så ni ser! Det var den bästa dagen nånsin!

Hoppas er var minst lika bra!
Jenny

När jag var 25 oroade jag mig inte speciellt mycket. Kanske oroade jag mig lite hur studiebidraget skulle räcka och vilka kläder jag skulle ha på mig på nästa fest. Bekymmersfritt så här i efterhand… Sedan träffade jag min make och då fanns det en ny människa att oroa sig för. Att han ska må bra, oro när de kör bil långt och allt annat som kan hända människor.

Men det är sedan oron verkligen börjar, från sekunden man ser stickan bli blå. Man oroar sig under hela graviditeten, hela förlossningen och sedan resten av barnens liv.

Vilken förälder minns inte första gången deras pyttelilla bebis fick en feber på 40 grader och man var redo att tillkalla ambulans…

Sedan om man inte tyckte att det var nog jobbigt så skaffade man ett barn till. Nu har man en klan på 3 medlemmar man ska oroa sig för.

Som bonus på det så upptäcker man att man tydligen inte är odödlig själv! En liten uns av hyprikondri smyger sig på och plötsligt tror man att man ska dö när som helst och lämna resten av klanen utan fru och mor.

Det var någonstans i detta som jag bestämde mig för xtravaganza. Jag fick för mig att min övervikt skulle orsaka både diabetes och någon form av hjärtinfarkt. Självklart kan man aldrig vara säker på att man alltid kommer att vara frisk även om man går ned i vikt, men man måste kunna göra det bästa man kan av det liv man har och vara busig mot sig själv att ge sig själv det bästa förutsättningarna.

Tillbaka till min lilla klan. Nu var vi i alla fall 4 medlemmar att oroa sig över!

Så varför stanna där? Varför inte skaffa 2 katter som vi kan få oroa oss för också!

Och det är anledningen att jag just nu sitter på Djurhuskliniken i Uppsala med vår katt Myran som har en tass som är stor som en boxningshandske…

Stor tass till vänster i bild!

Så nu har jag alltså en klan på 6 medlemmar att vaka över, och med det sagt så älskar jag min klan som ger mig massor av Mental näring, men som klart skapar oro i mitt liv! Man vill ju ha en glad och frisk klan!

I mitt tidigare liv, före xtravaganza så hade jag varit jättestressad nu och jag hade antagligen köpt med mig Cola och choklad och kanske bulle för att ”trösta” mig när jag blir stressad. Eller attackerat maskinen i akuten som tydligen är sponsrad av delicato. Hmm, om ni hittar mycket noga så ser ni ett äpple också.

Självklar är jag orolig, men jag behöver inte äta för att lugna ned mig. För det första skriver jag nu så jag får sortera tankarna och bygga upp den mentala styrkan. Dessutom så tänker jag på min andning och hur jag slappnar av med hjälp av en inre Mental träning. Det är så skönt att veta att jag kan ta mig igenom stressiga situationer.

Det visade sig att min skruttiga lilla katt blivit biten i trampdyman och fick ett par sprutor av olika slag. Jag fick betala 3000 kr. Men vad gör man inte för sin klan!

En ganska avslappnad katt i handfaten på djurakuten…

Ta hand om er och era klaner och ha en fin söndagkväll!

Jenny

Min make är oftast mest romantisk i ord och sina handlingar, men väldigt sällan att jag får blommor och presenter. Vilket jag egentligen tycker är helt ok, fast det behöver ni kanske inte berätta för honom… Det är nämligen ganska lätt att köpa blommor och presenter men svårare att visa omtanke.  Med det vill jag inte säga att jag inte gillar att få blommor…

Så igår när jag kommer hem för att fira vår 10 års dag så hade jag köpt hem lite god kinamat, men ingen present för jag vet att maken gärna vill ha tekniska grejer och det är inte lätt att pricka rätt…

I alla fall så möts jag av en fantastisk vacker bukett med 10 rosor, en för varje för varje år. Det var så fina! Så igen, det är inte så att jag inte gillar blommor.

Men gott folk som det inte var nog ingick även en present i dagens överraskningar. Ett supervackert halsband! Varför han valde just detta tänker jag inte berätta för er. För att få veta det måste man vara gift med mig. och uppenbarligen så är det bara en person som är det.

Så i alla fall kände jag mig som en riktigt hemsk fru som inte hade något till maken.

Sedan kom jag på att det hade jag ju! Jag har nämligen stylat om makens badrum och han fick en såååå fin toaborste i present. Är det inte en toppenpresent!

Hehe, kanske inte lika romantiskt, men ganska snygg och praktisk. Dessutom så stöder produkten bröstcancerfonden också. Så helt enkel tre önskningar i en. Undra om han gillade denna mer än ett par tekniska högtalare, vad tror ni?

Vill bara avsluta med att det var fredags vägning idag och jag står på samma vikt för 4:de veckan på rad! Fortfarande 71 kg! Jag är så lycklig att jag hittat en bra balans mellan in och uttag! Det är ju detta jag varit mest orolig för, att göra rätt val i vardagen och behålla vikten!

Ha en trevlig helg önskar Jenny

En av de vanligaste frågorna som jag får både på bloggen och i verkligheten är om mitt skinn hänger? Det borde det ju göra när man gått ned så snabbt verkar många tro.

Jag vet att det är en viktig fråga för det är inte så snyggt med hängande skinn, så nu tänkte jag att jag med hjälp av ord och bild ska illustrera om det hänger…

TADA!

Alltså, jag vet att jag har lite osnygga bristningar och nog behöver jobba lite på magmusklerna, men för att ha gått upp 40 kg, fött 2 barn och sedan tappat 30 kg på ett bräde så tycker jag att jag har en fin mage och att det inte är på tal om flera kilo överskotts skinn som många verkar oroa sig för.

Klart att jag vet att jag inte ser ut som en 19 åring och har man ammat och gått ned så mycket så är det väl så att inte allt är så fylligt, men jag är så stolt att jag för det första vågar visa upp bilderna, och för det andra att jag faktiskt är nöjd med mitt resultat.

Armarna är jag dessutom galet nöjd med. Jag har alltid velat ha smala armar utan häng, och vem kunde veta att man skulle vara 35 år när man fick dem… Till och med när jag var 27 och gifte mig ville jag inte ha ärmlöst för jag hatade att visa armarna. Nu har jag faktiskt inga problem med det. Härligt är det!

Så för min del så har det fungerat oerhört bra och min hud har dragit sig tillbaka fint. Sedan vet jag att Lina, min coach sa att det tar lång tid för kroppen att omforma sig efter en viktnedgång. Man får ge den lite tid och låta allt falla på plats.

Jag vet att jag på en middag fick kommentaren av en 50 årig kvinna att på mig kommer det inte se ut så där snyggt ut. Jag hade ju självklart varit tvungen att visa min mage på middagen för alla som inte trodde på mig nämligen. Självklart kan det ligga något i att det kanske är svårare ju äldre man blir och ju mer övervikt man har för skinnet att hinna med. Däremot så har jag sett 50 åringar med 20 kg övervikt som är superfina och det hänger ingenting. Som sagt alla är olika och det finns inga garantier för hur man ser ut efter en viktminskning, men jag vill hellre vara normalviktig med lite extraskinn än överviktig så för mig var valet lätt. Det fick bli som det blir.

Så om jag ännu en gång på en middag får frågan ”Hänger det?” Så kan jag hänvisa till detta inlägg, med bildbevis. Det blir toppen det och jag får behålla kläderna på!

God kväll!

Jenny