När man är ute och reser och bor på hotell ser man ju massor av familjer. Dessutom är det sommar och det betyder ju att man också ser mer av familjer. Inga tjocka täckjackor som gömmer kroppar, utan allt är tydligt och avskalat i sommarklänningar och tighta shorts.
Jag vill inte på något sätt döma, eller peka finger för jag vet hur det kan vara, men det gör mig ledsen att se hela familjer som är tjocka, mamma och pappa och så två små tjocka barn som är på väg att följa sina föräldrars matväg!
Vi har inne på en bensinstation någonstans i mitten av Sverige och jag såg en tjock familj. De bunkrade upp med en korvbricka med räksallad, läsk, bullar och deras fina lilla runda 8 åriga tjej bar på en chokladkaka och en hel del annat onyttigt. Det bara gör så ont och egentligen vill jag bara ta grejerna ifrån dem och skrika NEEEEJJJJJ!
Jag vet att det blir lite kasta sten i glashus, för jag har själv varit överviktig, men mina barn har aldrig varit det. Det är mitt mål att de inte ska få samma sjuka förhållande till mat som jag hade. Klart att mina barn ska få godis, bullar och glass, men det är mitt ansvar som förälder att se till att det blir en balans av det goda och göra mitt bästa att se till att de äter bra och att de rör på sig.
Jag vill verkligen poängtera att mina barn på intet sett älskar broccoli och njuter av en bönsallad, absolut inte. Här hemma hos oss hittar ni krögarens pyttipanna och mamma scan färdiga köttbullar. Men jag har en önskan och försöker så gott det går med att begränsa det som är onyttigt och jag VILL äta bra själv för att jag önskar mina barn bra och sunda vanor.
Det får ju inte bli galet åt andra hållet och att man inte låter sina barn äta något onyttigt.För ett par år sedan hörde jag nämligen om det motsatta, en mamma som satte sin 7 åring på diet för att hon var rund. Som jag förstod det påpekade mamman hela tiden för sitt barn att hon höll på att bli tjock. Vad det kan göra för ett självförtroende man ju bara tänka sig. Min mamma älskar inte mig som jag är…
Egentligen struntar jag lite i mamman och pappan i den tjocka familjen, för det kan liksom jag vara fast i en fett och socker fälla, där matvanorna av olika skäl tagit över, men att se de små barnen med sina stora kroppar och tighta sommarkläder gör mig ont.
För jag vet hur tufft det är i skolan och barn är inte alltid snälla mot tjocka barn. Barnen har också svårare att vara med i fysiska aktiviteter och det blir tuffare för dem för jag tror att ett dåligt självförtroende kan starta redan då. Ett självförtroende som man får jobba ännu hårdare med när man blir stor.
Så vad kan man göra? För man kan ju inte lägga sig i som främling. Jag vet att jag pratat om detta tidigare, fast då när det kommer till att se en vuxen överviktig person, hur och får man lägga sig i? Det skiljer ju sig helt från detta. Kan man prata med överviktiga föräldrar om deras barn?
För vi alla som har barn vet att det kan vara oerhört svårt att ta kritik från andra om sina barns uppfostran. Svårare än att ta kritik om sin egen övervikt. För kritiserar man uppfostran så säger man i undertext: DU ÄR EN DÅLIG FÖRÄLDER! Så jag tror att många föräldrar skulle ha svårt för det.
Men när det gäller överviktigast överviktiga barn? Ska man lägga sig i och hur? Vem kan göra det, och ska man det överhuvudtaget? Hur ska man göra för att barnen inte ska må dåligt av att man vill hjälpa dem? För att de ska förstå att man älskar dem oavsett hur de ser ut.
För man vill ju inte heller komma in som en gök och predika hur de ska göra, för dessa föräldrar måste vara medvetna om detta. Kanske inte nog med att de kämpar med sitt egna dåliga självförtroende och sin egen övervikt. Det påverkar dem säkerligen stort att se sina barn öka i vikt och följa i deras steg.
Det är känsligt och svårt.
Vad tycker du?
Jenny
