Jag vet att jag skrivit om detta förut, men det är lite klurigt. När jag var överviktigt så kom jag undan med en hel del genom humor. Jag skojade alltid med mig själv och drog skämt. Jag fick ofta höra att folk var lite avundsjuka på att jag alltid kan bjuda på mig själv, något som inte förändrats så mycket. Jag är inte så orolig över vad folk ska tycka om mig. Inte för att jag inte bryr mig, men mitt motto är att jag försöker vara så bra jag kan vara och vara en människa som bryr mig om andra och om folk orkar ha en åsikt om mig…

Så i går var det äntligen dags för min favorit högtid. Lucia! Det är så vackert och barnen är så fina. Vi började med  Lussefirandet kl 7.00 på dagis. Min lilla sötis ville vara pepparkaka. Så här fin är mamma i en pepparkaksmössa… Om de sjöng fint, nä egentligen inte. Det är ju lite hellre än bra och de sjunger i olika tempo och faktiskt lite falskt också om jag ska vara ärlig. Men ändå får jag tårar i ögonen för det är så vackert och de är så modiga att gå upp framför så mycket folk och sjunga och det finns inget som skulle få mig att inte vara…

När jag jobbade som au pair i USA gick jag under arbetsnamnet ”The Swedish Viking”. Anledningen till det var att jag inte ansåg att det fanns ”Några dåliga kläder, bara dåliga väder”, eller som det på engelska heter ”There are no bad weahters only bad clothes” Hmm, det låter inte lika käckt på engelska, men ni förstår. Jag och ”mina” barn var alltid utomhus, varje dag, antigen på en promenad eller så gick vi till någon lekpark. Som sagt de andra amerikanska mammorna tyckte nog att jag var galen, men å andra sidan hhhaaahha på dom för ”mina” barn var aldrig sjuka. De senaste månaden har jag inte varit ute…