Man kan ju säga att jag är på bättringsvägen och det är underbart. Två feberfri dagar, inga blåa fingrar, eller frossa och inte så mycket svettningar, så det är verkligen på väg åt rätt håll. Däremot så går allt långsamt och jag är trött, kanske också som ett resultat av penicillinet, men ändå väldigt trött.
Men jag hatar verkligen den här känslan jag har i kroppen nu, att jag inte äger min kropp, att man inte har kontroll över den och att den inte orkar. Kroppen är trött nu och jag kan inte göra något åt det, mer än att vila, och det är jag extremt dålig på.
Dessutom blir man smärtsamt medveten om vilken superkvinna jag faktiskt är när jag är frisk. Saker som att tvätta, städa, handla, diska, planerar ryggsäckar, klura presenter och hålla koll på läxor är i vanliga fall något som bara går av farten, samtidigt som man kanske lagar mat, eller leker med barnen, men nu. Allt tar sådan tid. Hänga tvätt tar hur länge som helst, för att jag blir trött och jag måste göra det lugnt för jag blir andfådd. Jag orkar ingenting och allt går långsamt. Inte för att det är konstigt, men det är nu jag märker vilket tempo jag har som frisk.
Så det kanske är lite nyttigt att stanna upp så här och inse hur fantastisk man faktiskt är som klarar av alla krav som ställs på en, men likt förbannat är det jobbigt att allt tar tid nu för så fort man är på benen så är det som alla andra förväntar sig det med…
Helgen handlade främst om återhämtning. På lördagen skulle vi äta kräftor med några vänner, och vi valde att inte boka av, men jag sa att det får bli köpekalas för jag orkar inte göra något. Dessutom slapp jag till och med handla för det gjorde våra snälla vänner, sedan värmde vi lite paj i ugnen, tog fram lite ostar och satt ute och njöt av det underbara vädret. Självklart fick jag skåla i alkoholfri cider och inte i nubbar, men vi kom fram till att jag är ganska trevlig ändå 🙂
Däremot blev det en tidig kväll för jag var ganska trött, och på söndagen hade jag lovat barnen att vi skulle in till Skeppsholmen och gå på Nickelodeondagen.
Först började vi med ansiktsmålning, ponnyridning, fika, mat och massor av annat skoj som fanns att göra där ute.
Dessutom fick jag ju träffa min favis, Svampbob. Ni vet hans som bor i en ananas på Bikini botten och har en snigel som husdjur som våra katt Gary är döpt efter. Jag tror att pinsamma mamma var gladare att träffa Svampbob än barnen. Om ni inte sett ett avsnitt så måste ni göra det. Det är så galet kul, även för vuxna!
Innan konserten började bjöd Amy Dimond på en egen liten show och sedan fick barnen tillfälle att träffa henne och få autografer.
Min lilla kille orkade inte hela vägen fram till konserten så han och pappa åkte hem, för dottern ville ju självklart vara kvar och lyssna på själva uppträdandet.
Sedan började den stjärnspäckade showen och vi lyssnade på Marcoolio, Timoej, Linda Prichard, Ami Dimond och förstås den min dotter väntade på, nämligen Sean Banan och hans ”skaka rumpa”!
Det var lite barnvänligt för ingen riktig rumpa kom fram, utan bara ett par rumpkalsonger, och nog passade det publiken lite bättre som var från 1 år och uppåt…
Sedan skulle jag och dottern ta oss hem, och då var jag helt slut. Alltså inte bara slut, utan färdig. Men vi kom hem till slut och jag kan garantera att jag somnade ungefär 30 sekunder efter jag la mig i sängen. Förstås väldigt olikt mig.
Så även om det var jobbigt för lilla mamma så var det en väldigt bra dag och det var kul att vara på benen och få dela härliga ögonblick med barnen.
Det som faktiskt just nu är jobbigast, förutom det jag nämnde tidigare, att jag inte riktigt kan lita på min kropp.
Det är att jag inte haft kontroll över vad jag äter. Jag har ju egentligen inte ätit någon mat alls, utan det har blivit mycket mackor, nyponsoppa och lite onyttigt godis. Så massor av toma kalorier. Den värsta sorten. Det gör dig inte mätt och du får i dig alldeles för mycket. Man orkar ju inte riktigt tänka heller för man mår så dåligt.
Dessutom så rör man ju inte så sig alls, så man kan inte förbränna något. Jag tror jag tog 400 steg på en hel dag förra veckan. Med tanke på att man ska klara 10 000 om dagen kändes det som jag inte riktigt kom i mål just den dagen.
Men så här är livet, det går upp och ned och jag är så tacksam för att jag är på väg att bli frisk, så om det kommer visa lite extra på vågen då är bara så. Jag kommer inte ens kunna ge feedback för det finns inget jag hade kunnat göra annorlunda. Man får helt enkelt se framåt och längta efter att bli så frisk så man är sig själv igen och får ta tag eventuella överraskningar då!
Ha det bra, och ut och träna med er om ni kan!
Jenny
Men även om bara mina fingrar dansade så gav det så mycket energi och jag kan inte vänta till den 27 september då det är dags för nästa gång! Då tusan ska mina lungor må toppen och jag ska stuff mig svettig!
