De senaste två åren har varit tunga på många sätt, som påverkat min motivation både fysiskt och psykiskt.
Oktober för två år sedan gjorde jag illa ryggen när jag bar en hoppborg, som inledde månader av smärta och rehab för rygg och höft, men också skapade andra problem. Under perioden kunde jag inte gå eller träna, vilket också ökar ”tycka synd om mig” beteendet, med ökad mat och övrigt som inte bör ätas dagligen. Inget av detta är bra för vikt och hälsa.
När jag äntligen började komma tillbaka och komma igång med att röra på mig, då blev ju mamma och pappa sjuka, och allt som hade med egen fokus hamnade i skymundan av oro, sjukhusbesök, hopp och förtvivlan, begravningar, beslut, bråk med organisationer, Telia, husrensning och där emellan försöka hitta balans för barnen och ett jobb med höga krav.
Någonstans där försvann jag. Ingen träning och tillbaka i träsket att tröstäta, men också att inte ha tid eller lust att välja bra. Jag valde att äta.
Det är alltså inget märkligt att jag gått upp i vikt, och jag kan inte skylla på någon annan, mer än att jag gjort dåliga val. För jag vet att hur tufft det än är, så är det mina val som orsakar viktuppgången. Det finns faktiskt ingen annan att skylla på mer än mig. Mina val.
Men senaste tiden saknar jag verkligen att vara normalviktig, men att välja väg ut är inte lätt.
Xtravaganza var toppen för mig, jag fick så många verktyg som jag fortfarande använder mentalt och en plan var att köra shakes igen, då jag vet att det fungerar och ger snabba resultat. Jag var dock inte sugen på att köra 15 veckor igen, men kanske en kick start. Jag tänkte även att PT var bra och fick tag på en jätteduktig, men jag är nog inte där ännu. Jag vill komma ned i vikt först, men jag vill nog just nu äta och inte köra shakes. Jag vill hitta en bra balans med mat, och det är också för att jag gärna vill äta bea sås och dricka vin ibland.
Så jag överraskade mig själv, med den gamla vapendragaren Viktväktarna som jag körde redan 1995 och sedan 2000. Systemet är idag annorlunda, så jag tänkte att det skulle passa mig.
Så för runt 4 veckor sedan skrev jag in mig på 108 jävla kilo, för att ge mig in i viktspelet igen! Lite ångest för att siffran var så hög så klart, ledsen att det gått så långt, men man ska inte gråta över spilld mjölk. Det är som det är.
Det är ju nästan 10 år sedan jag gick ned 31kg, så jag måste säga att jag höll vikten länge, men nu är det dags för nya tag.
Det kommer inte vara lätt, men det är nödvändigt för hälsan och känslan, och hittills går det över förväntan.
6,9kg känns som en toppen start och byxorna sitter bättre och även jackan. Så härligt och det ger också mer energi att orka!
Så nu är det bara framåt som gäller, och att hitta mer tid för mig och min hälsa, och det är inte något man får, det är något man väljer att avsätta till sig själv.
Just nu jobbar jag på min målbild, så att jag har något att sätta upp som mitt mål.
Jag återkommer…
Ha en fin lördag!
Jenny
