Fabulous 4 Life!

Denna helg har maken lumparkompisåterträff och det innebär grilla, grilla och grilla. Till det ska det serveras bearnaisesås.

Så här ser det alltså ut i min kyl. Dessutom så är det inte bara en burk beasås att motstå utan 3 stycken.

Mängden av grillbart är ju inte heller något som går att missa. Så jag är mitt i en farozon nu. Så håll tummarna att jag klarar mig utan att bli grillad.

Igår blev det bara grillad majs och lök, men förstås var de rullade i fet oljemarinad, men bättre än att äta av den supergoda onyttiga såsen i alla fall.

Annars så har dagen varit lite knasig. Min dotter var med till jobbet för en halvdag är en lämplig dag att följa med.

Så vi köpte med lite god mandelmassabulle att bjuda på. Det gjorde vi och jag tog en liten bit. Kanske att den var 1/5 cm bred, men det var inte illa och jag lyckades låta bli att ta mer.

Utmaningen var vid lunch. Själva utmaningen låg inte hos mig, utan att hitta alternativ. Vi skulle med ett tåg och skulle ta med något att äta och allt på stationen bara skriker FEEEEETTTTTTT! I vanliga fall hade jag nog köpt en pizzaslice och en cola, men för det första så kan jag inte det, men framför allt så vill jag inte.

Så efter att ha irrat omkring och titta på alla alternativ så blev det en kyckling wrap. Salladen och kycklingen var ok, men själva brödet var blött. De hade även någon fet vit creamfraishe cream i som inte alls var så god. Så jag åt väl halva ungefär och var jätte mätt. Kanske inte det bästa valet, men för att vara på central stationen så var det det som fanns.

Sedan var det lite roligt för jag träffade en gamla klasskamrat från gymnasiet som jag inte sett sedan vi gick ut. Det första hon säger är ”Oj, du ser precis ut som när vi gick ut ur gymnasiet”.

Då tänkte jag att om hon visste vad jag kämpat de senaste månaderna för att se ut så här!

Nu ska jag göra mig i ordning för kvällens brasövningar och passar på att önska er en jätte trevlig Valborg!

Jenny

Det finns ju många saker som man kan längta efter, choklad, godis och chips för att nämna ett par, men jag har de senaste dagarna längtat efter det märkliga grönsaken kronärtskocka. Varför? Ingen aning faktiskt.

Så ni förstår min stora glädje när jag åt lunch på Golden Hits idag och hittade en hel skål med kronärtskockor. Mycket märkligt att just det jag var sugen på skulle finnas så fint upplagt i en skål. Men musigt såg det ut och glad blev jag!

De har ett fantastiskt trevligt salladsbord där och jag hittade diverse andra läckerheter. Själv tog jag en kyckling och bacon sallad. Men oroa er inte, det var inte så mycket bacon bara lite på toppen, mest som dekoration. Dessutom har de nybakat bröd och jag valde att ta en liten bit, den var förstås supergod.

Det är ju lite svårt när man går ut och äter, för man betalar ju en hel del och vill ju som sagt få lite valuta för pengarna. Det här måste jag lära mig att behärska. Bara för att det finns tillgång till mycket mat så behöver jag inte äta upp det.

Det är en vana som sitter långt inne, men idag gick det bra. Jag slutade äta när jag kände att det räckte och valde att inte äta upp allt jag tagit. Nästa gång ska jag tänka på att ta mindre mat och i sådana fall fylla på. Det känns onödigt att slänga mat.

En annan överraskning idag var när vår vän Thomas kom förbi. Han kom över med en megapizza för lite middag tillsammans. Mycket trevligt och uppskattat, men när man inte är jätte förberedd så kan det vara svårt att säga nej.

Som tur var hann jag förbereda min egen mat innan den kom. Det blev kycklingspett med bönsallad och tomater för min del.

Det ser ganska gott ut med pizza, men det känns inte som jag gör en uppoffring i och med att jag låter bli. Töntigt kanske, men jag gillar verkligen bönsallad!

Så nu är det dags för lite barnläggning. Se om det bara är jag som tycker det är en bra idé eller om jag får med mig några barn. Hmmm, jag har inga höga förväntningar. Problemet är de tycker att det är för ljust ute för att sova, så man ser fram emot oktober när det börjar bli mörkare igen…

God kväll!
Jenny

Jag har ju varken vägt mig eller mätt mig sedan jag slutade på helfarten. Väga mig är lite svårt för jag har ingen våg hemma, men mäta mig har jag ju förstås kunnat göra.

Men jag har varit lite rädd. Jag vet ju att viktminskningen kommer stanna av för att man går in i en ny fas och nu när man äter igen så blir man ju lite svullen, och ja ni hör, ursäkterna är så många så.

Jag har helt enkelt varit lite nojig att det jag gör inte räcker. Att jag tränar för lite och kanske äter lite för mycket och att jag börjar gå upp i vikt igen.

Idag tyckte min man att det nog vad dags för mig att sluta sticka huvudet i sanden och faktiskt mäta mig. Det var ju så jag hamnade i min övervikt från början, att jag bara låtsades om som att jag inte alls vägde 100 kg. Så ignorera är inget bra val.

Så lite nervöst fattade jag måttbandet och tänkte redan innan att det kanske inte är en bra ide att mäta sig den där veckan under månaden som man är lite extra svullen.

Men jag blev så glad! Inte bara hade jag hållit mina cm, men mitt magmått hade till och med minskat med 5 cm sedan jag slutade på helfart! Det är ju helt fantastiskt! Så jag är väldigt lycklig!

Här kommer även diagrammet!

Däremot så kommer jag inte mäta för ofta ändå. Ett intervall på 2-3 veckor känns bra, för då behöver man inte skylla på dagsformen. Det känns bra att jag gjorde det idag.

Sedan kom vi på att även om vi inte har en våg så har barnen ett spel där man kan väga sig och mäta sitt BMI. Så efter de fina siffrorna kände jag mig stark nog att väga mig. Nu kan det ju diffa lite mot min våg på xtravaganza, men nära nog bör det vara, eftersom jag vägde mig på denna dagen innan jag började på xtravaganza och det var samma siffra.

I vilket fall som så var mitt BMI 24,81 och jag väger 75 kg! Jag har alltså nått mitt mål att komma under 25 i BMI! Sedan jag vägde mig på den senast så hade jag gått ned 25 kg! Det är helt otroligt vad det känns bra.

Dessutom har söndagen bjudit på lite utmaningar så det var strålande att få lite glada siffror från kroppen.

Dagens första utmaning som inte har med vikt att göra var att dra kablar på övervåningen med min man. Vi ska dra in el och då är det bra med kablar. Det var faktiskt ganska roligt och jag var inte så dålig (hoppas min man inte läser idag, för han kanske tycker något helt annat…) Så igen så är det Mental Näring att få prova något som man först inte tror sig ska klara för att sedan göra det bra. Det är härligt att säga att jag kan, även om det kanske låter lite töntigt.

Den andra utmaningen var bio. Hela familjen gick idag på en härlig söndags matiné. Min kropp hade gärna tänkt sig både godis och popcorn och läsk. Men jag hade gjort mig en liten påse med nötter och bitar av knäckebröd( alltså gott smaksatt knäckebröd) hemifrån. I och för sig kände jag mig som en liten fågel som åt bröd och nötter, men det gick bra och fick bort suget från det andra. Dessutom blev det en lyxig Päron Loka så jag smakade inga popcorn och hade inget behov.

Efter bion kom den tredje utmaningen och det var snabbmatsmiddag. Jag valde en Cecarsallad och tyckte att jag lyxade till mig med lite parmesan och en liten bit av det nybakade brödet. Så inga pommes kommer här fram! Faktiskt inte heller någon uppoffring, utan jag tyckte det var jätte gott.

Så jag vill nog ge mig själv mer beröm godkänt idag! Så härligt att få vara lite ego en söndag kväll och ladda inför en ny vecka.

I morgon är det dansmåndag! Åhhhh, det är äkta Rörelseglädje!

Vi hörs!
Jenny

Alltså, när jag vaknade upp i morse och tittade ut genom
fönstret, vad ser jag då? SNÖ! Det kan inte vara tanken att det ska snöa nu? Nu
ska det vara vår. Små tussilago i rabatten, utemöblerna ska dammas av och
grillen ska fram. Solen ska skina och man ska kunna ha vår skor på sig.

Nu då? Nu känns det bara trist. Jag är trött på vinter. Jag
fick till och med ta på min vinterskorna idag. Det kan inte vara meningen.

Jag vet inte hur det är för er, men vädret kan sätta tonen
för hela dagen för mig. Det kändes som det skulle bli en trist dag.

Min son är dessutom lite krasslig så idag fick jag vabba,
men jag försöker jobba lite samtidigt. Det är ju inte lätt att få till den
ekvationen.

Det är dessutom väldigt svårt att ha rutiner när man är
hemma. Tiderna för mellanmål bara försvinner. Dessutom har man tillgång till
massor av godsaker hemma och det är inte bra.

Dessutom så är det den där jätte jobbiga veckan på månaden
då jag har lite svårt att säga nej. Det är ju som jag skrivit om tidigare. Det
är nästan som det är någon annan som bestämmer och vill äta saker.

Så idag har det varit en riktig kamp att säga nej. Det
brukar inte vara så här jobbigt. Så ja, jag erkänner det blev 2 bitar choklad, lite
nötter och 2 fullkorns digistive kex.

Så det var inte bra, men nu blev det så.

Dessutom så vet jag att gamla Jenny hade ju inte bara ätit
det. En dag som denna hade jag ätit massor mer, kanske en mängd som jag inte
ens kunde sammanfatta. Så jag får vara nöjd med att jag kunde begränsa mig och
ändå göra halvbra val.

Det är bara att se framåt.

Imorgon kommer solen skina (hmmm, men man måste tänka
positivt). Jag ska gå upp tidigt och promenera, kanske med lite Mental Träning
i lurarna. Det är fredag och om det mot all förmodan regnar så kan man grilla
under ett paraply.

Ikväll blir det lite filmkväll med en kompis och med dt lite
Mental Näring.

Nu känns det lite bättre!

Jenny

Idag blev det rejält med Mental Näring och Rörelseglädje.

Först började dagen med lite trista nyheter att min London resa imorgon blev inställd på grund av den dumma askan. Inte mycket att göra och det är ju inte som man vill chansa…
Till lunch skulle jag träna dans med min kompis. Jag är super snuvig , men vill nog hänvisa till pollen. Så jag gick ändå och det är jag så glad för!

Det var både Rörelseglädje och Mental Näring. Han som ledde passet var en riktig skämtare och det var blandade olika dansstilar. Allt från indiskt till rumba och schlager. Det gjorde mig glad och insiktsfull… Jag är mycket otränad. Jag har nog inte varit på ett pass på ett par år. Men jag måste säga att det stor skillnad att hoppa runt med nästan 25 kg mindre. Knäet sa inte ett ljud heller. Så det var lovley och jag hoppas det blir en rutin att förgylla tråkiga måndagar med.

Däremot så gick det inte så snabbt tillbaka till kontoret, benen liksom skakade. Det kan tydligen bli så om man tvingar otränade ben att dansa… Så det blev en snabblunch vid tangentbordet. Kanske inte God Energi, men ibland räcker inte tiden till.

Efter jobbet hade min xtravaganzaenhet styling kväll med en av coacherna, Pernilla som även jobbar som frisör och make up artist. Målet med kvällen var att Pernilla skulle visa hur man själv fixar sitt hår och tips på hur man lägger en make up. Så jag var kvällens modell. Vem säger nej att få tips och bli bortskämd!

Här är den läckra förebilden

Under klassen så gjorde hon bara ena sidan för att man tydligt ska se skillnad. Det ser verkligen bisarrt ut! Det är som två olika människor. Här är en mellanbild.

När det var klart fick jag berätta om min framgångssaga och min xtravaganzaresa. Det känns lite konstigt att berätta om att man gått på helfart i nästan 14 veckor och att det gick bra och att jag tappade runt 25 kg. Det är lite overkligt att sitta och berätta, men också roligt och man hoppas att det får någon annan att känna sig peppad.

Efter mötet var slut så gjorde Pernilla den andra sidan färdig. Hon tyckte att det var roligast att åka hem så…

Så tack Pernilla, det var jätte kul!

Idag fick jag också en spännande kommentar på bloggen på gårdagens inlägg:

”Hej Jenny, nu är jag nyfiken igen: Hur tänker du om att det efter så lång tid med Xtravaganza inte är naturligt att avstå från ”det goda” utan att det fortfarande är en kamp? Att känna att man ”presterar” nånting när man avstår, är inte det en farlig fallgrop?”

Det bara måste jag svara på. Jag har ju egentligen bara ätit mat i 3 veckor och det är ju först nu som jag ”får” äta vad jag vill och behöver göra val. Jag håller på att känna mig fram, så det känns inte som jag gjort själva programmet så länge, bara viktminsknings delen.

Så för mig är det nu jobbet som du nämner i din fråga börjar. Att göra val som är bra för mig utan att det känns som en kamp.

Jag vill inte heller avstå från det goda. Jag vill gärna äta ost och ta ett glas vin, men jag vill inte ha 18 ostar hemma för jag måste ju jobba på att förändra mitt beteende med mat.

Däremot kan jag hålla med om att det kan vara en farlig fallgrop att känna att man ”presterar” något när man avstår från något.

Men fördelen är att jag känner något och gör ett val och faktiskt tänker, vill jag äta det här? Gamla Jenny tänkte inte, utan bara åt och det känns inte som ett bättre val.

Som jag ser det så kommer det här att ta tid. Jag behöver jobba med mig själv och i slutändan hoppas jag kunna unna mig livets goda, utan att tänka och känna att jag presterar något. Men det känns som det är en lång väg kvar och just nu måste jag hitta sätter som fungerar för mig

God natt på er!
Jenny