Jag vet att jag brukar skryta här på bloggen att jag har lärt känna min kropp så mycket bättre i och med viktminskingen. Att jag känner av när jag är hungrig och kan lyssna bättre på hur den mår.
Så man kan väl säga att jag vill revidera mitt uttalande och säga att jag tydligen inte alltid lyssnar tillräckligt noga…
I går morse när jag vaknade kände jag mig ovillig att gå upp och hade ont i kroppen, men så är det höst och jag hade ju varit ute och promenerade så kanske det var lite träningsvärk?
Så jag åkte till jobbet.
Idag var det dessutom lunch beat, som jag inte kunde dansa på förra gången för att jag hade lunginflammation, men denna gång skulle det dansas.
Åhhhh, vad roligt det var. Man blir så glad i själen och man kan inte sluta le.Det är så blandat med folk, alla typer och alla åldrar och alla är där för att dansa.
Så idag var vi ett glatt gäng på 4 tjejer, men nästa gång blir det säkert fler!
Efter dansen hade jag ett möte och kroppen gnällde som tusan. Ni vet hur det är när det gör ont i kroppen och man liksom inte kan hitta en ställning. Hur man än vänder på sig så gör det ont någonstans.
Efter mötet när jag kom till tillbaka mitt rum så började jag få frossa och då tänkte jag, jaha, kanske jag är sjuk? Är det därför jag har ont i kroppen?
Så jag tog mig hem och hade tydligen feber också, inte så lite heller, 40,3 mätte tempen.
Så jag klev ned i sängen och somnade på studs.
Min familj tog god hand om mig och gosade och gav mig kramar.
Jag kom ganska snabbt på att min son var ju sjuk förra veckan och hade hög feber 1 dag, ont i kroppen och lite ont i halsen och verkade må som jag mådde nu. Så man kan väl säga att jag funnit smittkällan…
Så idag är jag hemma och vilar och mår redan bättre, så om jag är lika snabb som min son så kommer jag snart vara mig själv igen.
Så tydligen är jag inte jätte bra på att lyssna av min kropp när den är sjuk. Kanske för att jag inte har lust att lyssna för att jag inte har tid eller lust?
Men det är viktigt att lyssna och ta hand om kroppen för man har ju bara en…
Så kom ihåg det.
Jenny