Sep 152018
 

Min mamma finns inte längre. Ord som känns overkliga att skriva och omöjliga att förstå innerbörden av ännu.

Just nu är det bara tomt och märkligt. Delvis för platser där mamma brukade vara är tomma, men också alla framtida platser som mamma alltid varit på också kommer att eka tomma. Tankar som kommer flyktigt och märkligt i omgångar. Både de stora stunderna som, hur kommer julen vara utan mamma?, som vi alltid spenderat ihop, men även de små sakerna som när man kommer på att man vill ringa och berätta något för mamma. Det finns ingen mamma att ringa…

Jag förstår att man aldrig kan planera och vara förbered på att någon ska gå bort, även om man vet det. Vi fick inte så lång tid att förbereda oss, men vi fick möjligheten att förbereda oss något. Men trots att man fått ett besked där utgången är döden så hoppas man alltid. Kanske något ändras, men denna gång gjorde det inte det. Det  är nog därför man inte rikigt kan vara förbered på det, eftersom man trots allt hoppas.

Mamma hade en svår sommar. Det var så varmt och hon kämpade så mycket, men sa inte så mycket. Gnällde inte och kämpade på. Hon kanske visste, men hon fokuserade på andra saker. När någon annan är sjuk i ens familj då stänger man kanske av och kämpar på för andra. Hon ville inte vara till besvär.

Så när vi äntligen går med på att åka in efter ett par mycket dåliga veckor så är hon så svullen om benen att de ser ut som ballonger. Efter 2 timmar på aktuten så skickar de hem mamma med mer tabletter. Vi är ganska chockade av det, men efter någon dag till åker vi in igen. de där tabletterna hjälper verkligen inte.

Äntligen hamnar på en våravdelning och det ser ut att ändå stabiliseras. Hon piggar på sig och jag hoppas att hon ska hinna hem och fira hennes fina barnbarns konfirmation, men vi kommer fram till att vi nog inte kommer att hinna det för det är torsdag och de skriver nog inte ut henne innan helgen. Ingen stress.

Så en kväll precis när vi kommer och hälsar på kraschar mamma. Syreupptagning försvinner man och man säga och det blir full kalabalik på rummet och även en del diskussioner mellan sjuksköterskorna och läkarna. Sjuksköterskorna som haft mamma ett tag vill skicka henne till intensiven då de är oroliga, men läkaren håller inte med. Tack och lov vinner sjuksköterskorna och mamma tas ned till akuten där hon blir sämre.

Där börjar en strid ström med att försöka lista ut vad som är fel med mamma, varför vänder det inte? Personalen på intensiven är så fantastiska, både med min mamma, men även med oss, som inte riktigt vet hur vi ska uppföra oss eller göra och med all oro i våra hjärtan och frågor.

Till slut hittar en bakterikonsult, ja, så minns jag att titeln var, men i ärlighetens namn så kan jag ha missuppfattat. Denna person hade i alla fall hittat en mycket ovanlig bakterie i lungan samt en annan också bakterie också. Okej, inte bra, men härlig med ett besked efter veckor av ovisshet och en chans att fixa det. Hopp.

Dock har de besultat sig för att röntga också. Doktorn vill att jag ska komma in till sjukhuset, dagen efter konfirmationen. Mamma ville inte störa innan… Han berättar att man hittat skuggor på lungorna och levern och att man ska göra en biopsi för att se vad det är, eller man vet ju med hur illa det är. Allt är så overkligt. För vi skulle ju fixa det här. Eller hur mamma?

Jag försöker alltid, alltid tänkte positivt. På dotterns konfirmation pratade man om att man inte vill kalla det prövningar när man går igenom tunga saker, utan övningar.  Övningar som leder till att vi blir bättre rustade för saker antar jag. En tanke som känns som att den leder framåt. Men det är så svårt att se varför man ska behöva ta sig igenom något som detta.

Måndagen den 20 augusti är en av de få dagarna jag åker in till jobbet och inte jobbar hemmifrån. Då ringer en sjuksköterska och vill att jag ska komma in till sjukhuset och träffa läkaren igen, men jag är för långt bort så läkaren ringer istället.

-Ja, det är så att det inte finns så mycket vi kan göra. Cancern har spridit sig och det finns ingen möjlighet att ge någon behandling.

Hon forstätter med att berätta att min mamma bara har några dagar kvar. Förstår ni, NÅGRA DAGAR? Vad gör man med en sådan information? Vet mamma, förstår hon? Så många tankar och funderingar som krockar i huvudet. Vad ska pappa säga, var ska barnen säga?  Hur ska jag låta bli att fall ihop i 1000 bitar…

Eftersom mamma inte behöver någon behandling, utan att det bara är att vänta ut tiden, så blir mamma flyttad till medicinavdelningen igen. Hon får ett eget rum, men det är det värsta jag sett min mamma behöva gå ingeom. Hon känns så ensam på det där rummet, och även om personalen är så fin och duktig, så tror jag hon kände sig bortglömd. Hon vill gärna ha besök men orkade inte så mycket. Hon hade ont, och vetskapen om att man ska dö snart börjar ta tag i tankarna, så klart hos mamma med. Ångest för döden. Det går inte att förställa sig hur det känns.

Mitt i detta ska man planera, rent praktiskt var ska min mamma dö någonstanns? En fråga som jag så klart aldrig tänkt eller ens varit i närheten att fundera på. Hemma? För mamma vill hem. Men hon mår ju verkligen inte bra.

Telefonen vid sängbordet varje kväll. Tänk om de ringer i natt…

3.30 en natt ringer det. Mamma är hysterisk! De försöker att mörda henne, och jag måste ringa polisen. De som känner min mamma vet att det är så långt ifrån den hon är. När jag säger att jag inte tror att det riktigt är så och att jag måste få prata med personalen så blir hon upprörd och lägger på luren med orden i stil med då får jag dö.

När jag ringer avdelningen går de in till mamma och jag hör henne skriva HJÄLP i bakgrunden. Igen, så olikt den min mamma är.

Självklart får jag komma in och kör sömndrucken och förvirrad in till sjukhuset mitt i natten. Hon är mycket tydligt att det är folk som smygit längst väggarna med ficklampor och försökt mörda henne, och det går inte att övertyga henne om något annat, men hon avslutar med att det blir som det blir och vill att jag åker hem.

Dagen efter börjar vi prata med personalen vad vi ska göra för mamma och vart vi ska flytta henne, då medicinavdelningen inte känns som rätt plats. De var fantatiska, men hade inte tid med en patient som mamma och det var mycket personal och hon fick inte den tillsyn där som hon behövde.

Som tur är finns det en plats på Pallativa avdelningen, och mamma får ett stort fint rum och en miljö som känns mer välkomnande, och framför allt lugn, men också får oss anhöriga. En värdig plats med samma personal hela tiden. Personal med stora hjärtan och förståelse för patienter som mamma.

Mamma bestämde sig ganska snabbt att det var lika bra att dö, och det är bland det svåraste jag behövt höra i mitt liv. Att höra mamma be om att få dö. Behöver du något idag mamma? Ja, jag vill bara dö.

Då är det svårt att se det som en övning och se det positiva.

Jag spenderade mycket tid på sjukshuset, och med telefonen nära på nätterna. Är det i natt de ska ringa? Behöver hon något, har hon ont? Kan jag göra något bättre?

Men mitt i all sorg och väntan fick vi fina stunder när hela familjen var runt mamma. Vi drack Cava (Alkoholfri trist nog med ok ändå sa mamma) och åt nötter och min dotter sjöng ett par sånger för mormor och vi pratade som om allt var som vanligt. Även om alla visste att det inte var det och att det kanske var sista gången vi alla var samlade som en familj. Varje gång man träffade mamma kändes det som det kunde vara sista gången. Svårt att lämna rummet…

När man väntar på döden står tiden still och det är jobbigt, men också tråkigt. Får man ens säga att det är tråkigt? Det känns fruktansvärt egoistiskt när någon kämpar för sina sista andetag, men det är så det känns att titta på klockan och sekundvisaren sniglar sig fram ett klick i taget.

Dessutom börjar man sörja, sörja för allt som inte kommer att hända igen. Att inte se mamma i sin favoritfotölj, att inte få äta mammas goda mat, hennes vitlöksströmming till jul, att inte höra henne röst, eller få hennes kramar. Sörja att hon tas ifrån mig.  Sörja när någon ligger brevid är konstigt, och innerst inne fortfarande hopp. Kanske det kan vända? Kanske mamma kan räddas? Snälla.

Jag väljer att åka bort på ett par sedan länge planerade dagar med jobbet. Jag vet att det kan vara dumt, men mitt i allt så längtar jag efter något normal. Något som visar att livet rullar på, mitt i det svåra.

Mamma är stabil så vi har en fin stund på morgonen, och jag kramar hennes hand och säger att jag älskar henne och att jag behöver åka och jobba. Hon nickar. Vi ses sen mamma, men inte den vanliga nicken. Hon kanske vet. Kanske hon väntar.

Samtidigt som jag landar i Danmark blir mamma mycket sämre hastigt och ett par timmar senare tar hon sitt sista andetag och somnar in med pappa brevid sig. Inte ensam och med den som hon levet hela sitt liv med. Men jag var inte där.

Första tanken är så klart, ångest för att jag åkte, men så tänkte jag att det kanske var det som mamma ville. Hon ville inte ha mig där, för jag har spenderat så många dagar och timmar där, att mamma passar på när jag är borta. Hon fick kanske ro att släppa taget och inte höra min tjatiga röst om hon behövde något?, var hon tröstig? hade hon ont? Ro att släppa taget.

Min mamma finns inte mer. Fortfarande svårt att greppa och det kommer ta tid och det måste det ta. Det kommer komma glada stunder, stunder då man minns glädjen, men stunder då saknaden kommer att vara stor. Men det är så det är.

Det som jag måste säga är att mamma fått ett fantatiskt omhändertagande, inte bara på intensiven, men mammas sista tid på den pallativa avdelningen var så fin som det går och de som jobbar där är hjältar. Som de kämpar på med att med att skapa en trygg och bra sista tid, och med ett leende på läpparna. När det inte alltid är lätt. Samt ta tid att fråga hur de anhöriga mår.

Jag vet att vården ofta hamnar i blåsväder och det är klart att det är många som haft dåliga upplevelse, men vi har kännt att mitt i en av de tuffaste tiderna i vårt liv, har mamma fått den bästa möjliga vården och omsorgen. Det har känns tryggt och jag har haft enormt förtroende för sjuklvården och personalen. Så jag vill tacka den svenska sjukvården för att den gett min möjlighet att klara mig igenom detta och att den tagit hand om mamma, då jag vet inte hur jag hade klarat mig utan den support och hjälp och sett att det fina personalen sett till att hennes sista tid var värdig.

Nu börjar sorgearbetet, och jag behöver komma till insikt med att min mamma inte finns längre, mer än i våra minnen och hjärtan.

Ta hand om varandra!
Jenny

Bild

 

 Inlägg av kl 12:31
Dec 092017
 

Hallo världens finaste, och just nu minst välbesökta blogg…

Nu skulle jag kunna skriva att jag skulle kunna bli bättre på att blogga, men det är inte ett löfte jag kan backa upp, så jag säger inte det 😊

Dock vill jag berätta om något märkligt. För ett par veckor sedan var jag på Magic Xmas på Älvsjömässan där man fick se ett antal olika magiker från världens hörn visa upp sina konster. Vi bokade ganska sent och jag var så glad att de bästa (?) platserna längst fram var lediga. Hurra! 👍

När vi kom dit så var det full Vegas stämning och jag tyckte också att de lyckats göra en ganska tråkig mässhall till en annan värld, en magisk sådan. Det visade sig då även att SVT var på plats för att filma showen.

Skoj skulle man kunna tycka och när vi sedan satt längst fram tänkte jag att oj, vi kommer kanske vara med lite i bild…

Däremot hade jag nog inte förväntat mig att det skulle bli som det blev…

Redan innan showen började så var en av magikerna ute och körde lite korttrick med oss. Så lurad man blir alltså.

Showen drar igång och efter ett par akter kommer magikern med korten och hans kompanjon, kända som Sonambul, ut på scen. Deras nummer är att läsa tankar, något som de imponerar med.

Dock var jag inte förbered på att bli uppbjuden på scen och delaktig i showen…

Men det är klart man ställer upp för en bra show.

Uppdraget var att jag skulle skriva en valfri världskändis namn på en lapp och sedan veks lappen innan den revs sönder och lagd mellan en annan deltagares händer.

Kvinnan som skulle läsa mina tankar stod flera meter bort, samt hennes kompanjon. Så de såg inte lappen…

Sedan tog hon mina händer och tittade in i mina ögon, och ”läste” vilken kändis jag valt. Även om jag fick en tydlig instruktion att tänka tydligare.

Logiskt när någon säger, tänk på en världskändis tänker man kanske på Elvis, Michael Jackson eller Madonna, men så lätt skulle det inte vara och därför valde jag, tatata: David Hasslehoff.

Kanske inte första kändisen de flesta väljer?

Så klart tänkte jag på en mans permanent, röda badbyxor och badvakter springande i slow motion på stranden.

Tror ni hon lyckades lista ut det?

Vill ni ha svaret får ni titta på programmet Magic Xmas på SVT kl 20:00 på Nyårsafton.

Det finns också en risk att jag gjorde något märkligt. Sonen påstår det, men det minns jag inte…

Vi ses då!

Jenny

 Inlägg av kl 18:40
Jul 012017
 

Hallo bloggen!

Det var sannerligen ett tag sedan, men livet rullar på i vansinnig fart, men jag saknar att vara här så idag tittar jag in och hoppas på bättring 🙂

Anledningen till att jag tittar in idag är att jag vill tipsa er som har semester denna vecka och vill uppleva något annorlunda och traditionellt, om att Ni kan besöka Wira spelen i Wira Bruk utanför Åkersberga.

Det är ett utomhus skådespel med över 100 personer, musik, hästar, vagnar, dramatik, kärlek och ond bråd död.

Dessutom är det verkligen inte alla teatrar som du lämnar och luktar rök.

Historien utspelar sig på 1700-talet när Wira bruk var kända för sina smedjor och sina vapen som smides till kungen.

Detta sätts upp endas under denna vecka och fram till söndagen den 9 juli, så passa på! Jag gick för över 30 år sedan och är så glad att jag fick visa den för mina barn. Det är helt fantastiskt och verkligen något man inte ofta bjuds på.

Vi köpte biljetter på www.roslagen.se, men man kan också köpa direkt på plats 🙂

Min favorit ser ni nedan  ifrån när det var ett hederligt fint dance off på gång. Underbart! 



Hittade även ett mycket användbart sätt att ha koll på vädret 👍😄

Dessutom så hade Wira restaurangen mycket gott att bjuda på så se till att komma i tid.
Så skynda och boka och upplev något utöver det vanliga. 

Ha det gott!

Jenny 

 Inlägg av kl 22:04
Jan 262017
 

Ja, då fick jag äntligen komma tillbaka till ortopeden och fick beskedet att jag har en inflammation i höften, men att det var inte helt tydligt vad som var fel med knät. Kan vara en minisk, eller något annat projekt som inte presenterade sig.

Så till en början blir det rimligt nog sjukgymnastik med start på tisdag så vi får se vart det tar vägen. Känns bra att komma igång och lite skämmigt att jag gått så länge utan att ta tag i det. Turligt nog så ligger sjukgymnastiken i samma hus som mitt kontor så lite praktiskt för den som inte vill slösa för mycket restid…

Dock ville läkaren spruta in kortison i knät och höften! Först tyckte jag han sa silikon, vilket kanske hade varit roligare?

Så favorit sysselsättning ta spruta inleddes med en spruta i knäskålen och en rakt in i höften. 

Var det skönt? Nä, inte direkt, men värst är det mentalt då dessa två ställen att sätta in en spruta i känns helt fel! Läkaren frågade om jag mådde bra efteråt eftersom jag var ganska vit. Det gjorde jag nog, men fick mest lite sprutor på skumma ställen panik.

Som en liten överraskning berättade han även att han hade sett lite grejer på mina äggstockar som han såg på röntgen så det behövde jag kolla upp, men inte bli orolig över. Bra att han sa till, även om jag kanske inte riktigt var bered på det.

Så är kontentan måste vara att man inte ska börja titta i kroppen få då hittar man knasiga saker, eller hur?

I alla fall,man får kanske förvänta sig lite åkommor efter 40? 

Ha en fin kväll på er och som ett kvälls tips till er och mig, om du har ett problem, vänta inte. Just do it! 

Jenny 

Ps, att pimpa tråkiga saker gör alltid saker roligare…

 Inlägg av kl 21:20
Jan 222017
 

Nu är jag hemma efter en härlig helg med finaste vänner och maken.

När jag och en av mina bästa vänner fyllde 40 åren efter varandra bestämde vi oss för att bjuda oss och våra makar på en weekend någonstans.

Snart blir jag 42, och i helgen fick vi äntligen till det! En mysig weekend på Färna Herrgård blev det.


Vi kom ju inte så långt med tanke på att vi pratade om allt från Barcelona till Island, men detta blev fantastiskt bra och skönt att det var relativt nära.

God mat, goda vänner och en hel del skratt precis som jag hoppats på.

Dock var det toppen att vi redan åkte på fredaglunch och hade en lugn och skön eftermiddag då man hann komma ned i varv och verkligen slappna av.

Fredagkvällen bjöd på 4 rätts meny med bland annat renrygg från Eliasson. Vi var dock lite frågande hur han skulle klara sig utan sin rena rygg, men gott var det.

Man kan väl säga att man inte var så hungrig när man lämnade matsalen, kanske inte heller helt nykter…


Lördagen var även den fullspäckad med mat och lugn. Alltså det är märkligt hur mycket man kan äta, men först en redig hotelfrukost, därefter en isig promenad, besök på systembolaget i Skinnskatteberg för att sedan glida in, inte fullt så hungrig, på en superb Afternoon Tea med varma scones och fina bakverk.


Därefter blev det lite mysig tid på Färna SPA som ligger i anslutning till Herrgården. Dricka bubbel liggandes i varmkälla utomhus med solnedgången som utsikt gjorde inte SPA besöket sämre. 

Enda nackdelen är att det inte är super härligt att tränga ned sig i en bikini när man ätit så mycket, men på något sätt är ju inte det Färnas fel…

Sedan fick man vila upp sig med en sovpaus innan det var dags för nästa 4 rätters middag som slog fredagens i smakupplevelse.

Det bjöds på sotad lax, lamm och Snövit, kronhjort med Messmörssås och en citrus efterrätt av hög klass och så klart god dryck.

I vanliga fall är jag en icke fan av messmör, men detta var sjukt gott!

Så inga klagomål på maten alls!

Som toppen på en fantastisk helg tog vi ett steg tillbaka till 90 talet och blandade oss själva en Ragnar, Absolut Currant, fruktsoda och lime. Lika gott som jag minns det…


Det var inte sista gången vi gjorde den Throwback till 90 talet med Ragnar  🙂 

Så en mycket välbehövlig helg med skoj, vila och njutande för att ta sig an våren 2017.

På tisdag ska jag träffa läkaren angående mitt knä och prata om vad de såg på röntgen så skönt med en bra helg så jag är redo.

Ha en fin söndag!

Jenny 

 Inlägg av kl 19:03
Jan 172017
 

Lite trist nog gjorde jag illa mitt knä i maj förra året. Lite korkat nog har jag ignorerar det sedan dess och det har verkligen inte blivit bättre…

Inte bara att jag har ont i knät, det har gått hela vägen upp i höften. Hurra! 

Det i sin tur leder till mindre rörlighet och lite känslan av att det är synd om mig om ni förstår vad jag menar.Det resulterar tydligen i sin tur i knubbighet.

Kort och gott inte bra, så nu har jag varit och röntgat mig och får domen nästa vecka. Jag kan väl säga att jag inte är så sugen att få någon annan info än att det ska bli bra av sig själv, men det är väl att hoppas för mycket.

Hjälper ju inte när man försöker hålla en fin kosthållning och familjen bär hem semlor. Taskiga för det är olagligt att säga nej 🙂

Jag är i alla fall extremt träningssugen så jag hoppas hitta något som kan funka för den knubbiga tanten…

To be continued och försök till glad hejar rop! 

Jenny 

 Inlägg av kl 22:01
Jan 152017
 

Den frågan får jag ofta faktiskt, eller kanske ibland mer som ett påstående, att det är lyckos mig som får resa med jobbet.

För min del skulle jag tro att jag i snitt reser 3-5 dagar per månad och det är klart att det är kul, men det är ju också jobb.

Oftast kommer man direkt från flyget/ tåget till ett kontor som man stannar på tills man får en sen middag och lite sömn för att göra om allt dagen efter tills man flyger hem. Så det är ju inte så att man sett så mycket förutom konferensrum och kontor, men så klart att det ibland är trevligt att sova på fina hotell, ingen disk och tvätt och en härlig frukost! Oftast får man också in ett riktgt bra mål mat i form av en god middag, eller så blir det ibland en påse nötter och vatten på rummet till middag 🙂

Det som är mest trist är att vara borta från familjen. Dels för att man så klart saknar dem och de tycker det är tomt när jag är borta, men också för att logistiken med alla aktiviteter etc blir crazy när man bara är en person och jag får dåligt samvete att min make och mina föräldrar får dra ett större lass när jag är borta.

Så det är verkligen både och. 

Veckan som var spenderade jag 3 dagar i Amsterdam och denna gång var det jätte roligt. Hela teamet var på plats och vi fick se lite mer av staden och jag slapp äta nötter på rummet. 

Vi fick också åka kanalbåt denna gång! Så otroligt mysigt och speciellt att få se staden underifrån. 

Man kan också få uppleva roliga och märkliga hotel, som CitizenM i Amsterdam. Mycket roliga rum, men kanske inte typen av rum som du vill dela med en jobbarkompis då toan och duschen är i form av genomskinliga rör som du kan se på bilderna.


Roligast är att allt sköts med IPad på rummet, värmen, musik, TV och ljus. Vilket humör är du på idag? Romantiskt, bussiness, humor eller avslappnad?


Det kan verka udda att detta är ett av mina favo hotell, men sängen är helt underbar, personalen toppen, super god frukost och alla filmer, nya så klart är gratis. Så även om man duschar i en tub så är det riktigt bra och ett prisvärt hotell 🙂

Nu ska jag sluta skriva för jag är på väg på middag med min fina dotter som ska motta ett Musikstependium ikväll, så man är inte lite stolt idag…

Ha en super vecka!

Jenny 

 Inlägg av kl 16:17
Jan 082017
 
img_1998

Bloggen har ju lega nere lite 2016, då livet tagit lite tid, men jag saknar att skriva och vara här så kanske 2017 blir bättre 🙂

Tittar jag igenom mitt år i bilder i telefonen så ser det ut som jag mest jobbat, rest med jobbet, hängt med familjen och kört barn till aktiviteter och främst då dotterns gymnastik…

Så livet ser lite annorlunda ut idag, då det inte finns lika mycket fritid som tidigare, så man får ta det som det kommer.

Tyvärr har min egen träningen blivit lite lidande på grund av detta, men främst för att jag gjorde illa knät i maj förra året och har inte riktgt blivit bra ännu, eller snarare sämre, så jag kan inte träna som jag brukade, och då blir allt lite deppigt och trist. Dessutom är ju en bieffekt av att man inte tränar att rumpan av någon anledning blir tyngre och då blir humöret inte bättre heller.

Förhoppningvis ska jag göra något åt knät snart så att jag kan komma igång med träning och rörelse igen, då jag saknar det såååå mycket och hoppas verkligen 2017 bjuder på rörelseglädje.

Jag har även flera gånger funderat på att ta tag i vikten, och köra bättre mat etc, men jag måste erkänna att eftersom jag inte kan träna så är jag lite nere över det så att det tyvärr påverkar mig och mina val att det inte blir bra, då jag tydligen tycker det är lite synd om mig. Inte bra, men det bästa är nog inte att förneka det i alla fall, utan jag är medveten om att detta påverkar och jag jobbar med att hitta fokus igen. Helfart har varit i mina tankar. Kanske inte 15 veckor då jag verkligen inte gått upp lika mycket som när jag körde Xtravaganza tidigare, men 10 kilo behöver bort då min kropp och knät behöver  mindre att bära runt på.

En av höjdpunkterna under 2016 var att få göra en resa till New York med min dotter, en av mina bästa vänner och hennes döttrar. En mycket roligt och fnissig resa som jag tror att vi alla kommer att minnas. Många galna upptåg och upplevelser som man kan plocka fram ur minnet de dagar som man inte hinner andas för det är så mycket. Vi var vilse flera gånger, men lyckades göra nästan allt vi sade att vi ville göra. Kanske inte planerat som vi tänkt, men av slump. Allt i nästan 40 grader värme, som nästan var olidlig. Fördelen för alla tonårs tjejer var att vi lät tjejerna gå mycket i butiker, mest för att vi svettiga mammor behövde AC…

Något annat som hänt 2016 är att mina små bebisar blivit stora. En tonåring hemma, och min lilla kille som plötsligt också är stor. Det är ju så märkligt. När man plötsligt tror att man fattat hur det är att vara förälder så ändras allt och man måste tänka om. Mycket måste man lära sig, och inte bara hur barnen förändras utan alla sociala media utmaningar i Snapchat, Instagram och Musicaly, som säkert inte stavas så 🙂

Fördelen med nya sociala median är att man inte behöver ropa på sina barn att det är mat, man kan Instagrama vilket går mycket snabbare att få dem ned till bordet…

Dock är jag så galet stolt över mina bebisar, och vilka personligheter de har och hur de har utvecklats och vuxit. Jag menar ju inte att allt är en dans på rosor, men de är så fina och roliga, och jag ser fram emot 2017 och vad mer de ska utveckla.

Något som varit lite trist 2016, då jobbet tagit mer tid än det ska, är att jag knappt hunnit träffa vänner. När tiden tryter, som det gör för alla vänner känns det som, så är detta något som inte hinns med. Det kan delvis beror på att de flesta har barn i samma ålder som mig, och alla skjutsar till aktiviteter och har fullt upp. Jag hoppas att 2017 blir bättre på den fronten, och att det blir mindre jobb och mer tid för vänner för jag saknar dem.

I år har jag dock inte gett något nyårslöfte för jag tror ju som alltid att det Inte behövs ett nytt år för att göra en förändring. Nästan värre att göra det på en så definitiv dag. Om, och mest troligtvis när du misslyckas, tror jag för min del att misslyckandets kommer att kännas mycket värre än om löftet läggs på en mindre laddad dag.

Allt man behöver är ju ett beslut, och det kan lika bra göras en trist tisdag i februari, men det jag vill lova mig själv är att vara snäll mot mig själv i år. Ta hand om mig själv på flera plan, både träningsmässigt, matmässig och stress och jobbmässigt. Hur det ska gå till får jag återkomma om, men det behövs verkligen.

Avslutar detta inlägg och början av 2017 med lite bilder från 2016 och ser fram emot nya året och nya tag 🙂

img_1030 img_0981 unknown unknown-2 unknown-1 img_3320 img_2693 img_2624 img_2365 img_1998 img_1479 img_1080

 Inlägg av kl 14:05  Tagged with:
Jul 282016
 

Hej bloggen!

Kul att du är kvar, trots att jag tagit en liten bloggpaus 🙂 

Det har varit sååå mycket det senaste halvåret så jag har behövt fokusera på att bara hinna med livet, men jag saknar att skriva och få dela och hörs andras tankar.

Under det senaste halvåret har jag även lyckats med att få en tonårsdotter hemma. Fråga mig inte hur det gick till, men jag är säker på att jag har en bebis och inte en 13 åring…

Men nej, jag är på riktigt så stolt och tacksam för min tonåring som blivit en förnuftig, smart och mycket viljestark tjej och riktigt rolig. Kanske inte alla håller med mig, men 13 är sjukt mycket lättare än 3. Jag kan tänka tillbaka på några tillfällen när hon var mindre och man gick igenom småbarnsåldern och dess trots, och faktiskt aldrig trodde att vi skulle hamna där vi är nu.

Men det är klart att nya utmaningar dyker upp som tonårsmamma, många utmaningar kring det digitala och sociala media och våra diskussioner kring Snapchat. Dottern har nämligen tjatat i flera månader, och ni ska veta att ALLA minsan har Snapchat! Så hon var den enda i Universum som inte hade.

Men jag är ju skeptiskt och vill hjälpa henne att vara så säkra som möjligt på nätet och att jag vill förstå vad vi installerar och släpper in henne i.  Vi har haft en del stök med appen på skolan där barnen inte är snälla mot varandra så jag var ju inte så sugen på att säga ja.

Så maken och jag laddade ned appen för att först testa 2 saker och försöka fatta vad det är.

1. Kan främmande personer skicka meddelande till henne?

2. Om någon skickar något dåligt som bild eller text kan man screen shota?
Efter lite trix för att förstå appen, då jag inte tror att jag är målgruppen, så fick vi svar. 

Främmande människor kan inte skicka något till dig då de måste veta ditt telefonnummer eller användar namn och du måste godkänna dem för att kunna ta emot meddelande. Detta gäller dock bara om man väljer att ha en stängd profil, vilket var default när man startade kontot.

På andra frågan så kan man göra skärmdumpar, och att den som skickat bilden också får reda på att man gjort en skärmdump. Så är man snabb så kan man behålla info och bilder.

Så mina vikigaste säkerhetspunkter var täckta, men det är ju mycket jag inte förstår av appen ändå så dottern fick visa några trix, eftersom hon är målgruppen och tydligen fattar det där bättre än mamma, det är bara att erkänna.

Dock fattar jag inte varför man vill skicka något som försvinner så snabbt? Hela vitsen är ju att veta vad man sagt och skrivit, men här försvinner ju allt efter mellan 3-40 sekunder. Mycket märkligt…

Roligast är nog det man kan göra med sina bilder, och de filter som finns. De var jag ju bara tvungen att testa…


Haha, hur kul som helst!!!!

I alla fall, nu har dottern fått sitt konto med information att om man inte sköter sig så är det väldigt lätt för mig att avinstallera appen, och jag har också sagt att ALLA föräldrar tänker likadant…

Nu återstår bara att se hur mycket tid appen tar då jag tror ibland att dotterns telefon faktiskt sitter fast på hennes hand.

Ha en fin kväll så hörs vi när jag lärt mig något nytt i tonårsvärlden 😉

Hej hej

Jenny 

 
  

 Inlägg av kl 22:28
Apr 122016
 

I lördags skulle maken och jag gå på bal, och då är det alltid lite mysigt att få bo på hotell tillsammans.

Jag kollade en hel del på booking.com då det nästan alltid är så att jag bokar via dem. Jag hittade ett nytt hotell till ett bra pris vid Järva krog, nämligen det nya The Winery hotel.

Man kan väl säga att läget vid motorvägen inte är det sexigaste, men bra pris och närheten avgjorde. När de frågade om vi ville ha utsikt mot MOS eller viken med vatten lät ju valet lätt, men jag visste också att vattnet hade en motorväg emellan… 

Men för det första, även om vi hade utsikt mot motorvägen så hördes det ingenting! Jag satte örat mot rutan och det var helt tyst. Väldigt imponerande.

Hotellet var super snyggt och helt i min still, mycket betong och trä, och förstås vin 🙂

För the Winery Hotel är som det låter ett nish hotell för vinälskare. Som jag förstår det är det vinhuset Terreno som är delägare och det finns många vinprovar aktiviteter här. Min favorit kan man göra glasprovning med Riedel då man får prova hur samma vin smakar i olika glas, men också bli överraskad hur bra viner smakar i rätt glas.

De gör även sitt eget vin på hotellet och har ett rum där man han vintankar och rundtur. Vi provade även deras vin och det smakade mycket bra och fylligt.

Dessutom hade hotellet ett 40 tal viner i en modern maskin där man satte i ett kort och kunde få prova på eget bevåg och själv välja hur mycket. Mycket genialt och något vi denna gång inte hann prova för vi var ju inte där för vinet…

Sängarna var också mycket sköna och kuddarna var superstora och tyvärr fick jag inte med någon hem…

Nackdelen var att man bara hade ett täcke och dela med maken och det går bort! Varje gång han vände sig bort blev jag utan täcke och frös rumpan av mig, men nästa gång beställer jag ett eget täcke 🙂

Frukosten var enligt mig också bra och fräsch, bäst på bordet var deras bacon som var riktigt bra.

Dessutom fyllde jag ju år så det var väldigt mysigt att få äta hotellfrukost 🙂 

Sammanfattningsvis så är jag mycket nöjd med min vistelse på the Winery Hotel, men nästa gång blir det definitivt mer vinprovning!

 
Nu är jag på väg på ett par dagar i Amsterdam så ni får ha det bra här i solen så länge!

Hej hej 

Jenny 

 Inlägg av kl 07:58