Så sitter man här på Arlanda och väntar på planet till Moskva.
Även om det ska jobbas mycket, och man inte kommer hinna se så mycket så ska det bli jätte roligt att få insupa den ryska atmosfären och upptäcka en för mig ny stad.
Det värsta med det hela är att är ju flygrädd. Sitter här på Arlanda och dricker en latte och äter en macka och ser planen lyfta genom fönstren.
Usch, det ser så läskigt ut! Det går emot att förnuft att så tunga saker kan flyga i luften. Jag har ju gått ned 30 kg och kan fortfarande inte flyga. Hur kan då så stora metall grejer flyga?
Jag vet ju rent tekniskt hur det fungerar då min snälla make berättat det 1000 gånger för att hjälpa mig med min flygrädsla, men bara man ser ett plan så känns det så ologiskt!
Dessutom är ju planen så högt upp i luften. Det är så långt ned att ramla.
Jag vet, många ologiska tankar när man vet att det är mycket farligare att köra/ åka bil. Men har man en flygrädsla så har man. Jag har ju i alla fall inte en bilrädsla och det kan vi vara glada för för det känns ganska opraktiskt.
Så nu ska jag ladda upp för att klara mig genom en flygning och jobba emot känslan att vilja ställa mig upp och skrika. Det ska nog gå bra.
Det lustiga är att jag alltid varit flygrädd. Det kom samtidigt som jag fick barnen. Man kom på något märkligt sätt att man för det första kunde dö och det andra var att man har en liten familj där hemma som är beroende av en. Så det blev ett stor ansvar och då vill man inte dö i en flygolycka. Ganska ologiskt, men så är det.
Så även om det var tråkigt att bli flygrädd så var det ju även samma insikt som fick mig att vilja gå ned i vikt. Jag ville vara en frisk mamma för mina barn.
Så man kan säga att jag gick från tjock och flygglad till smal och flygrädd.
Man vinner några och förlorar några, men balansen är det samma 🙂
Även om jag inte vill sluta skriva så måste jag för snart går flyget och det vore ju dumt att missa det när man redan är på Arlanda…
Ha det bra så hör jag av mig när jag är på rysk mark!
Jenny