Jag hade ju bestämt mig för att inte springa utan gå Vårruset. Då jag för det första inte tränat som jag ville och när jag väl försökte fick jag ont i mina opererade knän. Dessutom var vädret lurigt hela dagen, nästan lite hagel. Knas. Kallt var det också.
Men bangar man? Nej, man gör så gott det går för att stanna hemma och tycka synd om sig, även fast regnet hänger i luften och man är otränad så räknas inte det som Rörelseglädje.
Det är bara att köra, även om Anias blick säger något annat…
Så alla mina jobbarkompisar som är vältränade och snabba ställde sig långt fram, men jag som har insikt om min dåliga kondis ställde mig i ”jogga” då det kändes som jag trots allt går ganska fort.
Det är något speciellt innan loppet då man står och väntar. 17 000 flickor som är redo, hög musik och massor av adrenalin! Man blir så j….kla taggad!
Så lite uppvärmning med Friskis är aldrig fel. Det var dessutom under uppvärmningen som mitt knä kändes riktigt bra. Den liksom ville springa och blev lite peppad.
Så när startskotten brann av så började jag springa och sedan sprang jag nästan hela vägen jag gick vid ett par tillfällen. Gick det fort? Nä, inte så värst, men jag kämpade på och jag gjorde mitt bästa.
I ärlighetens namn så var jag ganska hungrig då så jag tänkte ju snabbare jag springer desto snabbare blir det picknick. 😉
Jag såg några xtravaganzare i spåret och det gjorde mig så glad att de var där för jag tänkte på förra året då jag precis gått i mål och hur glad jag var i min nya kropp! Jag hade ju kunnat springa för dem i år med då jag går andra året, men jag kände att det var roligt att springa med jobbet och faktiskt vara en vanlig jobbarkompis som sprang. För det är ju det livet handlar om att göra bra naturliga val och stå på egna ben, även efter programmet är slut.
I alla fall, loppet kändes ganska kort och eftersom jag hade en sen start så sprang jag på 36 minuter när jag stoppade min klocka. Hurrinini! 36 minuter! Det låter bra tycker jag.
Det måste ju ändå vara godkänt när man inte tränat något innan?
Jag är i alla fall jätte nöjd, för det första att jag inte gav upp och gick hem utan att jag såg det som något annat. Det blev inte som jag tänkt mig, men jag gick dit ändå. I slutändan sprang jag ju, vilket var mitt mål från början. Då känner jag mig i alla fall stolt. För att om jag inte ens åkt dit hade jag aldrig haft chansen att ändra mig eller ens försöka…
Så fick man ju också en medalj! Hurra!
Kämpa på där ute, för om man bara går hem och tycker synd om sig så kan jag lova att inget kommer att hända…
Kram Jenny
Skitbra jobbat! Så sant det sista du sa, om man bara sitter hemma och tycker synd om sig själv så händer ingenting. Man måste VILJA. Och vara beredd att KÄMPA. Hitta sin inre styrka. Den har vi alla. Det här gäller inte bara viktminskning utan allt i livet. Ingen sa att det skulle vara lätt att leva, eller hur?
Xtravaganza helfart/halvfart är jobbigt stundvis. Helvetes jobbigt faktiskt;). Så är träningen också. MEN det ger resultat! Det gäller att ha bestämt sig för att bryta ett dåligt mönster. Jag är sockermissbrukare. Har ofta huvudvärk nu och har det tufft emellanåt. Men jag VILL så det GÅR! 🙂
Hejja dig Jenny! 🙂 Och hejja mig för f-n ;P! Kram
Ja, det är verkligen en kamp, men som du säger det viktigaste man behöver är viljan. Vill man inte kommer det inte att gå! Men som du säger det är aldrig lätt, men kom ihåg att man blir starka av att kämpa 🙂
Heja heja! Kram