feb 232011
 

Hmm, det lät som en ganska ointressant rubrik, men det är en historia om år av misshandel och påverkan av övervikt.

Fram till min stora viktökning i samband med min första graviditet så mådde gallan ganska bra. Inga problem vad jag kunde minnas.

Jag mådde ofta illa och hade ont i ryggen på högersida dock, men brydde mig egentligen inte så mycket om det, tills julafton 2004 då jag efter att ha förlustat mig på julmaten och får ett anfall som
känns som min mage ska sprängas. Vi åker till sjukhuset och möts av en läkare med julgranskulor i öronen. Alltid ett sätt att vinna förtroende?Jag har berättat om detta förut på bloggen för det var av henne jag fick veta att jag väntade vår son. Så mitt i min smärta får man den bästa gåvan.

Sedan glömde jag ju bort mig själv och levde med min magont i ca 8 veckor när jag får ett anfall igen och åker åter till akuten. Denna gång tror de att det är min blindtarm, men ingen vet. Under de närmaste timmarna träffar jag ca 7 läkare som ingen vill ta ett beslut om att gå in i min kropp eftersom jag var med barn. Jag fick till och med frågan om det var en önskad graviditet. Jag sa åt dem att inte röra min bebis! Eftersom jag fick feber gick de in till slut och tog bort blindtarmen.

Nu tänker du, men rubriken handlar ju om gallan! Men lugn för jag tar den långa vägen det, den väldigt långa som maken skulle säga…

Sedan går det väl ganska bra graviditeten igenom och sonen kommer ut hösten 2005.

Ett par år går och igen så lever jag med mitt illamående och ryggvärk. Tills en dag då jag får ett anfall igen! Denna gång blir det sjuktaxi till sjukhuset. När jag hoppar in i taxin så får jag samåka med ett par som ska föda barn. Så jag kvider i framsätet och kvinnan i födelsevärkar i baksätet! Mycket märklig upplevelse…

I alla fall, som vanligt händer inte mycket. Jag skickas efter 9 timmar hem med en remiss om att få göra ett ultraljud på min galla! Ah, äntligen kom ordet galla in efter flera långa stycken.

Det var ett par veckor innan jag fick komma och under denna tid hade jag nästan ont jämt.

Så när jag äntligen får göra ultraljudet så visar det sig att min galla inte fungerar alls, utan jag hade något som heter Sludge i gallan. Inga stenar, men massa gallslem! Jag vet det låter asäckligt! Läkaren konstaterar att min galla inte fungerar och måste tas bort.

Äntligen! Man får svart på vitt att något är fel. Jag sätts upp på operation, med ca 5 veckors väntan och jag blir bara sämre och sämre. Mår illa och kan bara äta sushi. Det är ju gott, men inte 2 ggr om dagen i 5 veckor. Mot slutet kunde jag knappt dricka vatten utan att få sådan smärta.

Så äntligen precis innan påsk 2007 så tas den jäkeln bort. Operationen gick fint, men jag är en mes som är allergisk
mot sömnmedel. Trots att jag sagt till innan så sov jag 15 timmar efter operationen för att sedan kräkas i 24 timmar efteråt!

Så nu har jag ingen galla.  Jag mådde faktiskt ibland dåligt efter operationen, illamående, men hade inte så ont längre. Så jag var lite orolig av att gå på helfarten. Hur skulle min kropp klara det?

Jag skulle vilja säga att detta är en anledning till att helfarten gick så bra för mig. Jag mådde verkligen bra och inget illamående och de huggande känslan i ryggen var ju också borta. Underbart!

Sedan började jag oroa mig för hur det skulle bli när jag började äta. Skulle det bli 1000 resor värre? Men det blev det verkligen inte. Jag kan ärligt säga att rygghuggen är helt borta. Jag mår nästa aldrig illa och om jag gör det förtjänar jag det för då har jag ätit kost som inte min galla, eller avsaknaden av gallan, kan klara av själv. T ex för mycket fett.

Jag har en vän som gjorde samma operation och hon fick leva på medicin efter för att må bra så jag är extremt tacksam att det gått bra. Vetskapen om att jag inte har en galla gör också att jag är försiktig och gör bra val för man måste hjälpa sin kropp.

Så det var the story of my galla!

En minnesvärd historia som generationer kommer att prata om, hehhe.

God natt kram!

Jenny

S

 Inlägg av kl 23:30

  10 kommentarer till “The story about min galla”

  1. Min galla är också ett minne blott. Den opererades bort när jag var elva år. 🙂

  2. Vad härligt att du mår så bra nu! Bra mat är ju inte bara bra mot övervikt utan även andra saker i kroppen!

  3. så bra att du mår bra nu! Hehe julkulor i öronen, när jag låg på förlossningen 19991231 hade narkosdoktorn guldlamé operationsmössa, det glömmer jag aldrig i ruset av syrgas som smabon för övrigt satte på max och alla fyrverkerier som smällde utanför fönstret. Kram från en med gallan kvar 🙂

  4. För mig är det tyvärr tvärtom. Hade aldrig haft problem med gallan innan jag började på Xtravaganza. I alla fall inte vad jag vet om… Under helfarten hade jag heller inget problem. Problemet började när jag började äta igen. Fick gallsten nästan direkt. Tog ett par anfall innan jag kontaktade läkare som snabbt konstaterade vad det var och skickade hem mig med smärtstillande. 2 veckor efter att jag börjat äta igen fick jag ett rejält anfall som inte gick över. Åkte in akut och det visade sig att jag hade akut inflammation i bukspottskörteln förmodligan orsakat av gallsten. Blev liggande på sjukhuset i 10 dagar. Efter det har jag haft två lite mindre anfall, men nu är det över två månader sedan sist. Hoppas och tror att jag ska slippa ta bort den. Läkarna skällde på mig för att jag gått på helfart. Inte bra för kroppen sa dom att tappa 28 kg på 11 veckor. Är glad för dom tappade kilona, men är inte längre kund hos Xtravaganza då dom gick i konkurs här i Varberg.

    • Usch vad tråkigt Emma! Det är ju så att gallan kan komma ganska snabbt på när ett anfall börjar. Däremot så skulle jag nog säga att stenarna inte skapades under helfarten. De brukar vara under år som dessa stenar byggs upp för att sedan utlösas av något, t ex att funktionen av gallan inte klarar av att sköta sitt jobb. Hoppas du blir bra och slipper att ta bort dem. Men som sagt på mig gjorde de med små titthål så jag har knappt några märken på kroppen alls så förutom att jag är en mes som inte tål sömnmedel så var det en ok operation och jag hade inte ont efter.
      Det är så olika med läkare vad de tycker om att gå ned snabbt eller inte. Jag var ju hos en läkare efter 5 veckor och pratade om detta och han sa att så länge jag mådde bra så var det inget som sa att det skulle vara dåligt. Det bästa var att man blev av med övervikten och framför allt att man håller den för att gå upp och ned mycket i vikt under korta perioder var inte bra. Jag tror att det är viktigt att lyssna på sin kropp. Du gick ju ned mer än jag på kortare tid. Jag gick ju ner mina första 25 på 15 veckor och det fungerade för mig. Dessutom så tycker jag att det är viktigt att man går till en läkare och göra en undersökning om man kör helfart. Man ska inte köra mer än 3 veckor. Min läkare klämde och klämde på magen och mina organ och jag fick ok att fortsätta, men att jag skulle lyssna på kroppen. Så det finns ju inget rätt eller fel med viktminskning. Jag tror att man måste lyssna på sin kropp och göra det som man mår bäst av. Det är strålande att du tappat dina kilo och fortsätt jobba med att behålla den! För det tycker jag är utmaningen varje dag! Kram Jenny

      • Nej, jag tror inte heller att stenarna skapades under helfarten. Läkarnas åsikt var att det var den snabba viktnedgången som gjorde att kroppen fick en chock när jag började äta igen. Jag vet inte… Jag gick också på kontroll hos en läkare som klämde och kände på min mage. Inga problem då. Jag tror att det kan vara ganska individuellt hur kroppen reagerar. Min gillar inte så snabb viktnedgång tydligen, så jag får kämpa på i ett lite långsammare tempo, men jag ger inte upp. Har kommit fram till att det bästa för mig är att undvika snabba kolhydrater. Det sätter igång ett sånt sug i mig som jag har svårt att kontrollera. Jag ångrar dock inte att jag gick med i Xtravaganza. Är glad för dom kilon som är borta och jag har vuxit mentalt. Tar verkligen ansvar för min kropp nu. Det gjorde jag inte innan. Det är en utmaning, precis som du säger, att behålla vikten och inte trilla i fällen, men det är ju verkligen värt det! Jag har ca 40 kg till som jag ska bli av med, men jag har satt som mål att jag ska klara det på ett år ungefär.

        Du är verkligen en inspiration för oss som strävar på! Tack för att du delar med dig av din kamp!

        Ha en underbar helg!
        KRAM Emma

        • Håller med om att det läskigaste var att börja äta och att man måste vara försiktig. Jag var så orolig för att börja äta, mest för att se hur tarmarna skulle reagera. Jag förväntade mig magknip och pina, men för min del gick det väldigt bra och jag kände ingenting. För min del blev det snarare tvärtom att min tarmar var nöja med att ha fått vila så länge. Jag kan också skriva under på kolhydraterna! Jag undviker dem i största möjliga mån, men som sagt lite fullkorn är bra. Jag har också märkt att min mage inte alls svullnar upp som den gjorde förut! Så min kost är också ganska fri från just kolhydrater. Har man bestämt sig som du har och lagt upp en plan för att klara av de nästa 40 kg så kommer det att gå. Ta det lungt och kämpa på och innan du vet ordet av så kommer kilona vara borta! Kram och massor av lycka till!

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

(required)

(required)