Idag har jag egentligen gruppträff på xtravaganza, men skolan ringde och min dotter hade fått feber. Inte så lite heller visade det sig, 39,5. Inge roligt! Lillskruttan var som en påse potatis när jag hämtade henne.
Dessutom är maken på resande fot så jag får snällt åka hem. Trist, men så är det att vara småbarnsförälder.
Just det här med sjuka barn är ett stressmoment för mig och något som ofta utlöste ätande tidigare. Ni vet man är hemma och barnen som har feber och man blir lite orolig så är det så lätt att ta en liten kaka, och en till, tills hela förpackningen är slut.
Dessutom så är även hemmamiljön värre överhuvudtaget då man har tillgång till ett helt annat skafferi än på jobbet.
Så nu får jag jobba på att inte gå och småäta ur skåpen och inse att äta kakor inte kommer få några barn friska. Det går faktiskt bra. Min lilla tjej ligger och sover och jag gjorde mig en kopp kaffe, tog en halv chokladbar och satte mig med en filt på altanen och verkligen njöt av den vackra höstdagen.
Så att stanna upp och insupa lite Mental näring samtidigt som man njuter av något enkelt gör att jag samlar kraft och inte stressar upp.
Jag har nämligen kommit på att det är nyckeln för mig. Jag måste lära mig att inte stressa upp mig för att stress triggar mitt ätande. Så håller jag mig lugn äter jag inte onyttigt alls och gör bra val.
T ex på väg hem på tåget idag så var jag lite stressad för när skolan ringer och vill att man ska hämta ett sjukt barn så förväntar de sig nog inte att det ska ta 1 timme och 30 minuter att hämta. Tyvärr jobbar jag långt borta och ingen annan kunde hämta så jag fick snällt intala mig själv att ta det lungt och att jag gör så gott det går.
Köpte även en kanske inte super lunch att ta med på tåget. Det blev en macka, en ramlösa och en latte. Tyvärr har inte centralen super intressanta luncher som är nyttiga. Om man inte vill ha en sallad, men jag tycker inte en sallad är lösningen på alla måltider.
I alla fall så blev det så här, men så tänkte jag att om det hade varit innan programmet så hade jag för det första valt att äta mackan, tillsammans med en påse chips och antagligen skölja ned allt med cola. Så omedvetet så gör jag bättre val än tidigare. Jag har ju tagit bort de värsta bovarna fett och socker.
Nu ska jag passa på att gå och titta till lilla sjuklingen!
Ha det så bra!
Jenny
Åh, det är precis så jag har varit: en känsloätare. Men det är som du skriver mat löser ingenting. annat än hunger då. 🙂
Hej Sara, Jag vet, man får jobba på det, annars så tror jag att jag kommer gå upp i vikt igen! Första steget tror jag är att man erkänner att man är en känsloätare. Jag har nog varit lite av en struts innan och bara låtsats om som ingenting. Det blir man inte heller så smal av…