feb 032012
 

Mitt beslut att gå ned i vikt kom gradvis. Det var inte så att jag vaknade en morgon och sa idag börjar jag!

Det var en process att ta beslutet och att bestämma sig för att satsa en gång för alla, men igår kom jag på ett avgörande ögonblick då jag tror tankeprocessen satte igång.

Jag gillar inte att sova själv hemma. När min make är ute och reser så sover jag väldigt dåligt. För det första har jag svårt att somna. När jag väl gör det så är sömnen orolig och jag måste sova med lampan i hallen tänd. Jag vaknar ofta flera gånger om natten. Huset har väldigt många ljud…

Men i förrgår när min make var iväg så hade jag varken svårt att somna eller att sova. Så det var väldigt skönt.

Så jag funderade lite på varför det gick så bra denna gång, och varför jag brukar sova så dåligt. Är det för att jag är mörkrädd. Ja, lite är det nog så. Jag känner mig lite otrygg när maken är borta.

Men sedan kom jag på, att det faktiskt har med dödsångest att göra. Som i sin tur är en av anledningarna till att jag ville gå ned i vikt och som var den pushen som gjorde att jag satte igång.

För ganska många år sedan var min make iväg på jobb över natten och jag var hemma själv med barnen. Min son var kanske 8 månader och dotter 3,5 år. Jag hade nog en top vikt på 110 kg.

Den natten vakande jag av tryck över bröstet. Ett ihållande tryck som gjorde väldigt ont och som inte gick över. Självklart blev jag jätte rädd. Jag ringde sjukhuset och de sa att jag var tvungen att åka till akuten. Det i sig gjorde det dramatiskt då jag var själv hemma. Dels så kan man ju inte bara åka in till akuten eftersom man har två små barn hemma. Dessutom tänkte jag att tänk om jag får en hjärtinfarkt nu och dör och barnen är själva hemma med mig! Hur skulle det gå?

Stor panik, plus tryck över bröstet.

Jag ringde maken som kastade sig hem. En granne kom över minns jag det som så att jag kunde åka till sjukhuset.

Nu var detta en dramatisk stund för mig, men tack och lov så var det ingen hjärtinfarkt! De kunde inte hitta vad det var, men det var inte hjärtat. Självklart blev jag undersökt många gånger och under lång tid då jag fortsatte få samma besvär. Man konstaterade till slut att det troligvis rörde sig om att mina bröstmuskler på vänster sida drar ihop sig och skapar detta tryck. Så det är bara att leva med.

Jag kan fortfarande få så ibland, men ytterst sällan om jag jämför med hur det var under den tiden. Dels beror det kanske på att jag rör mer på mig idag så att musklerna inte är lika tighta, men också att jag inte stessar upp mig på samma sätt.

Även om det var skönt att det inte var någon hjärtinfarkt så tror jag att just den natten tändes en rädsla för döden i mig, och att med min vikt och dåliga kondition kunde det lika gärna varit en hjärtinfarkt.

Även om det tog ganska lång tid att faktiskt ta beslutet att börja min viktminskningsresa så tror jag också med dödsångesten föddes en vilja att leva, och göra det som står i min makt att påverka att jag lever så länge jag kan för mina barns skull.

Natruligtvis så kan jag dö precis när som helst ändå, men för min del kände jag att gå ned i vikt och komma i form skulle öka mina odds att faktiskt leva ett längre liv. Den chansen tog jag.

Händelsen tror jag också påverkat mig generellt för att vara hemma själv med barnen över natten. Dödsångesten har rotat sig in i mitt undermedvetna och påverkar mig fortfarande.

Därför var det extra skönt att inse att jag somnat och sov gott häromnatten.

För min resa handlar idag inte så mycket mer om vikten, utan att jobba med andra delar som behöver uppmärksamhet. Att komma vidare med min personliga utveckling som det så fint heter.

Så för mig kändes det skönt att det skett en förändring, även om jag förstås mycket hellre har min make hemma så kan jag i alla fall ha en god natts sömn!

Nu är jag väg hem på ett mycket trångt tåg, men jag har en spännande kväll framför sig. Ikväll ska jag på middag med 31 underbara tjejer från min bygd. Tacobuffe och chokladprovning. Jag hoppas det blir mycket fniss och rolig kväll!

Ha en fin kväll ni med!
Jenny

 Inlägg av kl 16:22

  7 kommentarer till “Dödsångest som motivation”

  1. Jag förstår din dödsångest som väcktes vid dina bröstsmärtor! Det är hemskt! Men jag måste få fråga dig en fråga angående dessa smärtor. Det var inte så att du ofta, i samband eller ett par dagar efteråt fick en kraftig halsbränna?
    Vilket fall hoppas jag att du har haft en underbar kväll med nära och kära!
    Tack igen för att din blogg ger mig pepp när jag behöver det som mest!

    • Hej Maria! Nä, jag kan nog inte säga att jag hade halsbränna efter det är så här. Jag har bara haft halsbränna under 2 perioder av mitt liv och det var när jag väntade barn 🙂 Var det något speciallt som du tänkte på? Kram

  2. Der har jeg også vært. Ble sågar også lagt inn på sykehuset. Det var ikke gøy. Men heldigvis for meg – det var ikke hjertet. Mest sannsynligvis stress, fikk jeg vite. Og muskler som var ”sammentrykt” slik at jeg kunne få disse symptomene. Gjett om det var en som var glad?

    Ha en kjempegod helg, Jenny. 🙂

    • Javisst blir man glad att det inte är något allvarligt, och man är också tacksam att man kan göra något åt det innan det är för sent! Skönt att det var bra för dig med! Ha en bra helg! Jenny

  3. Nu dröjer det inte så länge innan Du får trygga grannar tvärs över gatan.

    Kramis

    MAPA

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

(required)

(required)