Är det möjligen genetiskt?

Jag är ju inte bara en viktminskare, utan en mamma också 🙂

Mina barn är det viktigaste som finns och de var en stor motivation att förändra mitt liv. Dels för att jag ville vara piggare och orka mer, samt att jag förhoppningsvis fick bjuda mina barn på en mamma som ska leva länge.

Det är många gånger man blir trött som småbarnsmamma, men det finns så mycket kärlek till dem att jag aldrig skulle vilja byta bort det.

Varje dag lär jag mig något nytt av dem och det är så kul att se dem utvecklas.

Ibland undrar jag hur mycket jag påverkar dem med mina åsikter, eller hur de påverkas av allt som händer runt och kring och som de matas med i media och av vänner och säkerligen hemifrån också.

Min dotter är verkligen en tjej och hon gillar smink och kläder och är väldigt nyfiken på ”tjejiga” saker.

Det är en svår balansgång och det är svårt att värja sig idag och hålla sånt borta från sina döttrar. Det är så mycket spel på nätet som handlar om att sätta ihop den perfekta dockan och få den bedömd av andra. Där målet är att vara cool och bli fotograferad och applåderad. Du ska sätta ihop rätt kombinationer av rätt hår, med rätt kläder och Gud förbjude att att man skulle välja fel accessoarer!

För att inte tala om alla tidningar med bilder på smala, snygga, riktigt unga flickor.

Sedan får man ju inte hjälp av bloggar ibland, när unga tjejer med stora bröst och smala som stickor är förebilder för tjejer. Där man ibland är orolig för hur de som bloggare egentligen mår av att vara så unga och ha så stor press på sig.

Som grädde på moset så har min dotter en mamma som gått ned i vikt och kanske piffar sig mer än tidigare och vad det sänder för signaler till henne oroar mig. Jag har under hela min resa velat förmedla till henne att jag är nöjd med mig själv och gör detta för att må bra. Det är ju en känsla som är svår att förmedla om man kanske inte är nöjd med sig själv…

Så ibland undrar jag hur man ska göra för att uppfostra en stark självständig kvinna som är nöjd med sig själv idag och inte känner att utseende är så viktigt i det stora sammanhanget och inget som ska vara en central punkt i sitt liv?

Klart att man som förälder har ett enorm ansvar på hemmaplan. För det första att försöka hålla dem borta från nätet och ha koll på var de är ute på för sidor. Men mest av allt tror jag det handlar om att prata så mycket med dem och verkligen om och om igen säga hög och tydligt hur bra de är som de är och att man älskar de personer de är och vilka de är.

Det jobbigt är att man inte har något facit på hur man ska göra och man kan ju inte styra sina barn heller för man vill ju att de ska bli starka egna individer.

Inte är det lätt och jag oroar mig faktiskt, men jag får helt enkelt kämpa på ochså får jag återkomma om låt säga 15 år så kanske jag lite närmare vet hur de blir som vuxna….

När det kommer till min gosiga son så har jag andra orosmoment, men de är ju inte alls i samma kategori som med min dotter.

Bara som en referens till detta satt mina söta barn och ritade i går. Helt i riktlinje med de gentiska reglerna för killar och tjejer så att säga.

Dottern målade en hel garderob, väldigt noggrant och jätte fint och alla detaljer är superfina! Man kan hitta all typ av smink, och fina klänningar. För att inte tala om jätte snygga skor. Alla var till mig också…

Medan sonen ritade något helt annat…

Han ritade hela familjen som spelar fotboll. Maken står i mål med massor av skägg, jag har jätte högt hår och han själv kör en cool spark. Syrran fick också vara med på ett hörn…

Så visst det är helt olika intressen, är det genetiskt eller?

Ha en god kväll!
Jenny