Jag har inga syskon, vilket ibland var skönt när man växte upp, alltså ingen att bråka med. Men inte heller någon att alltid ha vid sin sida, och som stöttade en i vått och torrt mot andra.
Men under min uppväxt så fanns det alltid en person som var mig nära och som jag växte upp med och det var min kusin Åsa.
Åsa och jag bråkade ofta när vi var små, för det var ju min farmor och farfar, men det var faktiskt hennes mormor och morfar! Fast på riktigt bråkade vi aldrig. Jag var nog den som röjde mest och var den som lät och studsade runt och Åsa kommer jag alltid ihåg som den snälla. Kanske det är så fortfarande idag 🙂
Jag har många roliga minnen från vår barndom som blandas med riktiga minnen och de som man sett på de gamla projektorbanden som farfar/ morfar alltid visade och som vinälskade att titta på på den stora duken. De första skridskoturerna och våra jular tillsammans, och alla andra stunder som jag minns.
Så även om jag inte haft en syster så har Åsa betytt mycket för mig. En trygg fura som alltid bjuder på glädje och kramar. En syster man slipper bråka med.
Så när man växer upp förändras livet, och man träffas inte på samma sätt. För att livet kräver andra saker av en. Vi har båda skaffat familjer och bort på olika sidor av stan, men ändå när man träffas så känns det som det var igår man träffades. Alla samtal bara flyter på, både de jobbiga samtalen och de roliga. Det liksom bara flyter på och man har så mycket att prata om.
Att jag och Åsa träffas själva händer extremt sällan, då vi ofta träffas hela familjerna. Men idag fick vi träffa vandra själva på Kulturhuset. Där vi käkade en god middag, och pratade utan att bli avbrutna…
Underbart och Mental Näring. En stund som jag kommer ta med mig och njuta av. En gnista i en stressad vardag.
Dessutom är jag så stolt över henne för hon har, men hjälp av träning och förändrade matvanor tappat 20 kg och ser fabulous ut! Det är så roligt för vi satt och pratade om hur livet faktiskt förändras när man tappar vikt. Hur man orkar mer och orkar göra saker som man inte orkar när man är lite överviktig. Så jag är väldigt imponerad av hennes resa. Det gäller alltså bara att bestämma sig!
Nu ska jag snart kliva av mitt tåg och åka hem och gosa med mina änglar och vill bara säga tack bästa kusinen för att du bjöd på en härlig stund! Nästa gång blir det teater!
Kram kram
Jenny
oj vad lika ni är 🙂
Ja, vi är lika. Vi har också väldigt lika röster, men det är svårt att visa på bild 🙂
Ja, lika som systrar! 🙂
Japp, jätte lika!