Det som är det bästa med att misslyckas är att man ofta får försöka igen.
Efter min hårda inställning till gympa påsen och min sons dåliga minne så blir det ju nya möjligheter att ta med den denna vecka.
Det började starkt med att sonen i går kväll, när jag trodde att han sov, studsar och vrålar ”Gympa påse!”.
Mycket bra start.
På morgonen är den packad och klar. Jag ser hur han tar den och lägger vid ryggsäcken. Yes, den ska med.
Men märkligt nog, när vi kliver ur bilen vid skolan kommer sonen gråtandes på att gympa påsen är kvar hemma!
Hur tusan blev det så? Vi var ju så nära!
Inombords svär jag, men arg på honom blir jag inte. För han själv är ju redan jätte arg på sig själv. Det kändes som jag hade den snörvlar han.
Hönsmamma eller inte, denna gång fick maken som var kvar hemma rycka ut och komma med den.
Även om vi misslyckades så kändes det som vi är på väg och han gjorde tappra försök att få med den.
Nästa vecka så. Då kommer den med 🙂
Vi har en dagskalender i barnens trapp och det fungerar utmärkt för dottern. Hon både tittar och tar med sig det som stor, men sonen är inte riktigt där ännu.
Hur gör ni för att barnen ska komma ihåg själva?
Passar på att önska en bra dag!
Jenny
