Från glitter till löss?

Ja, i mitt liv är det tvära kast som gäller. I ena stunden tar jag emot pris i glitterklänning och i nästa stund hänger jag över handfatet och hatar löss. Inte heller alls lika roligt eller glamoröst skulle jag säga…

När jag var kanske 10 år fick jag löss. Första gången, usch vad jag skämdes! Dessutom tog behandlingen 100 timmar, eller nej, men en natt och plastmössa fick man. Lapp till läraren om de hemska invånarna och stor ångest och skam att man hade dem. Ja, faktiskt riktigt skämdes jag.

Skammen tror jag är kvar, man pratar fortfarande inte om att man har/ har haft dem. Det är ju inte så konstigt. Det är ju asäckligt!

Problemet idag är dock att det känns som att många fler är utsatta och kämpar mot dessa vidriga innevånare, än för 30 år sedan, eller vad säger ni?

Personligen har vi gått igenom detta så många gånger att jag känner mig uppgiven och inte ser hur det ska bli ett slut?

Varför går de jävlarna bara runt?

Nu tänker ni kanske 1000 tips, men believe me. Vi har gjort nog allt, förutom att raka bort allt hår, och tro mig, tanken har slagit mig…

Vi har förstås provat alla behandlingar, men är vi riktigt säkra på att de verkligen är bra? Räcker verkligen 10-15 min, eller var övernattnings mössan kanske mer effektiv? Klart att det är bekvämare att tvinga barnen ha gujs i håret i 15 min, än 15 timmar, men om behandlingen är dålig så tjänar ju bara Läkemedelsverket på att vi ofta gör om det, eller hur?

Kammandet är också viktigt, både runt behandlingen, men också för regelbundna kontroller. Vi gör det minst varje söndag för att ha koll. Kul söndags nöje? Nä, inte direkt. Jag kan nog komma på tusentals saker som är roligare.

Jag har dock för ett par år sedan gjort ett misstag, och det var att inte kollade av min son. Han hade ju knappt något hår, och kliade sig aldrig. Men, överraskning! Tydligen spelar det ingen roll, kort, tjockt pojkhår är smaskens!

Så alla med en sådan pojke hemma, ska också kamma igenom svallet.

Så vad gör vi för att bli av med dem? Jag är så uppgiven och pank! För vi alla vet ju att behandlingarna är superdyra. Så jag förstår att alla föräldrar inte har råd, eller vill lägga den tiden.

Dessutom finns det roligare saker än att borta 15 kg hår med luskam 2 timmar i veckan, men jag vill bara förstå varför det inte försvinner och vad kan vi göra?????

Jag byter sängkläder som en tok, borstar i frysen och dammsugningen av möbler. Vad mer kan jag göra?

Uppgiven, javisst! Jag gav min dotter två förslag senast, raka av håret och ge upp och kalla dem husdjur. Kanske de kunde bilda en kör och kompa min dotter som sjunger så fint?

Nä, trött på de små jävlarna är jag!

Jag vet att många föräldrar lägger ned sin själ i detta, men jag tror att det räcker med att några inte gör det. Kanske för att de precis som min son inte hade symptom. Dessutom rör sig barn nära varandra. Huvud mot huvud. Lånar varandras mössor, halsdukar och borstar. Det går ju så snabbt och man kan ju inte låta dem vara nära. Däremot så är det bra att prata med dem att T ex inte låna varandras saker.

Har man långt hår bör man sätta upp det. Ja, det är ibland lättare sagt än gjort. Är man 11 år med vackert, tjockt hår vill man låta det svalla. Jag förstår det, men mamma blir galen och det måste vara sämre?

Sedan tror jag vi vuxna inte är oskyldiga när det kommer till spridning. När jag sitter hos frisören så undrar jag alltid om borsten är ren. Sedan sitter man på tåg och flyg och lutar huvudet mot allt möjligt. De kan vara överallt! Bläääää!

Så att de sprids är nog inget konstigt och jag är nästan för uppgiven för att hitta en lösning, men min enda önskning och tips är att ni kammar igenom alla i er familj, även de kort håriga och de som inte har symptom. Så kanske vi kan vinna mot de små jävlarna?

Förlåt att jag skrivit ett super långt inlägg om dessa äckliga ”djur”, men jag är så trött och förbannad att jag var tvungen att skriva av mig, och jag bara hoppas ni inte genomgår samma procedurer…

Ha en fin och lusfri dag 🙂
Jenny