Jag fick en kommentar att det var så bra att jag var ärlig med att skriva om min jobbiga dag igår. Det är bland det svåraste med detta tycker jag. Både att vara ärlig för er och för mig själv. Att erkänna att man ”misslyckats”. Men det är ju det som resan handlar om. ”gamla Jenny” hade antagligen ätit ännu mer och sagt att allt är ändå förstört så jag kan kanske äta en kaka också, eller så hade jag stoppat huvudet i sanden och sagt det gör inget. Det var nog inte så farligt…
Det är lite som man varit en matmissbrukare och första steget är att inse att man är just det. Så handen på hjärtat. ”Jag är en tillfrisknande matmissbrukare.”
Precis som alla missbruk tror jag att det är lätt att falla dit igen och det är lätt att hamna i snabbmats helvetet igen om man inte passar sig och jobbar med sig själv.
Det är ingen som har sagt att denna resa ska vara enkel. Det handlar om att förändra det som varit mitt beteende i många år.
Många som ser min viktminskning är imponerade av att det gått så fort och säger kanske jag ska gå med jag har några kilo jag vill bli av med. Mitt svar till dem är att om du inte till 100% är redo att för alltid förändra ditt liv och jobba med dig själv så tycker jag inte att du ska gå in i detta. För om du inte gör det helhjärtat så kommer du gå upp igen. Detta är inte en quick fix, utan tanken är att jag ska göra bra och naturliga val utan att det känns som jag gör en uppoffring. Det handlar om en permanent förändring i din livsstil, inte att gå ned 3 kilo till en fest för att du vill komma i en skitsnygg klänning.
Jag är verkligen på väg och det går väldigt bra, men när man faller dit och gör saker som inte är bra så måste man våga säga. ”Nu föll jag dit, jag ångar inte mina val, men nu ser jag framåt”.
Som sagt att förändra sitt beteende är svårt och kräver jobb av dig, men ärligt, i slutändan är det värt det på alla sätt och vis!
Så kämpa på alla ni där ute som bestämt er, och har ni inte det så är det kanske dax?
Godnattkram från Jenny!