Den här veckan skulle jag jobba på att hitta utmaningar. Det har gått så där. Det har helt enkelt inte dykt upp så mycket utmaningar. Inte så stora i alla fall.
Men i morse erbjöds äntligen en utmaning. Min lilla bil skulle på besiktning så maken var snäll och lånade ut sin bil med automatlåda.
Jag erkänner, jag har undvikit hans bil. Automat är krångligt. Dessutom är den ny, så man blir ju lite nojig att man ska göra något fel och ha sönder denna perfekta skapelse.
Min lilla bil är ju en dröm, även om min make tycker att jag är lite vild i den och kör för nära när jag rattar runt.
Men jag och Bettan är kompisar. Vi känner varandra och jag vet vad hon kan och inte kan.
Makens bil är ju en främling. Men idag hade jag inget val. Jag tror nog att maken var en uns orolig, men duktig att peppa mig.
Förstås så gick det bra. Bilen är hel och den kändes stabil.
Däremot blev det inte riktigt som jag tänkt mig. Jag skulle nämligen sätta på radion i mörkret och lyckades med konststycket att öppna solluckan. Kanske inte helt lyckat i -25 grader…
Men fram kom jag, och det var det som var utmaningen.
Nu ska jag bara ta mig hem också. Håll tummarna!
Hej hej
Jenny