Undra om hjärnan hinner med?

I dag mådde jag mycket bättre. Jätte skönt! Jag är inte van eller bra på att vara sjuk och blir ju som ni märke igår väldigt ynklig.

Något som slog mig när jag vandrade omkring här hemma i pyjamas var att varje gång jag gick förbi en spegel så tänkte jag oj, men vad smal jag ser ut.

Till och med min mage ser platt ut! Faktiskt så platt som den nästan såg ut innan barnen.

Så likt väl som det varit svårt för mitt huvud att se mig som övervikt de senaste åren och förstå att det är jag, likadant känns det nu. Det blir en liten chock varje gång jag tittar i spegeln.

Nu är det ju i alla fall en positiv chock, men den känns som min hjärna inte riktigt hinner med. Så det är ju risk att man blir lite fåfäng kanske. Jag har märkt att jag ibland kan så och titta i spegeln, ganska länge, usch, det är inte ett så trevlig drag. Däremot tror jag att jag måste göra det för att förstå att jag tappat så nästan 15 kg! Jag måste få hjärnan att plocka in informationen. Det är ju som de säger med den Mentala Träningen. Hjärnan är en muskel och för att den ska ta in information så behöver man upprepa. Så det gäller ju även detta, att förstå och ta in att det är en förändring.

Som sagt idag mådde jag bättre, så idag var jag en bättre mamma och lagade pyttipanna med stekt ägg till barnen. Oj, vad gott det luktade! Det ser ganska gott, om än lite stökigt ut.

Men nu när man ser målsnöret och det inte är så många veckor kvar så känns det som att det bara är att kämpa på, även om man också ser ett slut på helfarten. Jag ser verkligen fram emot jämvikten och få börja laga ny spännande mat till mig. Sedan gäller det att få med hela familjen på det nya tåget. Det blir nästa utmaning…

För att plåga mig själv ytterligare lite så ville barnen förstås baka. Så vi bakade ett sockerkakshäst.

Där har man också en vana. Nybakta saker äter man upp på en gång. De är lite varma och goda och man tar en liten bit i taget, tills allt lite magiskt bara är borta. Nu var jag på väg flera gånger, av vana. Men inget slank ned. Så jag har klarat av att säga nej till nybakt sockerkaka. Det är inte illa av en halvsjukling som tycker lite synd om sig själv!

Nu har jag också börjar tänka lite på min 35 års fest. Det visar sig ju lite lämpligt att jag fyller år just på en lördag. Så det blir kalasdagen.

Däremot är det ju en del att planera innan dess. Till exempel har jag hört att en inbjudan är bra så den jobbas det på. Ett litet dilemma man har är om man ska ha en fest med eller utan söta barn? Min spontana reaktion är att jag vill ha en vuxenfest. Det var så länge sedan man fick umgås med sina vänner på ett vuxet sätt, det vill säga utan att torka rumpor och se till att alla leker snällt samtidigt som man är mitt i en avancerad vuxen diskussion. Så det tål att tänkas på, man vill ju inte att folk ska bli ledsna och inte tro att man inte gillar deras barn. Vad tycker ni?

Sedan var det där med maten. När festen är har jag bara kört upptrappningen så mat för mig kommer nog kännas lite ovant. Jag klurar lite på temat, men jag ääääälskar italienskt så det kommer nog bli det, oavsett hur mycket, eller vad jag kan äta.

Dessutom så ligger ju min chokladtårta kvar i frysen och väntar så den ska ju fram.

Kommer ni ihåg hur läcker den såg ut?

Undra vad jag kommer att tycka om den.

Nu ska jag lägga mig i soffan, fortfarande i samma pyjamas som i morse och dricka lite te.

Trevlig fredag!
Jenny