Idag blev det rejält med Mental Näring och Rörelseglädje.
Först började dagen med lite trista nyheter att min London resa imorgon blev inställd på grund av den dumma askan. Inte mycket att göra och det är ju inte som man vill chansa…
Till lunch skulle jag träna dans med min kompis. Jag är super snuvig , men vill nog hänvisa till pollen. Så jag gick ändå och det är jag så glad för!
Det var både Rörelseglädje och Mental Näring. Han som ledde passet var en riktig skämtare och det var blandade olika dansstilar. Allt från indiskt till rumba och schlager. Det gjorde mig glad och insiktsfull… Jag är mycket otränad. Jag har nog inte varit på ett pass på ett par år. Men jag måste säga att det stor skillnad att hoppa runt med nästan 25 kg mindre. Knäet sa inte ett ljud heller. Så det var lovley och jag hoppas det blir en rutin att förgylla tråkiga måndagar med.
Däremot så gick det inte så snabbt tillbaka till kontoret, benen liksom skakade. Det kan tydligen bli så om man tvingar otränade ben att dansa… Så det blev en snabblunch vid tangentbordet. Kanske inte God Energi, men ibland räcker inte tiden till.
Efter jobbet hade min xtravaganzaenhet styling kväll med en av coacherna, Pernilla som även jobbar som frisör och make up artist. Målet med kvällen var att Pernilla skulle visa hur man själv fixar sitt hår och tips på hur man lägger en make up. Så jag var kvällens modell. Vem säger nej att få tips och bli bortskämd!
Här är den läckra förebilden
Under klassen så gjorde hon bara ena sidan för att man tydligt ska se skillnad. Det ser verkligen bisarrt ut! Det är som två olika människor. Här är en mellanbild.
När det var klart fick jag berätta om min framgångssaga och min xtravaganzaresa. Det känns lite konstigt att berätta om att man gått på helfart i nästan 14 veckor och att det gick bra och att jag tappade runt 25 kg. Det är lite overkligt att sitta och berätta, men också roligt och man hoppas att det får någon annan att känna sig peppad.
Efter mötet var slut så gjorde Pernilla den andra sidan färdig. Hon tyckte att det var roligast att åka hem så…
Så tack Pernilla, det var jätte kul!
Idag fick jag också en spännande kommentar på bloggen på gårdagens inlägg:
”Hej Jenny, nu är jag nyfiken igen: Hur tänker du om att det efter så lång tid med Xtravaganza inte är naturligt att avstå från ”det goda” utan att det fortfarande är en kamp? Att känna att man ”presterar” nånting när man avstår, är inte det en farlig fallgrop?”
Det bara måste jag svara på. Jag har ju egentligen bara ätit mat i 3 veckor och det är ju först nu som jag ”får” äta vad jag vill och behöver göra val. Jag håller på att känna mig fram, så det känns inte som jag gjort själva programmet så länge, bara viktminsknings delen.
Så för mig är det nu jobbet som du nämner i din fråga börjar. Att göra val som är bra för mig utan att det känns som en kamp.
Jag vill inte heller avstå från det goda. Jag vill gärna äta ost och ta ett glas vin, men jag vill inte ha 18 ostar hemma för jag måste ju jobba på att förändra mitt beteende med mat.
Däremot kan jag hålla med om att det kan vara en farlig fallgrop att känna att man ”presterar” något när man avstår från något.
Men fördelen är att jag känner något och gör ett val och faktiskt tänker, vill jag äta det här? Gamla Jenny tänkte inte, utan bara åt och det känns inte som ett bättre val.
Som jag ser det så kommer det här att ta tid. Jag behöver jobba med mig själv och i slutändan hoppas jag kunna unna mig livets goda, utan att tänka och känna att jag presterar något. Men det känns som det är en lång väg kvar och just nu måste jag hitta sätter som fungerar för mig
God natt på er!
Jenny
Hej Jenny!!
Jag måste säga till dig att du har gett mig en inspiration just för att du skriver som det är. Till exempel med den halva kanelbullen. Jag känner igen mig precis – att har jag sagt ”det ska jag unna mig” så släpper inte tanken. Detta tror jag är det svåraste att ändra sitt sätt att tänka. Att jobba med att ändra sitt beteende – UTAN att anklaga sig själv. Har nu bara gått på helfart i 4 veckor (med en del val utan att försöka ge mig själv dåligt samvete där jag valt att äta) och tycker din prestation är fantastiskt. Har bara 2 kg kvar och började nu känna mig missmodig och omotiverad. Det var som om mat helt plötsligt började prata med mig (inte onyttigt utan en grekisk sallad). Bara genom att gå tillbaka och läsa din blogg har jag nu fått ny inspiration. Just för du är så ärlig och skriver som det är. Ett jättetack till dig för du delar med dig!!!! Kram Kerstin
Hej Jenny, själv heter jag också Jenny och går på Xtravaganza :-). Jag har tappat 26 kg men i för mig har det tagit ca 5 månader så du har verkligen varit jätteduktig. Jag fyller förresten också 35 år i år så vi har en del gemensamt.Tanken med Xtravaganza är ju just att man ska gå ner snabbt för att sen ha lång tid på sig att lära sig och nöta in nya goda vanor. Det är ju ingenting som kommer över en natt utan vanor man lagt sig till med under många år försvinner ju inte bara för att man lyckas gå ner. Så jag tycker nog att det är okey att känna att det är en prestation så här i början när man klarar av att stå emot frestelser och olika situationer. Kram och fortsatt lycka till på färden!/Jenny
du kommer fixa det galant!! kramis åsa!!!
du kommer fixa det galant!!!!! kramis åsa!!!