Jag sa NEJ!

Jag har ju berättat tidigare att min starka sida är inte att säga nej.

Det är otroligt svårt, speciellt om det är något jag tycker är roligt och infe riktigt vill säga nej till.

Oron ligger ju i att också säga nej till någon som tagit sig tid och mod till att be om något.

Min make tycker med all rätt att jag är för snäll och hemma hos oss är det under inga omständigheter någon annan än han som tar hand om försäljare. Det är bäst så. Ett tydligt och vänligt nej är enkelt för honom, men för mig blir det ett långdraget kanske som mynnar ut i ett nej, ibland…

Men självklart är jag medveten att nej är ett viktigt ord så jag övar på att säga det.

Igår fick jag två tillfällen, på två olika situationer då jag sa nej och jag är mycket stolt.

Under dagen sa hade en vän till mig bett om att jag skulle referens åt henne till ett ungdoms projekt för unga kvinnor där man har en chans att få vara mentor för dessa flickor.

Åhhh, vad roligt det lät och när hon mitt i mitt samtal med rekryteraren fick frågade om jag också skulle vara intresserad av att vara mentor så ville jag rent instinktivt säga JA! För det lät så kul, men den sidan av mig som övar nej var ganska snabb med att påminna mig om att trots att detta är jätte kul så behöver man lägga tid på ett projekt som detta. Säger man ja så är det all in som gäller. Man kan inte tröttna, för man är mentor är man det i vått och torrt.

Så även om det gjorde ont sa jag ”nej, tack inte nu.Men om några år när mina barn är större då kanske det finns tid.”

Åh, vad skönt det var att säga nej, och ändå känna att en möjlighet finns i framtiden. Det var inte heller så svårt för att jag visste att jag inte har tiden eller orken att säga ja.

Det andra tillfället var på kvällen när telefonen lite olägligt ringer mitt i nattingen. Jag håller på att borsta sonens tänder och dottern svarar.

Jag ser att numret är lokalt så man tänker ju att det är någon man känner. Det är en kvinna som jag inte känner igen rösten på, men hon är väl över 50 och väldigt trevlig.

Det visar sig vara en försäljare! Tusan, det är ju inte jag som ska ta de samtalen! Var är maken när man behöver honom?

Hon berättar så trevligt och glatt om att har massor av tvättmedel som jag kan få köpa och levererat fram till dörren. Låter bra, men jag är inte intresserad.

Visserligen tycker maken att det tog lång tid för mig att komma till skott och att jag lyssnade lite väl länge på hennes säljargument, men extra poäng till mig faktiskt sa att jag hade tvättmedel så det räckte hemma. Jag tacka till och med nej till att hon kunde höra av sig om 4 månader igen och se om jag behövde tvättmedel då. I vanliga fall hade jag nog sagt ja, ring du för att inte verka så elak, men inte igår. Då sa jag att nej tack, det behövs inte.

Ååå, vad svårt det var för hon var ju den värsta sortens säljare. Kvinna och i 50 års åldern. Jag ville så gärna säga ja, inte för att jag ville ha tvättmedlet utan för att jag nog tyckte att det vore trevligt om hon fick sälja tvättmedel.

Knäppt eller hur?

Så två nej på samma dag! Vilket framsteg!

Nu vill jag också påpeka för alla som känner mig att man absolut kan fråga och be mig om saker, för nu låter det som jag är ett offer som aldrig kan säga nej.

Klart det inte är så, så fråga på, men kanske jag kommer säga nej när jag inte till 100% vill, hinner eller kan.

Nu är jag på väg hem på mitt lilla tåg och ser fram emot spagetti och köttfärssås, tid med barnen, gos med maken och en lite Zumba framför TV.

Låter som en bra onsdagkväll!

Hoppas ni får en bra kväll också!

Jenny