För er som kanske läser denna blogg berättade jag för ett tag sedan om en flicka i våra familj som drabbats av hjärntumör. Endast 10 år gamal. Det är så orättvist.
Hon går ju självklart redan på behandling, men snart drar de igång med de tunga grejerna och när de frågade henne vad hon ville hitta på innan detta så ville hon komma och hälsa på vår familj. Det är ju självklart att de skulle komma, men ärligt så var jag orolig för hur jag skulle reagera eller bemöta henne utan att börja gråta hysteriskt. Så jag tänkte att jag ska göra mitt yttersta för att bara vara som vanligt, att bjuda på en alldeles vanlig helg. Helgen var helt underbar och hon är en så glad och god tjej. Hon har bestämt sig att hon ska bli frisk och då är det självklart att vi alla ska göra vårt för att se till att hon behåller glädjen!
Så det blev mycket prat och lek och god mat. Vi tjejer drog iväg och shoppade och fikade medan kilarna gick och fiskade. Min dotter avgudar henne och det var en hel del fniss och skoj dem emellan. Så även om ett besked som detta hänger tungt så är hon en riktig fighter och jag är så glad att hela familjen ville spendera helgen med oss för den var underbar, avslappnad och skojig!
Men det är lite tungt nu. En nära vän har också en del framför sig, Imorgon åker han in för att påbörja sin resa med massor av operationen och läkande och det kommer bli jobbigt och hela processen räknas ta 1 år. Men han har också en så härlig inställning. Det är klart att det ska gå bra och han drar skämt och är sig själv. Så oerhört stark och en förutsättning att det ska lyckas är att man själv bestämt sig!
Jag bara hoppas att både dessa familjer förstår att vi verkligen menar allvar, att om vi säger att hör av er med vad det än är ni behöver hjälp med så ställer vi upp. För oss är inte det en tom klyscha man säger. För mig är det en självklarhet och man ska inte glömma bort att ibland måste man ta hjälp av andra och att man ska utnyttja det kontaktnät man har!
Så just nu är det mycket och jag känner mig ganska trött, både i kroppen och själen. Så nu behöver jag hitta lite energi. Jag har märkt att det som nästan är bäst för mig när jag blir rastlös i kroppen är att röra på mig. Så idag var jag ute och tog en prommenad. Det var kallt, men vackert och träden var fulla med frost. Jag fick upp en ganska bra puls. Så när jag kom tillbaka hem så kändes det mycket bättre i kroppen. Rastlösheten puttas bort lite. Gamla Jenny hade som sagt ätit ganska mycket nu. Den nya Jenny går ju in i köket och tittar på godispåsen, men tar inget. För jag vet att det inte är godis jag vill ha. Det är tröst och det kan man faktiskt aldrig få av godis.
Så beteendet är kvar, men jag har lyckats ändra vad jag gör åt det. Lösningen för mig är Rörelseglädje.
Det var faktiskt lite roligt. Igår efter familjen åkt hem så skulle min dotter dansa och jag körde henne. Medan hon dansade gick jag till bowlinghallen och bokade en banan själv. Jag hade så mycket rastlös energi i kroppen och behövde göra något helt annat. Mannen i kassan tittade förvånat och undrade om jag verkligen skulle bowla själv? Jag visste inte att det var en regel att man måste vara fler än 1? I alla fall. Det var jätte skönt att få tänka på något annat och bara se käglorna falla.Det gav mig ny energi och jag kände mig lite samlad efter in självbowling.
Ta hand om varandra så hörs vi!
Jenny
Hej Jenny!
Vill börja med att tala om att det du åstadkommit är helt fantastiskt! Vilken prestation!!! Superbra jobbat!
Men så till det jag egentligen ville skriva.
Jag blir så ledsen o berörd när jag läser om de 2 i er närhet som har det tuffa framför sig.
Jag o maken fick vårt första o hittills enda barn för drygt 4½år sedan. Tyvärr är hon inte frisk, utan gravt utvecklingsstörd. Men för oss var det inte så självklart att bara höra av sig när vi behövde hjälp. Det TAR emot, tyvärr, för jag vet ju egentligen att vänner hjälper till om de kan. Men det är SVÅRT att be om hjälp.
Ha det i åtanke om de inte ringer er!!
Det har varit tufft o är ff, men med rätt inställning, kommer man faktiskt långt!
Hoppas det går bra för era vänner o att allt faktiskt blir bra. Man önskar INGEN något så ont som sorg!
(Vet egentligen inte om du blev så mycket klokare av mitt inlägg, men jag ville iaf berätta hur jag känner.)
Ha det så bra!
/ Madeleine
Hej Madeleine!
Tack! Jag blev nog faktiskt lite klokare, för du har rätt. Det är kanske inte så lät att be om hjälp. För om jag tänker hur jag själv är så ber jag nog sällan om hjälp. Man kämpar på och hoppas kunna lösa allt själv. Så kanske att man ska vara med påstridig med sin hjälp? Bestämma att man kanske tvingar dem att komma på middag eller bara gör något för dem. Komma över med lite frukostgrejer eller något sådant? Kanske skickar något som bara gör dem glada. Jag ska faktiskt tänka på att även om man inte ber om hjälp så kanske man behöver det. Så att man inte bara lutar sig tillbaka.
Jag kan inte heller föreställa mig vad ni går igenom. Men som mamma så känner jag med alla som kämpar med sina barn, oavsett vad det är. För barnen är ju det viktigaste man har. Man tänker inte att de kan bli/ vara skadade eller bli sjuka.
Så jag önskar sig all styrka att kämpa på och jobba på att be om hjälp för det finns säkert många runt omkring som menar allvar med det!
/Jenny