Fabulous 4 Life!

Jag vet inte om ni sett filmen Date night? Om ni inte har det så titta på den för den är galet kul, kanske min Date night igår inte var lika vild, men välbehövligt.

Det är nämligen så att jag och min make och jag snart varit gifta i 10 år. Vi tittade på bröllopsfilmen igår och barnen konstaterade att mamma blivit vithårig och gammal.

Jag kan väl skriva under på att jag mognat lite, men gammal känner jag mig inte. Dessutom känns det otroligt härligt att konstatera att japp, jag var smal, men jag väger ändå mindre idag. Hurra för det!

I alla fall, innan barnen så datade jag och maken ofta. Bio och middag var vardagsmat, men nu är det inte så ofta vi får tid att gå på Date.

Får man tid över så blir det mest praktiska saker som tar tid, och inte att man tar tid för att gå ut på stan.

Igår gjorde vi det i alla fall. Vi gick på date, maken och jag. Först tog vi en mysig promenad, sedan lite middag för att efterföljas av bio.

Kanske det inte var den mest romantiska filmen, Wrath of the Titans i 3D. Kanske middagen inte var romantiskt, en halv kebabrulle på mojjen, men vet ni, det var jätte mysigt att bara vara vi. Att bara få vara tysta tillsammans, eller bara prata om saker som inte handlar om barnen. Att inte gå på en super pretentiös date, utan en sådan mysdate som vi hade innan barnen. Att hinna prata lite om saker som hänt i världen, och inte bara i vår värld.

Ni vet en sådan Date som sällan blir av, för när vi har barnvakt så blir det ofta att vi ska på teater, bröllop eller något stort och viktigt. Vi har nästan aldrig barnvakt bara för att gå på en vanlig Date.

Så idag vill jag tipsa alla som inte tycker de har tid, eller väljer att ta tid till en Date night med er partner. Det är så otroligt viktigt att man får tid med varandra, så gör det!

För det är så lätt att sätta sin partner längre ned på listan än de förtjänar. För jobbet, barnen,hushållssysslorna och alla andra måsten kommer före, inte för att man inte älskar sin partner, utan för att man tänker att de borde veta att de är viktiga och för att de är lättast eftersom de borde veta att de är vikiga.

Men jag tror att det är så man riskerar sitt förhållande, att man bara tuffar på utan att se varandra. Att bara prata om barnen, eller bilbesiktning eller annat som egentligen inte är värt något om du förlorar någon som du älskar, eller hur?

De här stunderna när man får vara sig själv med sin partner ger så mycket Mental näring, och tankar energi att klara av att ta sig igenom vinterkräksjuka, skjutsa till träningen och andra måsten. De små stunderna får en att komma ihåg varför man blev kär i någon och hur kul vi två har när inga krav lurar runt hörnen.

Så nu tycker jag att ni bokar in en riktigt opretentiös Date night med er partner, och bara tankar varandra med energi för jag lovar att det kommer ge er mer än ni tror!

Trevlig Date!
Jenny

Jaha, nu var det något fel på vågen igen. 74kg stod den på i morse! Dumma den. Egentligen vill jag inte berätta det, men så är det ju. Jag kan nu inte bara berätta allt som går bra.

För jag är ju som alla andra och har upp och ned gångar. Just nu tyvärr en uppgång 🙁

Det är i alla fall en siffra som inte hör hemma på min våg.

Inte nog med vågens elaka besked i morse. Det visar sig att min klockradion fått spunk och inte ringde i morse. Allt var rätt inställt.

Det är alltid lite ångest av att vakna och se att man sovit längre än 40 minuter än man brukar. Jg gillar verkligen in att vara försenad och det kan ju förstöra en hel dag.

Så, nä det var inte så roligt, men vet ni då tänkte jag så här. Ok, det här är inte värt att ens bli upprörd över. För vet ni det handlar bara om några minuter av mitt liv och några kilo.

Verkligen ingen stor grej. Kilona kommer försvinna och klockradion kommer att ringa nästa gång.

Men jag kommer ju behöva äta lite mindre, och komma igång med löpningen. Det går ju att lösa eller hur?

När det kommer till klockan så kommer jag testa den igen, och är den trasig kan jag konstatera att jag haft den i 10 år och det kanske är dags att byta till en ny.

Enkel problemlösnig. Så inget att deppa läpp för.

Däremot blev det ingen lyxig scones frukost idag. Den är bannad tills jag förtjänar den. Det är ju inte ett måste, utan var ju en belöning för gott uppförande. Så den måste man förtjäna.

Nu är det i alla fall fredag, och ikväll är det bröllopsplanerings kväll. Jag ska nämligen vara tärna på ett bröllops i augusti. Spännande ska det bli! Jag får berätta mer sedan…

Så trevlig fredag på er, och deppa inte över det som händer, utan lös problemet i stället 🙂

Helgkram
Jenny

Jag har nog bara glömt att berätta det, en sådan viktig detalj. Jag gav mig själv nämligen godisförbud. Det är egentligen ganska länge sedan, i alla fall över en månad sedan, men jag har liksom glömt bort det. Inte så att jag ätit godis, men att berätta.

Jag upptäckte att jag gärna tog lite godis, och det är ju ok om man valt det, men jag märkte att det blev lite mer och mer, och lite oftare.

Som den elaka ägaren av min kropp bestämde jag mig för att förbjuda godis eftersom jag inte kan sköta mig.

Förbudet gäller fram till påskafton då jag ska få äta godis som sig bör på påsken.

Jag kommer självklart inte äta godis som man gjorde när jag var barn, för att även om jag ger mig lov att äta godis så är det ju fortfarande en del socker och kalorier i godiset.

Men det känns som ett bra beslut och det är faktiskt inte alls jobbigt. Däremot så tog jag en liten bit choklad för någon vecka sedan, och kom på att jag fick panik som om man gjort något som man inte får, men sedan kom jag på att jag inte tagit med choklad i förbudet, och sedan kom jag på att jag kan ju faktiskt bestämma själv. Hade jag velat bryta mitt godis förbud så är jag faktiskt vuxen nog att ta ett nytt beslut. Skönt att känna att man får bestämma själv 🙂

Det har i alla fall gått bra, så egentligen har det inte varit några problem. Kanske att jag fortsätter efter påsken. Vi får se. Då kan jag välja att ta ett nytt beslut. Eller så behövs det inte ens.

Jag har också gjort årets första joggingrunda. Hurra för mig! Kanske det inte gick så snabbt, eller att man ens kan kalla det jogga hela varvet, men det gick bra och jag tog mig runt mina 2,2 km 2 minuter snabbare än när jag raskt promenerar. Jag använder Runnkeeper, en ganska bra app som håller reda på mig, hastighet, tid och kalorier. Jag får återkomma med lite mer om detta projekt. Det känns i alla fall bra och jag är ganska taggad, vilket är lite ovanligt för mig när det kommer till att jogga. Dessutom är mitt knä ju lite knasigt efter 3 knäoperationer så jag behöver ta det försiktigt.

Nu ska jag relaxa lite i soffan och kanske titta på något på TV. Det enda kravet i kväll är att det ska vara kravlöst.

God kväll!
Jenny

Jag vet att det kanske såg ut så med tanke på mitt inlägg i lördags från Altanen, att det var en lugn helg.

Men nej då, det ni såg var den paus jag hade i ett hav av kaos som en del kallar barnkalas.

Min fina underbara dotter fyllde 9 år och helgen var vikt att fira denna underbara tjej. Hon hade bestämt sig för klätterkalas, och jag visste väl inte riktigt hur det skulle se ut.  Jag bokade in hennes klättertränare som var så lugn och sa att allt skulle bli bra, men hur det skulle bli visste jag inte.

Det blev i alla fall riktigt, riktigt bra. 9 förväntansfulla barn, men rädsla i blicken när dottern klättrade upp som en liten apa på den 9 meter öga väggen för att visa.

Men se, efter ett tag byttes allas blickar mot iver och stolthet när de besegrade väggarna och skrattade. Flera av flickorna sa att det var det BÄSTA kalaset de varit på. Ja, jag vet att barn säger så varje gång, men min dotter grät inte i alla fall. Det var tydligen ett bra tecken för alla tjejer konstaterade att de senaste kalasen de varit på grät alltid födelsedagsbarnet.

Det som var extra roligt var att de föräldrar som jag hade tvingat att stanna kvar var väldigt sugna själva, och mot slutet av kalaset när flickorna öppnade paket och åt chips så fick vi också klättra.

Jag med! Jag var så modig.Här kommer lite bevis! Filmbevis. Jag är till vänster i bild. Härligast är att vi blir påhejde av 9 söta flickor!

httpv://youtu.be/Xuw9wF5LAeM

Så bilderna ni såg från altanen var när jag utmattad efter kalaset tog en paus, innan jag förberedde söndagens kalas…

Vi gick ju upp ganska tidigt för att hinna sjunga för det sovande barnet. Hon fick många fina presenter och var överlycklig. Klart man ska ha en riktigt fin födelsedagsfrukost, men ägg och bacon och amerikanska pannkakor. Ja, jag vet att jag skämmer bort henne…

Sedan började gudmödrar och underbara barn och morföräldrar och vänner drälla in. Alla lite lagom blandat och i skön avslappnad stil. Grilla lite burgare, fika och titta på teater som barnen satte ihop.

Jag, vet att fikabordet inte blev så nyttigt. Det roliga är att jag hade både äpplen och melon som jag hade tänkt ta fram, men jag hann inte. Fånigt eller hur?

Så när alla åkt hem på kvällen så tog jag en rensande promenad och hamnade i soffan.

Sammanfattningsvis så var det en underbar helg, men jag önskade att jag var liten igen så min mamma kan ordna ett sådant fint kalas till mig igen. Mamma, du vet att jag fyller om två veckor så det är lite press på dig nu  🙂

Kram kram

Jag har nog alltid gillat utmaningar och jag är verkligen nyfiken på att prova nya saker, men ibland måste man pressa sig själv eller anstränga sig för att komma ut ur sin komfortzon.

För ibland kan saker man ska prova inte bara vara roligt. Det kan vara saker man behöver eller måste göra, och som känns lite ovanan och som stressar upp en.

Jag kan berätta om massor av tillfällen då jag utmanar mig själv, då jag egentligen vill säga nej, men att jag genom att säga ja och klara utmaningar låter mitt självförtroende att växa.

Senast i fredags när jag skulle köra min makes bil, som jag aldrig kört och som har automatväxel. Dessutom stod den parkerad bland hetsiga taxichaufförer och det var trångt och många människor överrallt. Egentligen vill man bara gå därifrån, men det går ju inte så det vara bara att bita i det sura äpplet. Och det gick ju jätte bra. Så när jag väl kom hem kände jag. Japp, det gick ju riktigt bra. Man får klappa sig lite på axeln och säga att jag faktiskt är duktig och modig som inte bara bröt ihop och gav upp.

För visst dyker det upp saker i livet som vi inte gjort förut eller som vi undviker av rädsla?

Jag tror att jag genom att utmana mig själv växer som människa.

Som jag skrev innan så har jag nog alltid varit nyfiken på saker. Jag säger inte ofta nej, utan det är bara att gå på’t. Att våga utmana sin komfortzon!

Det som är lite lustigt och som förändrats genom åren är att det jag tycker är en utmaning för 10 år sedan tycker jag är livsfarligt korkat idag! Så min värld har förändras.

När jag var 20 år så hade jag aldrig tvekat på knasiga upptåg som bungy jumping eller fallskärmshoppning, eller lifta när man var strandsatt ute i Skärgården. No big deal. Idag skulle jag aldrig anta en utmaning som skulle kunna innebära döden. Eller vänta det kan ju allt, men jag menar saker som är lite ”farliga” och kanske onödiga att utsätta sig för.

Så det är roligt att det jag anser en utmaning nu är av helt annan karaktär än det var då.

Nu kan en utmaning vara t ex bilkörning i innerstan, att resa själv och inte gå vilse och försvinna eller en del saker som rör barnen. T ex att låta dem göra saker utan att vara en hönsmamma.

Jag tror faktiskt att barnen är en orsak till att jag har ändrat mig. Det var i och med jag fick den som de här ”farliga” utmaningarna försvann. Det var som man fick en riskbedömningsmätare med posten.

Hoppar jag fallskärm finns det en risk att jag faktiskt dör, och det betyder att mina fina barn blir utan mamma. Är det någon som känner igen sig i det?

Kanske det helt enkelt handlar att växa upp, att man själv förändras och att det som man då tycker är en utmaning är nya saker. För lite är det ju så att när man gjort en utmaning så måste man gå vidare och prova nya situationer. Hela vitsen med en utmaning är att inte gjort den innan, för när man gjort något ett par gånger så är det ju en vana.

För när det kommer till min livsstilsförändring med Xtravaganza så har det varit många saker jag behövt göra inom programmet och utmana mig själv med för att komma framåt, och när man gör det så är det så otroligt skönt. En känsla av att man vunnit.

Ett exempel som är ganska roligt som jag utmanat mig i som egentligen varit en oväntad vinst har varit att prata framför människor. Jag har väl aldrig varit en blyg lilja, men första gången jag pratade på en inspirationskväll då var jag jätte nervös, och det kanske var 15 personer. Ajg hade övat jätte mycket. När jag väl klarat det kändes det så bra. Sedan blev det lättare och lättare. När jag sedan var på konventet och pratade inför nästan 300 pers så var det vara roligt.

Tänkt vilken utmaning och nu känns det, inte riktigt som en vana, men väldigt roligt och mer taggad än nervös att tala inför människor.

Så jag kommer fortsätta att utmana mig själv, förhoppningsvis i nya områden. Just jobbar jag hårt på att utmana mig på att inte vara en hönsmamma och låta barnen växa.

Det är svårt. För jag vill ju skydda dem förstås, men om jag inte låter det bli egna individer så tror jag att det inte kommer vara bra för dem i längden.

Så nu handlar det inte om en praktiskt utmaning som när jag var yngre och tyckte det var crazy att hoppa fallskärm, utan helt enkelt en mental utmaning. Låta barnen cykla till en kompis, leka ute där jag inte ser dem och sådant som ibland känns lika illa som att hoppa utan fallskärm…

Så är livet, nya utmaningar hela tiden, man kan välja att hoppa på eller stanna kvar i sin komfortzon, vad väljer du?

Jenny