Jag är inte mycket för att gråta över spilld mjölk för att använda en klyscha så här sent på kvällen. När saker går fel så fixar man det eller accepterar, i alla fall så är jag inte känd för att älta saker i oändlighet.
Förutom i våras. Jag tror att det var i maj någon gång då jag plötsligt upptäckte att min mormors ring var borta! Jag upptäckte det på jobbet och var helt säkert på att jag hade haft den på mig dit. Jag var så ledsen för jag hade fått den i arv av min mormor. Så det var inte så viktigt det ekonomiska värdet på den, men det fick mig att känna mig nära henne när jag hade ringen på mig.
Anledningen att jag tappat den var att jag efter 30 kg viktminskning hade fått så smala fingrar att alla ringar bara föll av och jag hade inte hunnit ta in dem.
Jag fick för mig att jag tappat den i avloppet på toaletten och ringde till och med Stockholmsstad i ren desperation för att hitta den. Jag såg framför mig hur jag letade efter den i någon avloppstunnel.Tyvärr fungerar det inte så.
Efter flera dagars letande fick jag inse att den inte längre var min. Den var borta.
Sedan dess så har jag blivit så ledsen när jag tänker på ringen och jag har verkligen ältat och om och om igen försökt leta efter den och faktiskt hoppas att den bara ska dyka upp.
Och vem kunde veta att den skulle göra det den 19 oktober. Vi har precis fått hem en miljard kubik med ved till vintern. Maken och barnen började att lassa upp vedträn inne i garaget, som är ca 80 kvm stort. För att skydda sina händer så tar han på sig ett par arbetshandskar. Ett par av kanske 50 som finns i garaget. Där inuti vanten känner han efter ett tag något konstigt som pressar mot handen när han lägger upp vedträn. Det är något som skaver. När han drar av handsken så ser han att där är min mormors ring! Hur den hamnat där kan jag verkligen inte förklara, och egentligen spelar det ingen roll. Den sitter nu äntligen på mitt finger igen!
Vad skulle ni säga är oddsen för att man ska hitta en liten ring i en handske i ett stort garage efter att ha varit borta i nästan 6 månader? Jag är så lycklig! Jag vet att det är en materiel sak, men vissa saker kan inte köpas för pengar. Så enkelt är det!
Som bonus på detta så vet jag nu äntligen vad min 5 åriga son ska bli. Jag frågade honom nämligen idag. ”Vad ska du bli när du blir stor?”. Då sätter hans sig ned på huk och säger ”Jag ska bli ett litet, litet troll”. Så det är är strålande att veta vilken yrkensbana han tänkte slå sig in på…
Så ni ser! Det var den bästa dagen nånsin!
Hoppas er var minst lika bra!
Jenny
Vilken lycka att hitta ringen igen. Måste vara helt otroligt att få tillbaka något man trodde var borta för alltid. Troll….hmm, coolt annorlunda yrke.
Ja, det är verkligen underbart! Jag studsade av glädje i hallen när min dotter kom med den på fingret direkt när jag klev innanför dörren! Helt underbart! Ja, det är inte alla mammor som kan säga att deras barn ska bli ett litet litet troll när de blir stora… Undra hur många år på högskola man behöver för det, eller om det kan läsa det på fristående kurser… Hehhe.
Men barn är väl bara för underbara, tala om mental näring 😉
Härligt att du hittade din ring:-)
Han kan börja lajva med oss om han vill din son. Där är troll en del av vardagen 😉
Perfekt! Kanske har inte behöver vara ett litet litet troll, utan han kanske kunde satsa lite högre och vara ett STORT troll!? :-))
Vad roligt att ringen har kommit tillbaka igen! 🙂
Jag är sååå glad! Jag tror faktiskt jag aldrig blivit så glad för att ha hittat något som jag trodde var förlorat. Nu ska jag vara sååå rädd om ringen, men förhoppningsvis inte så rädd att jag inte vill använda den.