Alltså SATS slogan ”träning du har glädje av” är ju en fin och stadig slogan, men helt ärligt så passar den inte otränade människor, och jag är tydligen en av dem.
Min dottern har nämligen börjar träna flera dagar i veckan och jag tänkte passa på att göra det med, samtidigt. Så i tisdagskväll valde jag passet med det mjuka namnet ”Shape”. Liksom forma tänkte jag. Tända ljus, mjuk musik och i långsam takt forma den perfekta kroppen. Mysigt…
Tydligen uppfattade jag det helt fel.
En timme av vikter, svängningar, böjningar i alla möjliga och omöjliga vinklar var jag helt slut! Jag orkade faktiskt inte ens ge full fart på alla övningar, men jag gjorde mitt yttersta och kämpade efter min konditions nivå.
Men att göra ditt yttersta straffade sig igår och ännu mer idag. Alltså jag kan liksom inte röra mig! Det är alla muskeldelar av kroppen! Allt från mage till punkter under skinkorna. Så smärtsamt ja, men är det glädje?
Ja, på ett sätt är det det. Jag älskar när kroppen vaknar till och det spänner. Det känns som något händer, något som är bra och tar mig åt rätt håll.
Det är tydligt att jag är väldigt otränad, kanske mer än jag varit på många år.
Det skulle vara så lätt att säga att jag inte haft tid och skylla på det ena och det andra, men det är inte det jag lärt mig.
Jag har hela tiden gjort mina val, och eftersom jag inte valt att träna är det mitt fel, ingen annans.
Nu hoppas jag att detta är en vändpunkt och att träning ska bli en aktiv del av min vardag igen, för jag har saknat det och det gör mig på riktigt lycklig. Så trots min smärta just nu så är det en glädje att jag utmanat min kropp och ett litet steg i rätt riktning 🙂
Hur går det för er? Hur håller ni tränings motivationen upp?
Hej hej
Jenny