Den frågan har jag väntat länge på från min dotter, och nu kom den!
Ibland tycker jag jobbet som mamma är svårt, och ibland kan jag tycka att mina barn får så mycket, och har allt, men att man inte är just tacksam för det man har eller det man gett dem.
Det handlar inte bara om materialistiska saker, utan kärlek och omtanke och det jag gör för att mina barn ska ha det bra. Saker som de sällan ser. Att man ställer sig kl 11:00 en vardag och tvättar ett par viktiga byxor, eller att man hjälper dem med läxor eller fixar galna kalas.
Det är ju sånt man gör för sina barn, inte för att jag vill att de ska vara tacksamma och kyssa marken jag går på, utan för att jag älskar dem och vill göra och ge dem det jag kan.
Det är inte så att mina barn får allt de pekar på eller vill ha, och i ärlighetens namn tjatar de mycket sällan på att de vill ha något, men de har det väldigt bra om jag får säga det själv. De har mycket att vara tacksamma för.
I alla fall, så frågar dotter häromdagen. ”Tycker du jag är otacksam mamma?”
Skott mot öppet mål och jag har chans att äntligen få prata om detta.
Min första fråga var om någon sagt det till henne, men det var det inte.
Jag svarade att ibland tycker jag att hon kunde visa mer uppskattning när man fått något, för att visa tacksamhet tycker jag är viktigt. Att se att en annan människa gjort något för en, och inte ta det föregivet. Jag uppskattar det hos vuxna människor också. De som ser när man gör något för dem. Någon som barn kan göra med varandra också. Säga tack.
Sedan är det en balans, och jag förväntar mig inte att hon ska bocka och tacka i absurdum för allt. Hon är ju ett barn, men att jag också de senaste året sett en stor förändring och att hon absolut visar med uppskattning nu än tidigare.
Men jag är glad och tacksam för att hon ställde frågan. För i mina ögon innebär det att hon reflekterar över detta och att denna fina, underbara tjej utvecklas.
Nu blir det sista dagen på jobbet, för denna vecka, och i kväll blir det sommar bus med jobbet på Gröna Lund! Hurra!
Det är jag tacksam för 🙂
Jenny
