Turkiska läckerheter, raclett och hallonsviss

Jag hade ju blivit varnad. Gårdagen skulle vara och blev ett enda långt mått på hur stark vilja jag har.

Vi började på ett barnkalas där vi bjöds på fantastiska turkiska läckerheter. Inte nog med det, efter att ha tittat på under lunchen och själv druckit en god melon/ passion shake så blev det kak och tårtbuffé. Det blev ett par fina bilder. Den bilden där jag sitter med en kakatallrik ser jag verkligen lidande ut! Däremot så blir det lite knasigt. För tallriken är förstås inte min utan den är min dotters. Hon gick loss på buffén, men orkar förstås inte äta upp det hon lagt på tallriken. Så hon ger den till mig och säger ”Varsågod!”. I vanliga fall hade jag nog ätiti upp resterna, dels för att det är gott, men mest för att det känns dumt att slänga. I går blev det i alla fall slänga och det är därför jag ser lidande ut…

Det var däremot något märkligt som hände. En tjej frågade om jag ville ha te eller kaffe och jag sa att jag gärna tog te. Hon sa att hon bara skulle hitta socker först. Jag sa att det behövs inte och hon svarade något i stil med att det alltid är de som inte behöver som säger nej, eller något liknande. Då tänkte jag, menar hon mig? Ser hon inte att jag också kämpar mot övervikt?

Sedan kom jag på att för någon som kanske inte sett mig tidigare kanske tycker att jag ser normalviktig ut. Det var ju en ganska lustig tanke. Sedan slog det mig ju hur fort det gått. För 10 veckor sedan hade ju vi varit likadana och jag hade säkert tagit om på tårtan.

Vi pratade lite och hon tyckte att det var väldigt duktigt, men att det inte var något för henne, eftersom hon gillar junkefood för mycket. Men, det gjorde ju jag också! Inte bara det, utan jag gillade ju alla sötsaker också! Jag har ju varit en riktig missbrukare av både fett och socker.

Jag känner i alla fall att 10 veckor är ju fantastiskt kort tid. Även om det är tufft ibland på helfart så kändes det som att det jag har gjort kan vem som helst göra. Det är faktiskt så enkelt som att bestämma sig.

Efter kalaset åkte vi hem till min söta guddotter med familj för en mysig kväll och fira våra tjejer.

Till middag vankades det Raclett. Man sitter alltså och grillar vid bordet. Så här ser det ut.

Våra kompisar kör en annan viktminskningsmetod som går ut på att bara äta protein och fett och inga kolhydrater alls. Jag kan ju hålla med om att smält ost, kött, korv och grönsaker såg ganska gott ut. De har gått ned mycket, men jag tror inte att det skulle passa mig. Jag mår kräkilla av för mycket fett. Både för att jag har min tarmsjukdom och har opererat bort min galla.

Efter middagen blev det även den traditionella marängsvissen. Det såg mycket gott ut och jag kunde inte låta bli att lägga lite hallon i mitt vatten för att få lite bärsmak.

På kvällen var jag helt utmattad av alla utmaningar, men förstås verkligen stolt att jag sagt nej till alla utmaningar.

Nu är det bara 17 dagar kvar på helfarten. Sedan börjar den stora utmaningen att klara av alla saker som hände igår och välja vad man ska säga ja till och vad man väljer bort. Det känns faktiskt mycket svårare än att säga nej till allt.

Själv ska jag ut på en liten promenad och njuta av att våren spirrar i luften!

Vi hörs lite senare med veckans mått och bild!

Jenny