Så då är man igång som vanlig och jobbar och jag tycker faktiskt att det är ganska kul att vara det. Jag gillar nog rutiner för dagarna blir lättare att hålla koll på…
Jag tänkte på en sak, att en del som jag träffar blir liksom lite förvånade att jag fortfarande håller min vikt. Kanske inte helt ologiskt eftersom det svåraste jobbet är att behålla sin vikt.
De personer som gnällde eller hade åsikt om sättet jag valde att göra min viktminskning på hör jag inget om detta ifrån längre. Kanske är det nu bevisat att man kan göra en snabb viktminskning och faktiskt behålla den?
Så jag satt och funderade på varför det fungerar för mig, varför klarade jag av att göra en förändring i min vikt och behålla den? Jag säger för den saks skull inte att jag är ute ur skogen, men har man hållit samma vikt sedan april förra året så är man på rätt spår.
För det krävs ju en del jobb. Själva helfarten är faktiskt enkel för du vet vad du ska göra. Det finns ingen kompromiss, men sedan när det vanliga lunket börjar. Det är då jobbet börjar.
För att göra det enkelt har ju ju haft praktiska regler, som att inte dricka läsk och äta friterat, äta mindre portioner och oftare och röra på mig oavsett om det är träning eller göra saker. Dessutom har jag jobbat mycket med de tankar som gjorde mitt tidigare ätande lite osunt. Så det finns en plan och en tanke bakom hur jag lever. Även om jag i ärlighetens namn tycker att det går väldigt bra och att jag inte ger upp något i livet utan att kvalitén på mitt liv är bättre på många plan.
Men är det något mer som ger framgång och kraften att bibehålla sitt måla?
Då kom jag på att en stor motivation är att jag gillar känslan av hur min vikt är nu och hur jag mår. Jag bara älskar känslan av att vara normalviktig! Den tidigare överviktiga Jenny gjorde mig inte glad. Jag kände mig inte hemma i min kropp då. Det var som den var någon annans om ni förstår vad jag menar. Att jag hade lånat en fatsuit och att den som var däri inte skulle vara däri.
Min själ är normalviktig och jag älskar känslan av att kunna gå in i en affär och köpa något för jag gillar det och inte bara för att det var det enda jag fick plats i eller dåldes valkarna mest.
Så jag tror att om man är mycket överviktig och varit det länge så kan en viktminskning vara jobbig i den bemärkelsen att man inte känner sig hemma i en liten kropp. Vem är man då om man går ned all sin vikt? Man kanske är rädd för att man ska tappa bort sig själv på vägen för att man är orolig för normalvikten.
För även om jag ”bara” gick ned 30 kg så hade jag många sådana tankar. Jag undrade ju t ex om folk skulle tycka att jag var lika rolig om jag gick ned, för jag har nog kompenserat min övervikt med humor. Dessutom så har ju jag varit normalviktig tidigare så jag vet ju hur jag mår då. Så de som jobbar för att bli av med en stor övervikt har ju ännu fler trappsteg att ta sig över om man inte vet vilken känsla man gillar. Så det är inte bara att gå ned i vikt, det finns mycket man behöver ta sig igenom.
För mig är det självklart att jag är normalviktig. Det är så jag ska vara för den känslan gillar jag. Har du tänkt på detta? Vilken viktkänsla känner du dig hemma i?
Förlåt att jag blev så djup så här tidigt på morgonen…
Idag blir det jobb för hela slanten, först mitt riktiga jobb sedan har jag lovat en gamla kollega att ha en glasprovning för henne då hon är på semester. Så ikväll ska jag till en herrgård och prata om vin och glas. Det ska bli kul, men jag är lite nervös, men om man inte utmanar sig själv att göra saker som är utmanade, hur ska vi då kunna gå framåt?
Jag får återkomma med lite mer detaljer när provningen är avslutade och när jag vet hur det gick!
Nu ska jag strax kliva av tåget och börja min dag.
Ha det bra!
Jenny
Du skriver något helt fantastiskt inspirerande!
Jag längtar till jag ska köra igång med xtravaganza i mitten på augusti! Även om jag fattar att helfarten kommer bli tuff så är jag sjukt motiverad! och din blogg är en del av det som motiverat mig!
Keep ut the good work!
Tack snälla Linda! Vad spännande att du ska börja din resa. Det är inte alltid lätt, men se till att ha en tydligt mål och jag kan bara av egen erfarenhet säga att det är värt det! Lycka till och hör gärna av dig med hur det går. Kram Jenny
Ja du är verkligen inspirerande och så har du så mycket bra tankar som du delar med dig av. Jag har lite frågor till dig: lyssnar du fortfarande på mentala träningsspåren? Hur ofta i så fall? Och lyssnar du på de första man får eller blir det nya hela tiden?
Kram Helén
Tack Helen! Jag lyssnar inte lika ofta som tidigare, men jag hör orden i huvudet om jag kan säga så.
Många av spåren handlar ju om hur man rent praktiskt ska kunna slappna av, t ex den muskulära avslappningen. Den lyssnar jag fortfarande ofta på då det är mitt favoritspår. Den tekniken använder jag mig ofta av hela tiden. Så fort jag känner mig stressad och känner hur kroppen drar ihop sig så hör jag orden i huvudet och andas därefter.
Jag har även haft perioder då jag lyssnat mer, men då har jag ett par spår som jag blandar mellan som är bra för mig. Jag har ju två skivor nu och lyssnar mest på den första skivan som jag fick för 26. Den är ju i MP3 spelaren så jag lyssnar mycket på den. Oftast blir det innan jag ska somna, för det är skönt att rensa tankarna innan man ska somna.
För min del så har ju den Mentala träningen varit en mycket viktig del till att
lyckas. Många glömmer bort den, eller tycker att den inte är viktig, eller att det känns konstigt och ligga och lyssna, men då missar man det som jag tror gör att
man verkligen kan förändra sitt beteende.
Så damma av skivan och lyssna när du kan är mitt tips!
Kram Jenny
Hej Jenny!
Tack för att du fortfarande delar med dig av ditt ”nya” jag och din resa…..=)
Måste bara tacka för detta inlägg, det låg mig varmt om hjärtat!
Speciellt ”Jag gillar känslan för mycket” , skall nog lägga till det som ett elfte budord i minnet eller rättare sagt lagra orden i ryggmärgen.
Vissa dar när man kan känna sig lite seg, trött, semesterlat eller vad det nu är, vill bara påminna dig att din blogg inspirerar mig. Du har ju skrivit vid ett antal tillfällen att det är värt att blogga om du så bara lyckas inspirera en person- Grattis du har lyckats!!!!!
Utan din blogg, din xtravaganzaresa samt din humor så tror jag att jag ej hade lyckats så bra som jag gjort, jag menar det hade varit så mycket svårare om du förstår vad jag menar- Du gjorde ju allt så verkligt. Att kunna läsa om en person som gjort det man precis skulle börja med är ju helt fantastiskt inspirerande!
Åter igen, fortsätt bara med det du gör- för du gör ju det så bra.
Du ska veta att jag fortfarande ler så fort det kommer ett nytt inlägg & läser med spänning! (Är bara så himla dålig på att kommentera dina inlägg, men man kan ju bli bättre…..=) Åter igen, TACK JENNY, You rocks!!!!!!!
Kram Magdalena (Som du träffade i Växjö)
Hej Magdalena! Tack så mycket för de fina orden du skrev! Jag blev alldeles rörd och du vet att jag var så imponerad av din resa när vi träffades. Det är verkligen en lyx att få ha inspirerat dig! Min man sa för ett tag sedan att det inte är lika mycket kommentarer längre och jag vet att många läser, men inte ger kommentarer, men di ska veta att jag blir väldigt glad när jag får dem. För jag tar ju inspiration och idéer från alla kommentarer också, och blir väldigt glad för att folk delar med sig tillbaka. Så du vet att jag blir väldigt glad, speciellt av så fina kommentarer som jag fick av dig 🙂 Kram Jenny
TACK för dom djupa orden om kampen efter helfart! Är själv med i XV och har kikat in här sedan i maj då jag började med det… Har nog dock aldrig kommenterat innan?
Men iaf, har gått över till halvfart nu och det är verkligen svårt! Gillar inte alls känslan, men har väl insett att det inte går att gömma sig bakom trygga soppor livet ut…
Tack för en fin blogg och för kloka ord och råd på vägen! Jag hittar alltid stöttning här inne hos dig när jag behöver det som mest =)
Kram/Martina
Hej Martina! Tack för de snälla orden. Jag blev jätte glad för din kommentar. Grattis till att ha kommit så långt på din resa, men jag förstår att det verkligen är svårt nu. för dom du säger när man äter sopporna så finns det inga kompromisser, men nu måste man göra val och även stå emot andras bjudningar. Det är svårt, men sommjag skriver så är det verkligen värt det, för jag gillar verkligen känslan mer än att göra dåliga val. Så heja på, så kommer du snart nå ditt mål snabbare än du tror. Bara du har ett tydligt mål för det är det viktigaste. Hör gärna av dig med hur det går! Kram Jenny
Hej Jenny,
Det var ett tag sen jag var inne på din blogg. Jag började med helfart för snart 1 år sedan. Det gick väldigt bra till en början trots att det var kämpigt och jag kände mig svag. sen började min viktnedgång att segna av, gick bara ner några gram i veckan trots att jag var på helfart och tränade 3 ggr i veckan. Till slut så mådde jag så dåligt så jag började se dåligt på ett öga på grund av att blodsockernivån var så låg. Det fick mig att avbryta helfarten och börja äta. Jag åt allt möjligt, allt för att inte känna mig så svag igen. Detta var ju inte så bra eftersom det fick mig att börja äta som jag gjorde förut. Så jag började gå upp i vikt igen och är nu tillbaka där jag började. Jag har flera ggr försökt börja om med helfart igen men misslyckats och jag har provat med halfvart men det har gått får långsamt så min motivation har dött på vägen. Det har hänt en massa tråkigheter under denna tid som jag gått upp i vikt och även det har påverkat mig. Jag har försökt att trösta mig själv genom mat men det har inte smakat bra, har inte haft samma effekt som förut, för nu vet jag ju exakt vad jag håller på med, jag vet att jag äter för att trösta men det känns mer som att jag straffar mig med maten.
Denna vecka har jag dock börjat om, idag är första dagen på helfart och det känns bra…men dag 2 kommer vara ett helvete, ett helvete som jag ser fram emot för då vet jag att det är avklarat när dag 3 knackar mig på ryggen.
Det jag ville kommentera i ditt inlägg var att du slår huvet på spiken vad gäller känslan i ens nya kropp. Jag gick ner mycket i vikt och var nästan nöjd med hur jag såg ut naken…jag säger nästan eftersom jag fortfarande hade mage/hud som hängde (har varit överviktig sen begynnelsen). Men i alla fall, jag valde att prata med min viktcoach eftersom jag kände att jag var ”rädd” för min nya kropp. Jag visste inte längre vem jag var eftersom jag inte visste hur folk uppfattade mig. Såg dom mig som den tjocka tjejen? Såg dom mig som smal? Såg dom mig som mullig? Jag hade ingen aning och det var viktigt för mig att veta, inte för att jag vill definiera mig efter hur andra uppfattar mig, utan för att jag VILLE VETA vilken ”kategori” jag hamnade i. Viktcoachen kunde tyvärr inte ge något bra svar…blev nog lite förvirrad över vad jag sa. Men det gör inget, ska nog klura ut det själv…när jag kommer dit igen.
Tack för din blogg…
Hej Armine och välkommen tillbaka! Jag har saknat dina kommentarer här. Jag förstår att du är besviken för att det inte blev som du tänkt, och ibland kan det låta lite mycket klyschigt att säga, var inte ond på dig själv för att det blev så här, utan ge dig feedback. Tyvärr är det nog sant att man måste se så för att gå framåt igen! Jag tror att om man inte jobbar med sig själv och sina tankar jätte mycket är det lätt att man går upp igen. Precis de tankar som du skriver om, vem är jag när jag förändras är jobbiga och tunga. Tankar som kan spela in också är om man tycker att man ens är värd detta? Det som är klart är att en viktminskning skapar massor av olika tankar som rör sig i ens huvud och att komma till insikten att jag är och vill vara normalviktig är inte spikrak och mina tankar har också gått i varv. Jag förstår också att din viktcoach kanske har svårt att supporta dig i detta, för om man inte varit ganska överviktig själv så tror jag det är jätte svårt att förstå precis de här tankarna. Så nu är det framåt som gäller, vem är du och vart vill du nå? Hur ser ditt målmut? Se till att jobba med den Mentala träningen mycket, mycket. Jag lyssnade varje dag under en period. Varje gång jag ville belöna mog med mat, eller när jag var stressad. För för min del hade jag inte klarat det här om jag inte jobbat och lyssnat så mycket med det mentala. Hör gärna av dig om du behöver skriva av dig eller undrar något. Du kan maila också om du inte vill dela med dig till alla. Xtravaganzajenny@hotmail.com Jag tror nog att hösten 2011 är din höst 🙂 kram