När man är ute och reser och bor på hotell ser man ju massor av familjer. Dessutom är det sommar och det betyder ju att man också ser mer av familjer. Inga tjocka täckjackor som gömmer kroppar, utan allt är tydligt och avskalat i sommarklänningar och tighta shorts.
Jag vill inte på något sätt döma, eller peka finger för jag vet hur det kan vara, men det gör mig ledsen att se hela familjer som är tjocka, mamma och pappa och så två små tjocka barn som är på väg att följa sina föräldrars matväg!
Vi har inne på en bensinstation någonstans i mitten av Sverige och jag såg en tjock familj. De bunkrade upp med en korvbricka med räksallad, läsk, bullar och deras fina lilla runda 8 åriga tjej bar på en chokladkaka och en hel del annat onyttigt. Det bara gör så ont och egentligen vill jag bara ta grejerna ifrån dem och skrika NEEEEJJJJJ!
Jag vet att det blir lite kasta sten i glashus, för jag har själv varit överviktig, men mina barn har aldrig varit det. Det är mitt mål att de inte ska få samma sjuka förhållande till mat som jag hade. Klart att mina barn ska få godis, bullar och glass, men det är mitt ansvar som förälder att se till att det blir en balans av det goda och göra mitt bästa att se till att de äter bra och att de rör på sig.
Jag vill verkligen poängtera att mina barn på intet sett älskar broccoli och njuter av en bönsallad, absolut inte. Här hemma hos oss hittar ni krögarens pyttipanna och mamma scan färdiga köttbullar. Men jag har en önskan och försöker så gott det går med att begränsa det som är onyttigt och jag VILL äta bra själv för att jag önskar mina barn bra och sunda vanor.
Det får ju inte bli galet åt andra hållet och att man inte låter sina barn äta något onyttigt.För ett par år sedan hörde jag nämligen om det motsatta, en mamma som satte sin 7 åring på diet för att hon var rund. Som jag förstod det påpekade mamman hela tiden för sitt barn att hon höll på att bli tjock. Vad det kan göra för ett självförtroende man ju bara tänka sig. Min mamma älskar inte mig som jag är…
Egentligen struntar jag lite i mamman och pappan i den tjocka familjen, för det kan liksom jag vara fast i en fett och socker fälla, där matvanorna av olika skäl tagit över, men att se de små barnen med sina stora kroppar och tighta sommarkläder gör mig ont.
För jag vet hur tufft det är i skolan och barn är inte alltid snälla mot tjocka barn. Barnen har också svårare att vara med i fysiska aktiviteter och det blir tuffare för dem för jag tror att ett dåligt självförtroende kan starta redan då. Ett självförtroende som man får jobba ännu hårdare med när man blir stor.
Så vad kan man göra? För man kan ju inte lägga sig i som främling. Jag vet att jag pratat om detta tidigare, fast då när det kommer till att se en vuxen överviktig person, hur och får man lägga sig i? Det skiljer ju sig helt från detta. Kan man prata med överviktiga föräldrar om deras barn?
För vi alla som har barn vet att det kan vara oerhört svårt att ta kritik från andra om sina barns uppfostran. Svårare än att ta kritik om sin egen övervikt. För kritiserar man uppfostran så säger man i undertext: DU ÄR EN DÅLIG FÖRÄLDER! Så jag tror att många föräldrar skulle ha svårt för det.
Men när det gäller överviktigast överviktiga barn? Ska man lägga sig i och hur? Vem kan göra det, och ska man det överhuvudtaget? Hur ska man göra för att barnen inte ska må dåligt av att man vill hjälpa dem? För att de ska förstå att man älskar dem oavsett hur de ser ut.
För man vill ju inte heller komma in som en gök och predika hur de ska göra, för dessa föräldrar måste vara medvetna om detta. Kanske inte nog med att de kämpar med sitt egna dåliga självförtroende och sin egen övervikt. Det påverkar dem säkerligen stort att se sina barn öka i vikt och följa i deras steg.
Det är känsligt och svårt.
Vad tycker du?
Jenny
Svårt! Jag är överviktig och har 3 barn, alla tjejer. De äter, överlag, samma sak, men är stöpta i 3 heeelt olika former! Vi motionerar alla regelbundet under året, äter inte den bästa maten, men inte heller den sämsta. Så för mig så är det även en fråga om anlag och hur förutsättningarna ser ut. Känner andra familjer där alla barnen ser ut som pinnar, även fast snabbmat i deras familjer är en vardag och motionen är lika med noll. Sen är jag den första att medge att när vi har semester så blir det som det blir. Oftast grillar vi och äter en god sallad med potatis till, men är vi ute på vägen skulle det lika gärna kunnat vara vår familj som du sett på macken. Jag försöker lära mina barn att älska sig själv och acceptera andra i just den form som är rätt för de! Alltifrån den lite rundare till stickan i familjen. Mår man bra inombords lyser det utåt! Oavsett vilken storlek man har.
Vääääldigt svårt att säga något om vikten till de som är tjocka, de vet ju om det redan och vet troligvis också vad de gör fel. De orkar helt enkelt inte ändra de ingrodda vanorna.
Känner själv att det är väldigt lätt att hamna i de gamla hjulspåren, är där själv, och det är svårt att byta spår, nu igen… Måste göra en nystart!!!
Kraaaaaam!
Hej Jenny!
Följde en länk från Xtravaganzas hemsida och jag tycker det är bra att du skriver om det här. Jag är själv mamma till en underbar liten flicka på snart 20 månader.
Som förälder är det mitt ansvar att hon får en så bra start i livet som möjligt som sen leder till ett friskt, långt och kvalitativt liv.
Vi skall vara goda exempel och leva som vi lär annars är vi inte trovärdiga.
Jag kan inte tala om för min dotter att hon skall äta sånt som är bra för kroppen om jag inte själv gör det. Du måste börja med dig själv.
Hela familjen måste få nya vanor och kanske LÄRA sig laga god och nyttig mat. Ibland är brist på kunskap boven i dramat, i kombination med en skopa lathet.
De flesta tjockisar vet hur man gör för att gå ner i vikt men har inte full koll på hur man behåller den. Andra tjockisar har all info, hur man gör och hur man behåller den, men trots det så grejar de inte det.
Jag har precis som du noterat allt fler överviktiga familjer, familjer med små barn som helt uppenbarligen inte fått en balanserad kost. Jag vill inte heller anamma en kost bestående av bara nyttigheter.
Självklart skall det finnas utrymme för njutning av livets goda, så länge det sker balanserat.
Jag kan äta glass, fast inte varje dag. Jag kan äta pizza, men kanske bara 2 ggr i månaden. Och det är inte lördag varje dag, lördagsgodis sparar jag till lördagen.
Jag tror den största boven är för lite rörelse och motion. Om vi inte rör på oss förslappas kroppen. Inte bara musklerna utan allt innanför oxå.
Hjärta, lungor, tarmar, ådror, leder och hjärna mår som bäst i en kropp av god kondition. För att leva länge bör vi ha en kropp som håller, som är stark, som tål livets påfrestningar.
Om vi slutar lägga fokus på att smal är lika med lycklig, slutar tänka ”om-jag-bara-kommer-i-storlek-38-så-blir-allt-bra” och börjar skapa målbilder som bygger på en frisk kropp som är stark istället?
Vill du vara ett gott exempel, vara en god förebild för ditt/dina barn?
En förälder som älskar livet och sig själv så mycket att du är redo för en förändring?
En förälder som vill sitt barn allt väl och önskar henne/honom ett långt och friskt liv?
Lägg grunden med goda vanor hos ditt/dina barn NU. Du KAN, och du VET att det är värt det.
I övrigt vill jag tillägga att jag är en f.d. tjockis själv. När vågen stannade på 130 kg var det nog för mig. Jag hade lika många cm runt midjan som kilon jag vägde. En kraftigt överviktig mamma till en liten dotter på 10 månader. Jag hade ont i kroppen, kunde inte gå länge sträckor pga smärta i fötterna. Vad jag än gjorde fysiskt så svettades jag. Min astma blev bara värre och jag var på gränsen till typ2 diabetes, även på gränsen till högt blodtryck.
Jag missbrukade mat. Mat var min bästa vän och min värsta fiende. Den var en instant fix när helst ångesten kom krypande, när jag var ledsen och nere, ja även när jag var glad. Det fanns alltid en anledning till att äta. Givetvis kom baksmällan snabbt oxå, ångesten för att ha ätit för mycket, ätit fel, frossat… och då dövade man det med ännu mer mat. Moment 22.
Så visst, jag vet mycket väl hur det är att vara tjockis och matmissbrukare. Hur det är att banta om och om igen. Skillnaden nu är min lilla dotter. Hon ger mig styrkan att förändras. Min man stöttar mig så gott han kan i det jag gör för OSS. Jag vill vara frisk & leva länge. Uppleva min man bli gammal och se min dotter växa upp och bli en stark och självständig kvinna. För att komma dit måste JAG förändras. JAG måste vara ett levande exempel, leva som jag lär och skapa positiva ringar på vattnet.
Det krävs klara mål, en vilja att förändras, en hel del tålamod och inte minst stöd från andra för att verkligen lyckas.
Jag har gjort en 180 graders vändning i mitt liv. Idag har jag gått ner över 50 kg och har aldrig någonsin varit i bättre fysisk form. Jag tränar inför mitt första triathlon och till hösten skall jag börja min utbilding till att bli Hälsopedagog. Jag orkar vara en god hustru, mamma och människa. Ingenting är omöjligt! Om JAG kan så kan DU.
Tack Linda för ditt fina inlägg! Jag känner igen mig My Let i det du skriver. För min del handlade beslutet att göra en livsstilsförändring i att mina barn förtjänade en glad och nöjd mamma, och en mamma som lever. För jag började könna av krämpor som gjorde mig rädd. Det är så mycket saker som kan hända i livet ändå, men att ta hand om sin familj och vara en förebild är så otroligt skönt att kunna vara. Att känna att jag klarade det här, och jag har gjort en förändring, och det är verkligen sant. Kan jag, kan alla, man måste bara bestämma sig! Kämpa på! Kram kram
Hej!
Jag startade på xtravaganza för att det gick upp för mig, att mina barn gör inte som jag säger de gör som jag gör!!!. Med de vanor jag skapat så vill jag inte det!!!
Jag kan inte ändra en annan människa, den ända jag kan ändra på är mig själv.
Att ha en livsvison är nödvädigt. Jag frågade min fru vad är det viktigaste i ditt liv?
Svar: Att barnen har det bra, är det viktigaste.
Fråga2: Hur kan barnen må bra om inte du gör det??
Bra/glada vanor smittar lika mycket som dåliga!!
Att skriva ner de saker som man inte uppskattar hos sig själv. För att sedan se dem, förstå och göra sig av med dem.
Tvärtom mot sina barn. Få dem att se sin egen storhet. Vi alla älskar att förminska oss (självförtroendet)
Varför?
Jag startade för 22 veckor sedan. Det ända jag gjort mot mina barn är att frågat vad de tycker de är bra på? Häpnasväckande fick man svaret: jag är inte bra på något!?!
Då har jag hjälp dem lite på traven mad att säga vad jag uppskattar hos dem.
Nu har de blivit medvetna vad de stoppar i sig,
De har också kvitterat ut träningskort!!
För mig och mina vanor sitter allt i huvudet. Nu känner jag att jag mår bra. Då har dessa nya vanor smittat sig över till min familj! JIPPI
Så känner jag att det funkar
Har en blogg om min resa:
niclasmatforum.se
Hej Niclas! Vad glad jag blir att höra om din resa och den förändrig du gjort! Din. Logg är jätte spännande och jag förstår din glädje när det resan man själv gör ger en positiv effekt på resten av familjen. För det är verkligen inte lätt! Kämpa på! Med vänlig hälsning, Jenny