Igår kväll när jag körde in bilen på uppfarten såg jag något sjukt stort på marken.
Betongunge som man är kan jag inte påstå att jag gillar alla naturens djur. De måste ju vara lite söta. Gärna lilla ulliga och stora ögon och bjuda in till lite gos.
Något sådant låg inte på vår uppfart utan en MEGA padda. Eller, ja, vad vet ett betongbarn. Kanske detta var en normalpadda, men inte var den ullig eller gullig…
Jag tänkte att den måste jag fota, men jag var livrädd att det skulle attackera, eller liksom hoppa emot mig.
Det gjorde den inte, utan i stället kom katten och var lite nyfiken.
Katten var inte så intresserad egentligen. Hon luktade bara lite och kom väl fram till att det inte var något som gick äta, men kolla kattens huvud bredvid paddan! De är ju nästan lite stora! Blääää!
Jag stannade inte kvar utan gick in och i morse var den borta.
Det här var ett otroligt intelligent inlägg, eller hur?
Kanske jag skulle blogga om hur ett betongbarn överhuvudtaget överlever på landet 🙂
Ha en bra kväll!
Jenny
Hahaha Du är ju verkligen ett betongbarn! Hihi!;-) Tror vi träffade den där krabaten hos er förra sommaren faktiskt.
Kram K
Grodor och paddor är fina tycker jag, det känns att man är nära skogen när man träffar på dom! 🙂