När man förväntar sig det värsta…

Vissa dagar när man börjar med att skotta fram sin bil, köra i 30 km till stationen och mötas av två inställda tåg och förseningar på grund av den hemska tröttsamma snön då är det ganska svårt att känna sig positiv. Se själv hur det ser ut!

Dessutom började jag redan efter lunch att oroa mig för hur svårt det skulle vara att komma hem. Tankarna började flyga iväg och undrar när man kan komma hem idag, om man skulle komma hem överhuvudtaget? Vilket tåg ska man satsa på, nästa som lite rysk roulett och kommer verkligen vägarna vara plogade?

Så där går man och oroar sig nästa hela dagen. Så när jag väl kommer till stationen i varma kläder, förberedd på ett par timmar av frustration. Då står tåget inne på vid plattform, jag får sittplats och dessutom avgår tåget i tid och anländer på utsatt tidpunkt!

När jag kommer till bilen kan jag borsta av den och köra smidigt hem på välplogade och fina vägar.

Vilken läxa lärde jag mig av detta? Jo, att man aldrig ska vara negativt inställd för att det stjäl för mycket energi. Här har jag oroat mig helt i onödan! Den energin skulle göra mycket mer nytta som positiv och dessutom skulle jag inte behöva bli stressad. För jag har lärt mig att när jag är stressad så vill jag äta. Det är som en ond cirkel.

Idag upptäckte jag en annan sak som också är bra med att gå ned i vikt. Under nästan 9 år spelade jag fotboll. Det är verkligen roligt, men det slet ganska mycket på min kropp. Det hjälpte ju inte heller att jag under en tuff korpmatch vrickade till knäet och antagligen töjde ut korsbandet.

Ett par år senare så praktiserade jag på Efterlyst och lyckades med konststycket att hoppa från en avsats under sändning. Jag kände när jag tog i mark, att något lät konstigt, men tuff som man är körde jag hem. Fast jag haltade lite till bilen.

När jag vaknade i mitt sovloft på morgonen kom jag inte ned från trappen. Jag kunde inte böja benet. Så jag gick från att vara en vältränad, ganska snygg tjej som tränade minst 5 dagar i veckan till att bli en nyopererad tjej som inte kunde duscha själv. I 12 veckor skulle jag gå på kryckor. Det var då jag lade grunden för min övervikt. Det är såååå deprimerande att inte längre få träna. Så istället åt jag, massor för det var ganska synd om mig!

Efter den första operationen har jag fått göra två till, eftersom det inte riktigt blev bra den första gången. Sedan dess har jag varit lite rädd för att träna. Egentligen tror jag inte att det är någon fara, men rädslan sitter i huvudet och det sista jag vill är att behöver opereras igen.

Även om operationerna varit lyckade så har jag de senaste åren haft lite ont i knäet, eller haft känningar. Det är ju inte heller så konstigt när man är övervikig…

Vad är då slutsatsen av detta långa inlägg? Jo, att nu sedan ett par veckor tillbaka känner jag inget alls i knäet! Det är jätte skönt! Så när jag sedan går över på jämvikten och börjar träna lite tuffare då kanske jag kan ta i lite mer och inte oroa mig. Det vore en vinst värt mer än det mesta.

Imorgon har jag lovat att åka skridskor med min dotter, undra hur det ska gå…

Trevlig kväll!
Jenny