Klättring och diamantringar…

Efter gårdagens snökaos så var det trevligt att få besök av solen! Jag var ju iväg på kvällen då min dotter var bjuden på biokalas. Några av barnen var insnöade och det var verkligen full kaos att göra på gatorna. Min bil är en prinsessa och hade inte så många problem. Den liksom bara kör snällt…

Vi såg ju Trassel, och även om den kantades av kisspauser, för så blir det när man har 8 7-åringar i salong samtidigt, så var det riktigt bra. För min del en av de bästa Disney filmerna på länge och jag kommer nog se om den på bio…

Lördagen var som sagt strålande. Dottern har börjat med klättring, vilket hon verkligen har talang för. Maken är sjuk så idag skulle jag köra henne dit och lära mig säkra. Det kändes inte rikigt bra när min dotter började storböla vid köksbordet för hon absolut inte ville att jag skulle säkra. Hon litade inte på mig och sa ” Du tittar ju alltid på massor med saker och har svårt att koncentrera dig”. AJ, det kändes som en kniv i hjärtat. Anledningen är ju att förra gången var lillebror med och jag hade ju koll på honom hela tiden så att han inte skulle för det första göra sig illa och för det andra inte vara i vägen för någon annan.

Däremot kändes det jobbigt att hon inte litade på mig, men jag såg det som en bra övning i tilit så vi åkte dit.

När vi kom dit så skulle vi få på oss selar som både barnen och den som säkrar bär. Om gamla Jenny hade varit med hade jag fått ångest just då. Selarna är ju ganska små och om jag hade vägt 101 kg som innan xtravaganza så hade jag aldrig fått på mig selen. Det hade ju varit så ångestfyllt!

Det var ganska jobbigt att säkra för det är sant man måste vara väldigt koncentrerad, men det var så bra för oss att göra det här utan pappa. Amanda var så nöjd med mamma, att jag till och med var bättre än pappa! Så lite av kniven i hjärtat från morgonen är urdragen.

Till lunch var vi bjudna till vår gulliga granne på fördelsadagslunch utomhus.  Jag kom på den geniala iden att dra barnen med Snowracern bort för det är inte så långt… Men i djupsnö så var det galet jobbigt. Till min lycka kom vår andra snälla granne med sin snöskoter och tog med oss på alla tre på skotern, men snowracern på släptåg. Det var ju inte så att barnen tyckte det var tråkigt. Dessutom kom jag även på här att för självkänslan var det så skönt att känna sig normalviktig för jag fick inte panik på skotern. Hade jag vägt 101 kg hade jag haft ångest, för att inte få plats och att det skulle bli för tungt för skotern att köra. Nu hade jag inga betänkligheter utan hoppade bara upp. Det är en otrolig känsla att bara få känna sig normal! Förstår ni vad jag menar?

Det var en mysig lunch, och jag tycker att en av de andra grannarnas färdmedel var bäst, och det tyckte nog barnen också…

Som sagt en underbart mysig stund i solen med grannarna.

Här är den, min nya kärlek, snöskotern… Grannen var så snäll och tog mig på en egen tur med det snabba åket. Det var verkligen skräckblandad förtjusning för när han kör går det fort. Det blev även ett par hopp. YIIIIIIIIPPPPIIII!

Så om någon vill ge mig en fin present så räknas en snöskoter som det…

Resten av dagen städade jag faktiskt vår tvättstuga. Vilken lördagkväll! Jag vet hur man roar mig. Det var i alla fall välbehövligt…

Sedan blev det melodifestival och det var inte illa. Jag vet att Sara sa att det var dåliga låtar, men jag tyckte det var ganska ok. Dessutom så är det så mysigt nu när dottern är så stor att vi kan ligga i soffan och prata om låtarna.

Självklart blev det lite melodifestival snacks. Nötter och bubbelvatten till mig, dessutom blev det några colanappar och ferrari bilar också. Gott gotti gott gott!

För 1 år sedan hade nötter och buddelvatten inte varit ett alternativ, utan då hade det varit massor av cola och chips och godis i stor mängd för att det skulle vara en mysig stund. Det är roligt att uppskatta stunder mer än snackset runt omkring.

Nu ska jag packa ihop mina grejer och skicka dottern på dansen, samtidigt som jag ska passa på att simma samtidigt.

Ha en bra söndag så hörs vi!

kram Jenny